På kyrkogårdarna
Igår var jag och tände ljus på Medborgarplatsen - dit traditionen att tända ljus
till minne av narkotikans offer flyttat från Sergels Torg där den tidigare varit.
Jag trodde att jag skulle få åka ensam på min lilla kyrkogårdstur i år, ljus som
ska brinna i fyra dygn och gravdekorationer hade jag köpt tidigare i veckan.
Just som jag åkt hemifrån kom jag på att svärmor kanske ville följa med.
Jag skulle ju bl a till hennes föräldrars grav. Hon blev jätteglad för hennes
bil var på verkstad och hon skulle inte kunna åka förrän nästa vecka.
Jag plockade upp henne där hon bor och vi for till den närmaste kyrkogården
där min mormor, morfar och morbror ligger.
Jag som brukar få leta lite efter graven - gick rakt på den i år.
Tänk i våras var det 50 år sedan mammas lillebror dog och jag har faktiskt
ett minne av honom fast jag inte ens var två år när han dog.
Sen åkte vi genom hela stan för att lägga en gravdekoration på makens
mormor och morfars grav. Även där tände jag ett ljus.
Jag har aldrig träffat min mans morfar men hans mormor har jag träffat
många gånger. I år är det 10 år sedan hon dog.
Vi gick vidare till nästa kyrkogård där min farfar och farbror ligger.
Dem har jag aldrig träffat men det har min svärmor konstigt nog.
I samma grav ligger även farfars fru, hon som var Nicolines mor, den kloka
kvinnan var alltså inte min farmor, men när man hör om henne skulle jag
önskat att hon hade varit det.
Nicoline och hennes systrar hade varit där i veckan och lagt dit en vacker
dekoration. Där satt även två lyktor med batteriljus på plats.
Fyra ljungplantor fanns också vackert planterade.
Jag lade dit min dekoration lite bredvid deras och satte ett ljus på plats.
Med en djup suck noterade jag att det snart är 50 år sedan min farfar dog.
Vad konstigt att det är 50 år sedan min morbror och farfar dog i år.
Det är också 40 år sedan min farmor dog men jag vet inte var hon är begravd.
fast jag borde nog ha tänt ett ljus någonstans för henne också, liksom för min
svärfar som ligger begravd i en annan del av Sverige.
Sist är det alltså 10 år sedan vi sade adjö till makens mormor.
Nu kommer mina ljus att lysa till minne av de personer som ligger respektive
plats men även till minne av de andra som jag tänker på en helg som denna.
Nu är det snart kallt ute
Sedan flera år tillbaka har jag mina däck lagrade hos en däckfirma
och låter dem byta däcken vår och höst. Det unnar jag mig numera
efter alla gånger jag har tagit i för att få bort muttrarna till de däck som
suttit på och därmed gjort illa både händer och rygg.
Jag brukar vara ute i god tid men hann inte före halkvarningen kom - igår.
Jag tipsade maken som bytte på sin tjänstebil hos däckfirman på väg till
jobbet igår. Tjejerna köade hela eftermiddagen igår med sin bil.
Imorse var det så min tur - jag hade tagit ledigt och var uppe i tid.
Innan jag åkte skulle jag bara kolla att jag hade min lilla silverpåse med.
Eftersom jag har aluminiumfälgar på sommardäcken har jag låsmuttrar som
måste ha en speciell hylsa för att kunna tas bort. Där ligger också de extramuttrar
som jag sätter dit när vinterdäcken ska på.
Påsen var borta!!!
Hur kunde det komma sig? jag hade ju själv lagt dit den när däcken byttes i våras.
Javisst ja vi hade ju bytt bromsskivor på bilverksta'n i juni.
Ett samtal dit - resulterade i ingenting - vi lägger alltid tillbaka dem i bilen.
Jamen var är de då? Jag letade överallt. Under alla säten, i handskfacket, under
alla mattor - ja överallt.
Det var ju inte jag som hämtat bilen utan maken som just då ringde.
Köar du? Är det många före? - undrade han glatt.
Jag är kvar hemma sa jag och frågade sedan försynt om han kollat att påsen varit
med från verkstaden i juni. Vem kan komma ihåg sånt?
