Pauline på Gästgivaregården

Idag döptes det lilla pyre som jag hade gjort en antavla till.
Hennes släkt uppskattade den tavla hon fick - själv hade hon inga synpunkter.
Tavlan har plats för 127 personer men det var några luckor - till tavlan finns en utskrift
med fler generationer. Mamman till pyret som ju numera inte bara är plastkusin till mina
barn utan även sexmänning, har en syster som är gift.
Hennes makes anor lovade jag att kika lite på...

Jag har inte kommit långt men fick BINGO ganska snart.
En av hans förfäder kom ifrån en håla där jag har så mycket släkt.
Jag hittade förfaderns föräldrar i min tidigare forskning och vips så hade han massor med släkt.
Han och jag är 10-männingar, vilket innebär att mina barn är 11-männingar med deras barn.
Sexmänningar med mamman och 11-männingar med barnen.

Lite läckert faktiskt.

Min mans storebror är omgift med en trevlig kvinna som vi kan kalla Aurora.
Auroras dotter i förra äktenskapet har en liten dotter som ska döpas till helgen.
Hon har då bett min yngsta att komma och sjunga på dopet.

I doppresent ska flickan få en antavla och jag har gjort en del av forskningen förut
men de sista uppgifterna letar jag desperat efter.
Jag hade ingen uppgift om när min svägerskas morfars far dog vilket måste vara i
intervallet 1910-1945. Jag vet inte var han dog så jag chansade på att någon annan
hade skickat in den uppgiften på DIS. Jag hittade honom hos någon uppgiftslämnare
och skulle därför kolla vem denna uppgiftslämnare var. Det var JAG.

Jag hade alltså min svägerskas anfader i min egen forskning sedan 2004 trots att
jag hittat honom för tre månader sedan. Det visade sig att han låg dubbelt inlagd och
att han var kusin till min mans morfars far. Jag hade lagt in honom som kusin men
aldrig följt upp om han hade fått barn.

Man brukar ju säga att folk som är gifta med varandra inte är släkt - men min svåger
och hans hustru är faktiskt femmänningar.
Vad världen är liten ändå...

Nu har jag snöat in på detta med berömda släktingar.
En av mina svågrar är släkt med syskonen Beckman som
förekommer i TV och på olika kulturella forum.
Min man är fyrmänning med Svenska Akademiens nye ständige
sekreterare Peter Englund.
Det betyder att Peter Englunds mormors mormor var syster till min
mans mormors mormor.

Själv har jag inga kända släktingar utom att min morfars moster
var farmors mor till en kvinna vars mans syster är gift med Christer
Fuglesang.
Till saken hör att morfars mor och hennes syster bara var halvsyskon.
Det är med andra ord en rejäl "jag-mötte-Lassie-varning" på det
släktskapet.
Så desperat kan man bli om inte har någon berömd släkt.
Fast mammas kusin var visst gift med den man som blev Tommy
Körbergs styvfar. Det var på den sidan som ledde till Fuglesang.

Ja så är det - inga kända personer i min släkt och själv är jag inte det
minsta känd så det blir att passera genom livet obemärkta som så många
andra före mig.

Fast när jag var 11 år, 1967, var min klass med i "Vi i 5:an" . Vi var det första
lag någonsin som svarade alla rätt - på alla frågor. Vi i 5:an startade 1963. 

Jag var ytterst delaktig för ingen av killarna kom på svaret på en av frågorna
"Kommunikationstabellen". Det kunde bara jag, men jag hade snöat in på
den under sommarens tågresor.
Mamma sa att jag satt och tittade på klockan och talade om när nästa tågmöte
skulle vara. Jag var alltså nörd innan begreppet fanns.

Tyvärr åkte vårt lag ut i nästa omgång av "Vi i 5:an. Jag tänker fortfarande förklennade
tankar när jag passerar Kämpetorpsskolan. Det var laget som slog ut oss.
Dessutom vet jag för alltid att patriarkerna var tre. Alltså svaret på den utslagsfråga vi
åkte ut på.
Långsint jag?
Jovisst jag har inte förlåtit dem ännu efter mer än 40 år.

Idag gick den bästa av mina arbetskamrater i pension.
Vi hade förstås samlat ihop och köpt något åt henne.

Från mig fick hon något jag lagt lite tid på.