Tänk hur mycket jag åkt med bilen sedan dess - tur att jag inte fått punktering för
då hade jag inte kunnat byta däck.
På däckfirman sa de att de kanske kan hjälpa mig ikväll, 17.45.
Hoppas att de kan få bort låsmuttern annars vet jag inte hur det blir.
och låter dem byta däcken vår och höst. Det unnar jag mig numera
efter alla gånger jag har tagit i för att få bort muttrarna till de däck som
suttit på och därmed gjort illa både händer och rygg.
Jag brukar vara ute i god tid men hann inte före halkvarningen kom - igår.
Jag tipsade maken som bytte på sin tjänstebil hos däckfirman på väg till
jobbet igår. Tjejerna köade hela eftermiddagen igår med sin bil.
Imorse var det så min tur - jag hade tagit ledigt och var uppe i tid.
Innan jag åkte skulle jag bara kolla att jag hade min lilla silverpåse med.
Eftersom jag har aluminiumfälgar på sommardäcken har jag låsmuttrar som
måste ha en speciell hylsa för att kunna tas bort. Där ligger också de extramuttrar
som jag sätter dit när vinterdäcken ska på.
Påsen var borta!!!
Hur kunde det komma sig? jag hade ju själv lagt dit den när däcken byttes i våras.
Javisst ja vi hade ju bytt bromsskivor på bilverksta'n i juni.
Ett samtal dit - resulterade i ingenting - vi lägger alltid tillbaka dem i bilen.
Jamen var är de då? Jag letade överallt. Under alla säten, i handskfacket, under
alla mattor - ja överallt.
Det var ju inte jag som hämtat bilen utan maken som just då ringde.
Köar du? Är det många före? - undrade han glatt.
Jag är kvar hemma sa jag och frågade sedan försynt om han kollat att påsen varit
med från verkstaden i juni. Vem kan komma ihåg sånt?
Tänk hur mycket jag åkt med bilen sedan dess - tur att jag inte fått punktering för
då hade jag inte kunnat byta däck.
På däckfirman sa de att de kanske kan hjälpa mig ikväll, 17.45.
Hoppas att de kan få bort låsmuttern annars vet jag inte hur det blir.
Dotterns telefon - igen
Jag berättade ju tidigare om dotterns telefon - en SonyEricson S500i.
Den byttes ut av dem som skulle reparera den, det var andra gången
den byttes på garantin. När hon fått den nya telefonen ringde hon glatt
och berättade om den.
Två dagar senare får jag ett desperat samtal från ett okänt telefonnr.
- Hej mamma ring upp mig på det här numret.
Det visade sig att den nya telefonen slutat fungera efter två dagar.
Tre dagar senare var hon ju hemma och vi åkte till butiken där telefonen
en gång köpts för 15 månader sedan.
De tog emot telefonen utan en kommentar och meddelade oss att vi
antagligen skulle få en ny telefon igen.
Dessa telefoner byts ut om och om igen tills garantin går ut.
Det är tyvärr en skitmodell som inte längre tillverkas och säljs, men det
finns uppenbarligen ett stort lager som de tar telefoner ifrån.
Vi tog ingen lånetelefon eftersom hon ju ska tillbaka till skolan innan
14 dagar har gått, för två veckor skulle det ta innan fabriken beslutat om
telefonen skulle lagas eller bytas. Sen skulle telefonen skickas till Arvika.
Idag en vecka senare kom ett SMS om att telefonen fanns att hämta i butiken
där vi lämnat den. Jo telefonen var bytt igen.
Så längre de byter den och inte lagar den kan inte köpet hävas.
Nu får vi alltså se hur länge den håller.
Den första höll i nio månader, nr två höll i fem månader och den tredje i två
dagar. Den första sprack och knapparna sprack också.
De två senaste telefonerna har bara dött och inte gått att få liv i igen.
Den byttes ut av dem som skulle reparera den, det var andra gången
den byttes på garantin. När hon fått den nya telefonen ringde hon glatt
och berättade om den.