Hon fick en liten tavla med en kopia på blanketten när två
av hennes förfäder tog ut lysning 1834.
På denna blankett hade de satt sina bomärken som kvittens
på att det var OK att deras barn ville gifta sig med varandra.
Det var åtta år innan Folkskoleförordningen som stadgade
att alla skulle gå i skola och bl a lära sig skriva.

1834 kunde hennes förfäder inte skriva utan hade satt sina
bomärken på pappret. Detta papper har scannats och lagts
ut på nätet. jag har skrivit ut det på fotopapper och ramat in det.

Vid fikat på eftermiddagen fick hon en antavla med sex generationer
och en utskriven dokumentation om hela släkten så långt jag hittat.

Jag har velat skriva om vad jag har hållit på med i flera veckors tid
men inte vågat - eftersom hon ev har kunnat läsa min blogg.

Nu är det klart och ev är vi kanske släkt hon och jag.
Det finns folk med liknande namn i samma byar på 1750-talet
nämligen. Tyvärr kan vi just nu inte komma längre bakåt - så vi kan
ju gissa att vi är släkt.

Hon tangerar andra arbetskamraters släkters orter också - så vi är
säkert släkt allihopa som en kollega så bestämt säger.

Det sätt på vilket jag hade lurat henne var att jag bett om ett foto av
henne och skyllde på en annan kollega som behövde det.
Säkert trodde hon att det skulle vara för kortet från kollegorna men
bilden satt både på tavlan med anorna och på förstasidan av den
utskrivna dokumentationen.

När hon såg fotot där insåg hon att jag lurat av henne fotot för detta
ändamål. Hon skrattade och sa - lång näsa.

För en dryg vecka sedan fick jag ett mail från en obehaglig typ.
Vi hade kontakt för några år sedan när jag var ny som släktforskare.

Han hjälpte mig med några uppgifter - i min mans släkt.
Han var inte släkt med min man det var hans hustru.

Allt han gav mig var inte rätt och dessutom har jag förstås kollat upp alla
hans uppgifter i kyrkböckerna. Jag har även forskat vidare och lagt in alla
de nya uppgifterna jag hittat i mitt släktforskarprogram.
Det finns en släktforskarförening som vi bägge två är medlemmar i där
man kan skicka in utdrag ur sin forskning.
Det är inga färska uppgifter man skickar in - utan det är en 100-årsgräns.
Utom på dödsfall, där är det bara 25 år.

I alla fall så ringde mannen för tre år sen och talade i hotfull ton om att jag
genast måste ta bort uppgifterna om hans hustrus släkt.
Hennes släkt hade jag ingen rätt att forska på för vi var inte släkt - men hallå
det är ju min mans släkt sa jag då. Du är inte släkt med din man, sa han då.

Förvisso är vi inte släkt utan bara gifta, men hans logik haltade betänkligt när
han inte förstod mina ord om att han i så fall inte är släkt med sin fru.
Jag tog bort en del ur min forskning och skickade in ett utdrag igen.

Allt var frid och fröjd till förra veckan när det där mailet kom.
Samma obehagliga ton om att jag inte fick ha med hans hustrus släkt i min
forskning. Enligt honom ska man bara ha sin egen gren bakåt och inga syskon
till sina förfäder med.
Tyvärr har jag ju uppdagat att jag har annan släkt som är släkt med hans hustru
så därför hade dessa uppgifter kommit till igen.

Den elaka gubben hade mage att skriva så här:

Vad du sysslar med är inte, och har absolut inte med släktforskning att göra.
Tag gärna en kurs i ämnet och lär dig vad etik innebär.

Jag vet att han inte är något att bry sig om men jag är rädd för han har mitt namn
och min adress. Jag har meddelat honom att jag har raderat hans hustrus gren
för den är tydligen inget att vara släkt med men de uppgifter som är rakt bakåt i min
mans släkt an behåller jag.

Jag som till och med har högskolepoäng i släktforskning till skillnad från gubben.
Sen var det, det där med etik - efter hans elaka påhopp kan man ju diskutera detta
med om all världens etikkurser räcker till honom.
 Fast det snart gått två veckor får jag fortfarande ont i magen när jag tänker på mailet.

Jag kommer i alla fall inte att få fler mail från honom ;-) för jag har satt att hans adress
ska sorteras som skräpmail.

Nu kallade min medeltida längtan på nytt.


Lyckohjulet i taket på Ösmo kyrka

Det var måndag och Augusta var ledig från sitt jobb hos gubben.
Kanske ville hon följa med mig på en ny hugskottsfärd.
Hon skulle bara åka till en specialbutik i den lilla stad där en av
våra anor bott och verkat.
Jag plockade upp utanför butiken och blåste henne på en fika med
hennes vackra dotter. Jag hann dock få en kram av den vackra.

Sen bar det iväg söderut. Vi färdades på Riksväg 73 eller Dödens väg
som den kallas i folkmun. Stackars de som dagligen färdas på den
byggarbetsplatsen. Hoppas det blir bra när breddningen är färdig.

Till Ösmo kom vi i tid för en guidning - trodde vi, men guiden var sjuk.
Vi guidade oss själva med hjälp av informationsblad och Pia Melins
"Fåfängans förgänglighet". Den boken som jag släpade med mig till
Västmanland och som säkert lär få resa mera.


Taket längst bak i kyrkan.

Efter att ha fotograferat så batterierna tog slut gick vi till sockenstugan.
Kaffe och världens godaste våfflor väntade där.
Vi tog ännu mera våfflor med grädde och sylt.


En skalbagge vid fikabordet.

Sen kom vår efterhängsne följeslagare duggregnet igen.
Efter ännu en tur in i kyrkan och ett varv på kyrkogården flydde vi till bilen
för att inte bli totalt dyngsura.
Vi tog ett varv förbi Ogesta herrgård där svågerns farmors systers man
jobbat som statdräng för 100 år sen.

På vägen mot stan slog blixten ned i marken vid vå bil tror vi.
För vi såg ett blixtsken (nej ingen fartkamera) och det small så att jag
trodde vi blivit påkörda och Augusta trodde någon var instängd bak och
ville komma ut. Hela marken vibrerade och sen kände vi oss märkligt
kraftlösa. Det var nog tur vi satt i bilen när åskan gick men vi var ändå
mitt på väg 73 när det hände.


En liten bänk jag skulle vilja ha tagit med hem.

Om jag säger Lasse i Gatan så ringer säkert en klocka hos dig.
Hur var det egentligen vem var han?

Jag har haft anledning att kolla upp lite vem han var denne ryktbare man.
Ett kort liv levde han 1689-1718 men händelserikt.
Han råkade ut för sjörövare, blev sjökapten som 18-åring, blev adlad
Gathenhielm som 25-åring.
Ägnade sig åt "legal kaperiverksamhet", ägde hus i Göteborg och hann
gifta sig blott 22 år gammal.
Han ligger begravd i Onsala kyrka.

Varför är detta intressant? Jo han är bror till mina syskonbarns anmoder.
Systern ärvde Gategården i Onsala efter sin styvfar.

Det fanns en bror till som adlades samtidigt och som också deltog i
kaperiverksamheten men ingen har väl hört om Christian i Gatan som
levde 1682-1722.

Kul är det i alla fall att ha upptäckt sånt här.
Det finns mycket att läsa om det fast en hel del är nog utbroderat med
en massa detaljer som inte är sanna.
Fast verkligheten räcker nog långt den med.

Den äldsta dottern skulle hämtas på Arlanda idag.
Det var bestämt förra söndagen när hon klev ur bilen 05.16 på samma plats.
Varför inte slå två flugor i en smäll tänkte jag som fått reda på att Odensala
kyrka skulle ha vackra kalkmålningar. Om nu kyrkan skulle vara öppen.
Fast jag kunde ju ta en tur till Hova i Odensala där min farmors mor föddes.
Jag kom iväg tre timmar innan planet skulle landa - jag skulle ju bara titta lite.
Kanske jag skulle hinna till Östuna där farmors morfar och mormor dog.

Genom det vackra uppländska landskapet for jag med en bil som fått nya
bromsar den senaste veckan. Jag kände mig trygg.
En liten handritad skylt förkunnade att det fanns café och annan försäljning i Hova.
Ut på landet på snirklande vägar for jag och hittade Hova.
In på gården där caféet fanns. När jag klev ur bilen kom en dam emot mig och
undrade om jag varit där förut. Jag var välkommen ändå.
En fika köpte jag och när jag berättade varför jag letat mig dit vart det öppna famnen.
Deras dialekt skvallrade om en betydligt nordligare härkomst - jovisst var de från
Norrbotten och systrar.
Mannen var därifrån och hans familj hade ägt huset i ett par generationer.
Vid 1800-talets slut hade det förekommit husförhör i huset och för övrigt var Hova
bara det närliggande området.
Där hade nog mina förfäder gått...
Jag gick ett varv och hittade ett par mässingsljusstakar som jag köpte.
De var tillverkade i Västerås på 1800-talet. Det var min farmors mormor också.
Även om det inte finns något i övrigt som stämmer så kändes rätt att köpa dem.