Två dagar senare får jag ett desperat samtal från ett okänt telefonnr.
- Hej mamma ring upp mig på det här numret.
Det visade sig att den nya telefonen slutat fungera efter två dagar.
Tre dagar senare var hon ju hemma och vi åkte till butiken där telefonen
en gång köpts för 15 månader sedan.
De tog emot telefonen utan en kommentar och meddelade oss att vi
antagligen skulle få en ny telefon igen.
Dessa telefoner byts ut om och om igen tills garantin går ut.
Det är tyvärr en skitmodell som inte längre tillverkas och säljs, men det
finns uppenbarligen ett stort lager som de tar telefoner ifrån.
Vi tog ingen lånetelefon eftersom hon ju ska tillbaka till skolan innan
14 dagar har gått, för två veckor skulle det ta innan fabriken beslutat om
telefonen skulle lagas eller bytas. Sen skulle telefonen skickas till Arvika.
Idag en vecka senare kom ett SMS om att telefonen fanns att hämta i butiken
där vi lämnat den. Jo telefonen var bytt igen.
Så längre de byter den och inte lagar den kan inte köpet hävas.
Nu får vi alltså se hur länge den håller.
Den första höll i nio månader, nr två höll i fem månader och den tredje i två
dagar. Den första sprack och knapparna sprack också.
De två senaste telefonerna har bara dött och inte gått att få liv i igen.
Vi firade förra veckan
Förra veckan fyllde maken jämnt.
Jag tog ledigt från jobbet för att äta lunch med honom på ett
närbeläget matställe på hans födelsedag.
Vi åt affärslunch och drack Loka till för yngsta dottern skulle
ju avhämtas vid Centralstationen på kvällen.
När vi kom tillbaka stod det blommor på trappan - det var från
det bankkontor som ligger närmast hans jobb.
Han måste vara en god kund för jag tror inte allas deras kunder
som fyller jämnt får en blomkvast.
Hans släkt hade åkt 40 mil till storstaden för att uppvakta honom.
De kom förbi på rätt dag men skulle sen fira honom två dagar senare.
Just när de gick stod en ny gratulant på trappan.
Våra gullegrannar som flyttade långt bort hade bett sin äldsta son
åka och uppvakta på rätt dag. Det var långe sedan vi hade sett N som
ju själv bor i Uppsala - alltså även han en bit från sina föräldrar.
Våra kära grannar från förr mindes alltså att maken fyllde år den dagen.
En väldigt vacker blombukett och ett trevligt samtal med N gjorde att jag
verkligen längrade efter våra kära grannar från förr.
Dagen efter förberedde vi mycket hemma - dukade, hämtade pajer (som
vi hade beställt).
Nästa dag firade vi maken med släkt och några vänner - det blev verkligen
fullt hus trots att det blev lite manfall.
Han fick mycket varierande presenter - en del var vackra, en och annan
upplevelse, lite att läsa, en vacker tavla och en del som kluckade.
Två stora korgar med ätbart fick han också - ost, frukt, grönsaker och kex bl a.
Även där fanns det flaskor - med etiketter där det stod godtemplardricka (saft).
Det hölls några tal - ett av hans ordenbröder och ett av hans storasyster.
Kanske borde jag ha hållit tal också men det blev så lagom så här.
Jag tog ledigt från jobbet för att äta lunch med honom på ett
närbeläget matställe på hans födelsedag.
Vi åt affärslunch och drack Loka till för yngsta dottern skulle
ju avhämtas vid Centralstationen på kvällen.
När vi kom tillbaka stod det blommor på trappan - det var från
det bankkontor som ligger närmast hans jobb.
Han måste vara en god kund för jag tror inte allas deras kunder
som fyller jämnt får en blomkvast.
Hans släkt hade åkt 40 mil till storstaden för att uppvakta honom.
De kom förbi på rätt dag men skulle sen fira honom två dagar senare.
Just när de gick stod en ny gratulant på trappan.
Våra gullegrannar som flyttade långt bort hade bett sin äldsta son
åka och uppvakta på rätt dag. Det var långe sedan vi hade sett N som
ju själv bor i Uppsala - alltså även han en bit från sina föräldrar.
Våra kära grannar från förr mindes alltså att maken fyllde år den dagen.
En väldigt vacker blombukett och ett trevligt samtal med N gjorde att jag
verkligen längrade efter våra kära grannar från förr.
Dagen efter förberedde vi mycket hemma - dukade, hämtade pajer (som
vi hade beställt).
Nästa dag firade vi maken med släkt och några vänner - det blev verkligen
fullt hus trots att det blev lite manfall.
Han fick mycket varierande presenter - en del var vackra, en och annan
upplevelse, lite att läsa, en vacker tavla och en del som kluckade.
Två stora korgar med ätbart fick han också - ost, frukt, grönsaker och kex bl a.
Även där fanns det flaskor - med etiketter där det stod godtemplardricka (saft).
Det hölls några tal - ett av hans ordenbröder och ett av hans storasyster.
Kanske borde jag ha hållit tal också men det blev så lagom så här.
Hemska 20 minuter
I tisdagskväll var jag med om något obehagligt och jag skäms
över mig själv för att jag var så tafatt och inte visste vad jag
skulle göra.
Till mitt försvar kan jag säga att jag inte var ensam.
Vi skulle ha veckans föreläsning på universitetet och några hade
kommit tidigt. En av de yngre killarna hade som vanligt lyckats
komma in i föreläsningssalen och öppnade för oss andra som stod
utanför och väntade.
Bland de sista som kom var läraren som slog sig ned vid bänken längst
fram. Han sa att han inte mådde bra.
Jo det syntes på honom, han såg ut som en ledsen hund.
Sedan sa han att hans bästa vän dött.
Ingen sa något - inte jag heller.
Då öppnades dörren och en kurskamrat P kom in - han bad om ursäkt
för sin sena ankomst. Läraren satt bara tyst och sa inget och den sene
P förstod förstås inget.
Hur skulle vi kunna signalera till honom?
Läraren försökte skriva på tavlan men satte sig ned med en djup suck.
Han vände sig till P och sa att hans bäste vän tagit livet av sig.
Nu hade vi fått det hela berättat i portioner och fortfarande förmådde ingen
av oss beklaga läraren - vi satt som i chock.
Jag stirrade i mina papper och var lika feg som de andra.
Försiktigt kikade jag på klockan för att se hur lång tid som gått av lektionen.
Det måste minst vara 35-40 minuter tänkte jag men såg till min fasa att
klockan stod på 18:15 - bara en kvart.
P undrade om vi skulle avbryta lektionen och ställa in men det ville inte
läraren. Han försökte få igång samtalet men det blev fel gång på gång.
Jag hörde nästan inte vad han sa heller för han talade så tyst.
Dörren öppnades igen och S kom in - hon är från ett annat land och studerar
Nordiska språk här. Även nu kände jag att S borde informeras om vad som
hittills förevarit i klassrummet. Jag tror dock att hon kände stämningen.
Läraren informerade henne om hur läget var och även hon sa att vi kanske
borde ställa in föreläsningen men läraren sa nej - igen.
Vad hade vi gjort senast undrade läraren.
P började försiktigt prata om vad vi talat om senast - om runpoesi och om att
hugga runor på stenar till minne av vänner. Kloka människa tänkte jag och
skämdes igen för att jag satt stum och som i chock.
Så sa P något om att sörja i två år - då tittade läraren på mig och undrade om
jag trodde att man hade sörjt färdigt efter två år eller hur han formulerade det.
Jag svarade något om att jag inte trodde det och att man på runstenar fått
formulera sig med bestämda fraser som bara skulle till precis som man idag
använder vissa bestämda fraser av beklagande när någon dör.
Jag ville att läraren skulle förstå att jag beklagade sorgen men jag kunde inte
få min mun till att säga de stela, torra orden.
På runstenarna var ju utrymmet begränsat av stenens storlek precis utrymmet
i en tidning när man skriver en dödsruna - hur mycket man än vill säga om en
person så är utrymmet begränsat till ett visst antal tecken.