Jag tog några kort (som jag inte lägger ut här) och for vidare mot Odensala kyrka.
Eftersom klockan var mycket tog jag fram datorn för att kolla om dotterns flyg skulle
hålla tiden. Till min glädje var det 50 minuter försenat.
Odensala kyrka var stängd så jag for vidare mot Östuna kyrka.
På kyrkogården där gick jag ett varv och kollade efter gamla gravar innan jag tog ett
varv i den öppna kyrkan.
Tyvärr hann jag inte leta efter de gårdar där de skulle ha bott vid sin död för flyget var
på ingående. Jag hann till Arlanda och fick vänta en stund innan dottern kom med
sin väska som var trasig av omild hantering.

Det var i alla fall en skön dag fylld av känsla för det förflutna.

Jag ska vara ledig på tisdag och vara i Vadstena. Vi åker på måndag dottern och jag.

På natten sover vi på en folkhögskola innan hon ska göra prov för att gå en musikutbildning där.
Själv hade jag tänkt gå på Landsarkivet men det dök upp något mer intressant i form av
en äldre herre som jag är lite avlägset släkt med och som jag haft kontakt med i ett par år.
Vi har inte vetat hur mycket gemensamma personer vi har i vår forskning förrän ganska nyligen.

Han ville då att vi skulle ses där han bor en bit ifrån Vadstena. Jag erbjöd mig att komma och hälsa
på honom på tisdag. För att spara tid kommer han till Vadstena istället.
Vi ska träffas på en plats centralt i den gamla staden.

Det blir en massa foton och släktutdrag att titta på gissar jag.
Det är faktiskt lite spännande att besöka Vadstena också för jag har aldrig varit där.
Det finns ju ett Birgittakloster där och samtidigt är den äldsta dottern i Italien och bor på ett annat
Birgittakloster.

Jag är godkänd på inlämningsuppgiften på min släktforskarkurs.
Det finns alltså anledning att fira till fikat...

Imorse när jag skulle gå ut och hämta tidningen blev jag stående
på trappan i stum hänförelse över månen och stjärnan som
hängde över grannarnas hus.
Efter att ha hämtat tidningen och tagit ett varv förbi komposten så
hämtade jag kameran men avståndet var för stort. Efter tre misslyckade
foton med zoom så gav jag upp och bestämde mig för att bara minnas
bilden i huvudet.
Det måste ju vara morgonstjärnan eller planeten Venus som hängde
bredvid månskäran när jag stod där och tittade i öster.
Klockan var bara strax efter 06.00 och jag var pigg som bara den.

Sen dess har morgonen och en del av förmiddagen gått åt till studier.
Jo jag hade ju förstås redan läst 10 sidor i "Medieval Worlds" innan jag
klev upp ur sängen.
Den kurs jag läser i Släktforskning kräver ju också sitt även om den är
på kvartstid. Idag har ägnat mig åt instuderingsfrågorna som jag ju i
princip trodde jag visste svaren på men när man ska formulera det i
skrift som jag gjort nu på morgonen så är det betydligt svårare.

Jag tänker mig att jag ska försöka få någon icke-släktforskare att förstå,
dvs att inte bara nöja mig med att tänka jaja det där kan jag.

Så var en av frågorna t ex "Vad är en anförlust?" Fundera på det lite...

Det är inte när en ana dör som dottern föreslog även om det säkert finns 
folk  som tycker att så är fallet. Det finns ju de som tycker att giftermål är
lika med döden eller ännu värre ;-)





Rätt svar är "När släktingar gifter sig med varandra och samma namn
dyker upp på olika håll i antavlan. "

Idag fick jag ett mail från en dam som undrade över mitt
intresse för en viss släkt som hon härstammade ifrån.
Hon undrade om vi kunde utbyta lite uppgifter.
Visst kunde vi det.
Hon härstammade ifrån det lilla flickebarnet som blev till när min
mans anmoder blev lägrad av sin svåger i början på 1800-talet.
Åtminstone har prästen skrivit att hon blev lägrad av kapten XXXX.
Han var gift med hennes äldre syster och de hade inga barn han och hustrun.
Den lilla flickan som blev följden av denna historia blev fosterbarn hos
sin moster och morbror dvs sin egen far.