Läraren såg på mig och nickade han log också - jag hoppas att han förstod att
jag ville säga något till tröst bara inte det där torra jag beklagar.
Till slut sa läraren de orden vi längtade mest efter just då - "Det här går inte vi
ses nästa vecka". Med en djup suck reste vi oss upp hela gänget och P undrade
om läraren ville gå och ta en öl.
Jag tittade på klockan när jag reste mig upp - 20 minuter över sex - sen tog jag
bilen hem.
Händelsen har suttit i mitt bakhuvud sedan dess - jag är fortfarande inte säker
på om jag skulle reagera likadant igen fast jag har haft tid till begrundan.
över mig själv för att jag var så tafatt och inte visste vad jag
skulle göra.
Till mitt försvar kan jag säga att jag inte var ensam.
Vi skulle ha veckans föreläsning på universitetet och några hade
kommit tidigt. En av de yngre killarna hade som vanligt lyckats
komma in i föreläsningssalen och öppnade för oss andra som stod
utanför och väntade.
Bland de sista som kom var läraren som slog sig ned vid bänken längst
fram. Han sa att han inte mådde bra.
Jo det syntes på honom, han såg ut som en ledsen hund.
Sedan sa han att hans bästa vän dött.
Ingen sa något - inte jag heller.
Då öppnades dörren och en kurskamrat P kom in - han bad om ursäkt
för sin sena ankomst. Läraren satt bara tyst och sa inget och den sene
P förstod förstås inget.
Hur skulle vi kunna signalera till honom?
Läraren försökte skriva på tavlan men satte sig ned med en djup suck.
Han vände sig till P och sa att hans bäste vän tagit livet av sig.
Nu hade vi fått det hela berättat i portioner och fortfarande förmådde ingen
av oss beklaga läraren - vi satt som i chock.
Jag stirrade i mina papper och var lika feg som de andra.
Försiktigt kikade jag på klockan för att se hur lång tid som gått av lektionen.
Det måste minst vara 35-40 minuter tänkte jag men såg till min fasa att
klockan stod på 18:15 - bara en kvart.
P undrade om vi skulle avbryta lektionen och ställa in men det ville inte
läraren. Han försökte få igång samtalet men det blev fel gång på gång.
Jag hörde nästan inte vad han sa heller för han talade så tyst.
Dörren öppnades igen och S kom in - hon är från ett annat land och studerar
Nordiska språk här. Även nu kände jag att S borde informeras om vad som
hittills förevarit i klassrummet. Jag tror dock att hon kände stämningen.
Läraren informerade henne om hur läget var och även hon sa att vi kanske
borde ställa in föreläsningen men läraren sa nej - igen.
Vad hade vi gjort senast undrade läraren.
P började försiktigt prata om vad vi talat om senast - om runpoesi och om att
hugga runor på stenar till minne av vänner. Kloka människa tänkte jag och
skämdes igen för att jag satt stum och som i chock.
Så sa P något om att sörja i två år - då tittade läraren på mig och undrade om
jag trodde att man hade sörjt färdigt efter två år eller hur han formulerade det.
Jag svarade något om att jag inte trodde det och att man på runstenar fått
formulera sig med bestämda fraser som bara skulle till precis som man idag
använder vissa bestämda fraser av beklagande när någon dör.
Jag ville att läraren skulle förstå att jag beklagade sorgen men jag kunde inte
få min mun till att säga de stela, torra orden.
På runstenarna var ju utrymmet begränsat av stenens storlek precis utrymmet
i en tidning när man skriver en dödsruna - hur mycket man än vill säga om en
person så är utrymmet begränsat till ett visst antal tecken.
Läraren såg på mig och nickade han log också - jag hoppas att han förstod att
jag ville säga något till tröst bara inte det där torra jag beklagar.
Till slut sa läraren de orden vi längtade mest efter just då - "Det här går inte vi
ses nästa vecka". Med en djup suck reste vi oss upp hela gänget och P undrade
om läraren ville gå och ta en öl.
Jag tittade på klockan när jag reste mig upp - 20 minuter över sex - sen tog jag
bilen hem.
Händelsen har suttit i mitt bakhuvud sedan dess - jag är fortfarande inte säker
på om jag skulle reagera likadant igen fast jag har haft tid till begrundan.
Gamla kurskamrater
ska jag träffa idag.
Vi som gick på släktforskarkursen på distans vid Mittuniversitetet förra hösten
träffas ju fortfarande då och då. Åtminstone vi som bor i Stockholmstrakten.
Det blir tre timmars samvaro idag med goda tips och berättelser.
Flera av kurskamraterna ska gå andra distanskurser till våren så det blir väl
en hel del om det också.
Själv läser jag ju Vikingatidens och medeltidens texter fast det är ju inte på
distans.
Apropå släkt så har maken träffat en kille som skulle rycka in som projektledare
och som har ett namn som förekommer en bra bit tillbaka i hans släkt.
Namnet är inte helt ovanligt men maken slängde ur sig att de kanske var släkt.
-Onej svarade killen vi har tagit namnet och skulle egentligen heta XXXXXXX.
Ett mycket mer ovanligt namn nämndes.
- Ja men då är vi ju släkt sa maken.
Killen härstammade från makens farfars farbrors släkt.
Vi som gick på släktforskarkursen på distans vid Mittuniversitetet förra hösten
träffas ju fortfarande då och då. Åtminstone vi som bor i Stockholmstrakten.
Det blir tre timmars samvaro idag med goda tips och berättelser.
Flera av kurskamraterna ska gå andra distanskurser till våren så det blir väl
en hel del om det också.
Själv läser jag ju Vikingatidens och medeltidens texter fast det är ju inte på
distans.
Apropå släkt så har maken träffat en kille som skulle rycka in som projektledare
och som har ett namn som förekommer en bra bit tillbaka i hans släkt.
Namnet är inte helt ovanligt men maken slängde ur sig att de kanske var släkt.
-Onej svarade killen vi har tagit namnet och skulle egentligen heta XXXXXXX.
Ett mycket mer ovanligt namn nämndes.
- Ja men då är vi ju släkt sa maken.
Killen härstammade från makens farfars farbrors släkt.
Skillnad på service
Förra veckan gick döttrarnas telefoner sönder - både SonyEricsson och Nokia-mobilen.
Hon som inte bor hemma fick vänta på sina garantipapper som postades medan hon
som bor hemma besökte en Teliabutik nära där hon skulle göra praktik.
Teliabutiken i Haninge uppfyllde alla krav på service och erbjöd en utbytestelefon direkt.
De har förstås konkurrens nära inpå.
Teliabutiken i Arvika hänvisade dottern att komma tillbaka på måndagen för nu var det
marknad. Min gissning är att de då ville sälja och inte befatta sig med gamla kunder.
På måndagen var de också krångliga och motvalls utom den sista som jag ringde
15 minuter före stängningsdags. Peter var hjälpsam och ska ha en blomma för det.
Han lade undan en lånemobil så att vi kan kommunicera med dottern.
Alla andra moment som föregick utlånandet var under all kritik och dotterns kommentar
om framtida val av operatör sved förstås i modershjärtat.
Så länge jag står för abonnemanget förblir det Telia.
Täckning kan vara viktigt men dålig service är inget man behåller.
Så är det förstås - money talks. Sen är det svårt att rättfärdiga kollegors taskiga beteende.
Hon som inte bor hemma fick vänta på sina garantipapper som postades medan hon
som bor hemma besökte en Teliabutik nära där hon skulle göra praktik.
Teliabutiken i Haninge uppfyllde alla krav på service och erbjöd en utbytestelefon direkt.
De har förstås konkurrens nära inpå.
Teliabutiken i Arvika hänvisade dottern att komma tillbaka på måndagen för nu var det
marknad. Min gissning är att de då ville sälja och inte befatta sig med gamla kunder.
På måndagen var de också krångliga och motvalls utom den sista som jag ringde
15 minuter före stängningsdags. Peter var hjälpsam och ska ha en blomma för det.
Han lade undan en lånemobil så att vi kan kommunicera med dottern.
Alla andra moment som föregick utlånandet var under all kritik och dotterns kommentar
om framtida val av operatör sved förstås i modershjärtat.