Systern (flickans mamma) giftes senare bort och giftomanssamtycke lämnades
av svågern. Undrar vad som sades i den lilla småborgerliga staden...
I detta äktenskap föddes min mans anmoder.
Den lilla utomäktenskapliga flickan gifte sig senare med en man som var
morbror till den man som gifte sig med hennes halvsyster, dvs min mans
anfader.
Är det snurrigt? Ja ja men också ett himla bra uppslag till såpa.
Släng er i väggen Dallas och alla såna påhitt - detta är verklighet.
Det var två bröder och en systerson till dem som kom till den lilla staden från en
annan del av landet.

Mannen som gifte sig med den utomäktenskapliga dog i gula febern på andra
sidan jordklotet. Hans systerson bröt nacken när han föll ned från masten i en
europeisk hamn. Den andra morbrodern drunknade utanför ett annat europeiskt
land när båten gick under med man och allt.

Visst var verkligheten grym på 1800-talet, man skulle inte kunna hitta på en
grymmare historia och göra film av idag.
Innan de dog dessa män hann de i alla fall sätta barn till världen och deras
ättlingar lever ännu idag och jag har just upptäckt att damen som skrev inte
bara är femmänning med min man på halvsystrarnas sida utan är också
femmänning med hans far på pojksidan.
Lite senare upptäckte jag vi går samma distanskurs i släktforskning hon och jag.

Idag hade min man inbjudit en massa släkt till ett grillparty.
Det var hans bror med fru och två systerdöttrar med respektive och barn.
Det fanns hundar också, två löpande tikar och en hund.
Under vårt soffbord fick vi se lite live show, för familjen vill ha valpar.
De hade dock inte räknat med påsättning hos oss.
Den andra löpande tiken var absolut inte redo och inte av samma sort.
Det struntade hunden i och snokade överallt där hon kissat.

Maken idkade sin favoritsysselsättning - grillning och alla åt.
Vi minglade på balkongen som behöver en målning till och tittade ut över en
trädgård som behöver mer rensning. Ändå rensar jag, sågar syren som vuxit
för mycket, sopar uppfarten, rör i komposten, tvättar, kastar skräp, klipper gräs,
åker på tippen, läser om Putin, minglar, skjutsar  folk och dör i fåtöljen.
Detta är semester och ändå borde ett par rhododendron grävas ned, rosor flyttas,
gräsmattan klippas, Putins Ryssland avslutas, massor mer slängas , släktforskning
som borde göras.
Fast jag måste medge att alla makens släktingar är så trevliga.
En del kom gående, några kom med bil och vissa kom i båt.
De i båten och bilen fick karamellstrutarna som jag köpt i Ullfors för där hade de också
sina förfäder. Det är så konstigt att vi härstammar från samma lilla plats.

Där hade vi gjort upp storstilade planer hemma. Vi skulle till Älvkarleö men ändrade oss vid
fikat hos Nicoline för hon hade tagit reda på alla guidade turer på Lövsta bruk.

På vägen dit skulle vi bara ta en snabb tur förbi Ullfors som vi besökt för två år sen.
Vi vände ett par gånger vid Yvre och stannade till hos den trevlige mannen i det gamla tingshuset
som berättade om husets historia. Till Ullfors tog vi vägen genom trollskogen och förbi fotbollsplanen
som bara låg där med vändkors och nyklippt gräs - mitt i skogen.

Vi kom bakvägen till Ullfors och fick se en glassgubbe i plast som stod på en gårdsplan.

Jo en glass skulle nog smaka bra så vi stannade. Vi gick fram mot glassgubben för att notera att det
var stängt. På väg tillbaka till bilen stannade vi och tittade på en bild av området.

Då stod hon bara där - en avlägsen släkting som vi aldrig träffat förut.
Ja allt berodde på att Nicoline sa vårt gamla vallonnamn. Damen kom från samma släkt och bjöd in oss
till sitt hus som jag faktiskt fotograferat redan för två år sen när vi besökt Ullfors.
Vi fick se oss omkring i det hus som nästan var ett dockhus, toaletten fick vi låna, bullar och kaffe fick vi
och hennes syster ringdes in. Vi pratade med dessa underbara damer som kunde så mycket om sin
hembygd som de lämnat för 40 år sen.

Vi fick även se Mumblingsgården och ett gammalt smedshus. Nu ska vi stötta den bygd där vi har våra anor genom att bli medlemmar i Ullforsgruppen. Utan dem hade det inte funnits någon miljö att komma till.
De har rustat så mycket i området och praktiskt letat fram gamla saker.