Så länge jag står för abonnemanget förblir det Telia.
Täckning kan vara viktigt men dålig service är inget man behåller.
Så är det förstås - money talks. Sen är det svårt att rättfärdiga kollegors taskiga beteende.
Jean-Marie Gustave Le Clézio
Har jag inte läst en bok av men han finns i bokhyllan hemma.
Min syster har en nära upplevelse av honom på jobbet.
Jag tycker han är ursnygg...
Han är en äldre man som jag skulle kunna tänka mig att åka iväg
och skrika lite lätt hysteriskt för den 25 oktober när han tar emot
Stig Dagerman-priset i Älvkarleby. Där har jag mina rötter och skulle
tycka det var kul att åka dit då MEN just den dagen ska min man fira
sin 50-årsdag.
Så i valet mellan maken och Nobelpristagaren blir det maken.
Fast jag suckar allt över det jag missar - det blir nästan en känsla av
idol-på-1960-talet över det hela.
S U C K ! !
Jag hörde honom på P1 igår och jag förstod allt han sa på franska.
Antingen begriper jag helt plötsligt franska väl eller så talar han så
begripligt.
På vårt bibliotek var alla övriga böcker utlånade till början på november
så jag får väl lugna mig med det jag har så länge.
Min syster har en nära upplevelse av honom på jobbet.
Jag tycker han är ursnygg...
Han är en äldre man som jag skulle kunna tänka mig att åka iväg
och skrika lite lätt hysteriskt för den 25 oktober när han tar emot
Stig Dagerman-priset i Älvkarleby. Där har jag mina rötter och skulle
tycka det var kul att åka dit då MEN just den dagen ska min man fira
sin 50-årsdag.
Så i valet mellan maken och Nobelpristagaren blir det maken.
Fast jag suckar allt över det jag missar - det blir nästan en känsla av
idol-på-1960-talet över det hela.
S U C K ! !
Jag hörde honom på P1 igår och jag förstod allt han sa på franska.
Antingen begriper jag helt plötsligt franska väl eller så talar han så
begripligt.
På vårt bibliotek var alla övriga böcker utlånade till början på november
så jag får väl lugna mig med det jag har så länge.
Ett gudbarnbarn till
fast det är gammalt just nu.
Tyvärr minns inte maken när William Erik Petrus föddes om det var 1:a eller 2:a oktober.
Jag hade inte koll på att han var född när jag talade med södra Sverige och släkten där.
Det känns som om det finns gott om tid att kolla upp dessa uppgifter.
Det gudbarnbarn som föddes längre norrut ska visst heta Ludvig.
Syster Augusta har träffat Peter Stormare och det gillar jag att höra.
Jovisst sen ringde den till Arvika utlokaliserade dottern och berättade att hon skulle
sjunga på ett äldreboende nästa vecka.
Det skulle bli Flottarkärlek, Tess lördan och Man skulle inte sova när natten faller på.
Hon som skulle förkovra sig i Klassisk sång...
Att surfa i dryga 100 knyck
Just nu sitter jag på X2000 mellan Söderhamn och Gävle och det går
undan utanför fönstret. Ändå kan jag vara uppkopplad för att läsa,
kommentera och skriva.
Den här dagen har gått ännu fortare och varit ännu blötare.
I morse tog jag en promenad i Sundsvall innan det var ljust.
På övergångsställena hade jag behövt stövlar för vattnet stod decimeterhögt
och svallade upp på trottoarerna.
Det var stopp i gatubrunnarna av löv och sand.
Redan blöt om fötterna och med barnasinnet i behåll var jag ju bara tvungen
att peta bort löven med högerfoten som därmed blev ännu blötare.
Det var ju träningsskorna så jag kunde ju byta om senare.
Jag rensade gatubrunnar i fyra gathörn bl a Köpmangatan-Nybrogatan.
När jag kom tillbaka 15 minuter senare var mina fyra gathörn tomma på vatten
allt hade runnit i gatubrunnarna bara löven var borta.
Kanske skulle jag debitera gatukontoret för min insats?