Att mycket av dagen gick åt där hade vi inte planerat men det blev så mycket bättre på detta vis.
Lövstas guidade turer finns andra chanser att delta i men ett sånt här möte var unikt. Att skiljas från dessa fantastiska damer skedde förstås med en kram - så gör man med släkten.

På kyrkogården i Tierp inventerade vi nästan alla gravstenar i jakt på en viss sten som skulle vara rest över
en av våra förfäder och hans hustru. Den hittade vi inte men vi hade trevligt ändå. Den ambitiösa personalens nykrattade gångar gick vi av och an i - med ideliga stopp för att tömma sandalerna på grus.

Hungern tog till sist ut sin rätt - vid 16-tiden sjönk vi ned på ett svalt Coop i Tierp för att förtära deras sista två pastasallader. Jag som ätit frukost 10 timmar tidigare hade framlevt dagen på ett äpple och en bulle. Därför
avåts pastasalladen i ett raskt tempo men med samtal hela tiden. Det är inte artigt att tala med mat i munnen
men vad ska man göra när man är med Nicoline - vi har ju så mycket att ta igen.

Vi kom så småningom till Lövsta men kl. 19.00 var det förstås inga guidningar. Våra huvuden hade nog inte
mäktat med mera talade intryck så vi njöt när vi gick där i solen och pekade.
På väg mot utgången i skuggan under några bokar satte vi oss för att skicka varsitt meddelande till omvärlden,  från min dator.
Resan hem påbörjades runt 20.00 och gick via Nicoline. Ända hemma var jag 22.20.

Vilken dag vi hade haft Nicoline och jag.

Två varma damer på vift i Uppland sitter på en bänk i slottsparken i Leufsta.
Bänken har tidigare tjänstgjort som fågeltoalett så man får sitta fint.
Vi har haft en fantastisk dag med försenad lunch på Coop i Tierp.
Vi var så desperat hungriga så vi tog varsin sallad.
Sen plåtade vi vid Västlands kyrka innan färden gick hit.
Nu vänder vi hemåt.

Vi har haft kul men saknar Nina på Johangården

Nu sitter jag i Nicolines pensionärskuvös och fikar.
Snart bär det av mot våra förfäders bygder.  
Älvkarleö och Älvkarleby, kanske också Lövsta.
Nicoline ska få läsa kartan.

Här i sydöstra Småland regnar det så mycket. Vi satt ute en kväll och åt men vi sitter
inne och hukar merparten av tiden. Stövlar har jag inte packat och inte gummibåt fast
det känns som om det hade behövts.
Takläcket har maken och svärmor tillfälligt fixat i alla fall.
Det var en massa skrapa och kladda på någon massa. Tyvärr fick de fel först så de
fick nöjet att göra om det igen.
Det är ingen risk att brunnen sinar - denna sommar, det brukar den inte göra ens
torrsomrar.
Släkten ser vi också förstås och en massa nya grenar i min forskning har jag fått.
Om det inte hade regnat så mycket så hade inte hittat alla oäkta barn och förförda
pigor. I en del fall kanske rent av tagna med våld eller hot av arbetsgivaren.
Just nu är jag rent otrolig på socknarna i Kalmar län, både på fastlandet och på
Öland. En resa med mig innebär också att jag från passagerarplatsen fladdrar med
armarna för varje vägskylt jag ser. Dessutom skriker jag också titta där bodde den
och den, för jag kommer ganska bra ihåg mina tusentals upphittade och inskrivna
människor i forskningen.
  

Det gör jag ju förstås inte men jag skriver på ett stort papper.
Ungarnas kusinbarn ska få ett släktutdrag med sig själv som centralperson
och åtta generationer bakåt.
Nu hade jag det mesta på hennes mormors sida och hennes fars sida.
På hennes morfars sida har jag forskat lite för att det inte ska bli heltomt
efter två generationer.
Helt plötsligt sitter jag och rotar i bekanta trakter i Tierp och Söderfors.
Det ska bli roligt att se var det tar vägen där.
Kanske har hon något vallonpåbrå, inget konstigt för henne i så fall för det
har hon ju på sin mormors fars sida och sin farfars sida.
Hon bär ju faktiskt ett vallonnamn som efternamn.

Jag skulle vilja hinna fylla i så mycket som möjligt innan maken åker söderut
nästa måndag. Själv åker jag några dagar senare men jag åker buss och då
kan jag inte ha några A3-ark med mig.