Nyss såg jag solen för första gången sedan vi lämnade Gävle igår och konstigt
nog rullar vi faktiskt in på Gävle C just nu.
Är det i Gävle solen varit medan vi varit i regniga Sundsvall?
Om några mil passerar vi Tierp där mina förfäder bott på farfars sida.
Farfar som jag aldrig träffat men som föddes för 104 år sedan idag.
Hans far föddes för övrigt i Gävle - så nog går det mesta i cirklar.
När jag kommer till Stockholm om ca 90 minuter blir jag hämtad av min äldsta dotter.
Maken är på väg söderut med bil för att fira sin syster som fyller jämnt.
undan utanför fönstret. Ändå kan jag vara uppkopplad för att läsa,
kommentera och skriva.
Den här dagen har gått ännu fortare och varit ännu blötare.
I morse tog jag en promenad i Sundsvall innan det var ljust.
På övergångsställena hade jag behövt stövlar för vattnet stod decimeterhögt
och svallade upp på trottoarerna.
Det var stopp i gatubrunnarna av löv och sand.
Redan blöt om fötterna och med barnasinnet i behåll var jag ju bara tvungen
att peta bort löven med högerfoten som därmed blev ännu blötare.
Det var ju träningsskorna så jag kunde ju byta om senare.
Jag rensade gatubrunnar i fyra gathörn bl a Köpmangatan-Nybrogatan.
När jag kom tillbaka 15 minuter senare var mina fyra gathörn tomma på vatten
allt hade runnit i gatubrunnarna bara löven var borta.
Kanske skulle jag debitera gatukontoret för min insats?
Nyss såg jag solen för första gången sedan vi lämnade Gävle igår och konstigt
nog rullar vi faktiskt in på Gävle C just nu.
Är det i Gävle solen varit medan vi varit i regniga Sundsvall?
Om några mil passerar vi Tierp där mina förfäder bott på farfars sida.
Farfar som jag aldrig träffat men som föddes för 104 år sedan idag.
Hans far föddes för övrigt i Gävle - så nog går det mesta i cirklar.
När jag kommer till Stockholm om ca 90 minuter blir jag hämtad av min äldsta dotter.
Maken är på väg söderut med bil för att fira sin syster som fyller jämnt.
Taxin kom tidigt
och jag skippade frukosten för den skulle jag äta på tåget.
En väldigt snålt tilltagen frukost serverades ombord (fast biljetten kostade
dryga tusenlappen)men vi skulle nog få en macka när vi kom fram.
Ingen macka men en ruskigt sen lunch...
Tur jag hade tagit en skvätt ProViva i alla fall - något min kloka faster har
lärt mig.
Sundsvall var inte som en sur disktrasa utan som en ourvriden skurtrasa
och vi hörde att en tunnel under en väg var vattenfylld.
Dagen har gått fort med bl a en promenad på hotelltaket - i tjänsten förstås.
Jag hade kameran med och plåtade dimman över Södra Berget.
Besök vid två av runstenarna i Njurunda innan middagen intogs på Saffran.
Där vi åt tapas, huvudrätt och dessert, så nu är jag som en stinn orm som
ätit för första gången på 14 dagar.
Nu ska jag sova.
Jag fick förresten en kopia på Nolbystenen av kollegan för att jag hde hjälpt
honom med en sak.
En väldigt snålt tilltagen frukost serverades ombord (fast biljetten kostade
dryga tusenlappen)men vi skulle nog få en macka när vi kom fram.
Ingen macka men en ruskigt sen lunch...
Tur jag hade tagit en skvätt ProViva i alla fall - något min kloka faster har
lärt mig.
Sundsvall var inte som en sur disktrasa utan som en ourvriden skurtrasa
och vi hörde att en tunnel under en väg var vattenfylld.
Dagen har gått fort med bl a en promenad på hotelltaket - i tjänsten förstås.
Jag hade kameran med och plåtade dimman över Södra Berget.
Besök vid två av runstenarna i Njurunda innan middagen intogs på Saffran.
Där vi åt tapas, huvudrätt och dessert, så nu är jag som en stinn orm som
ätit för första gången på 14 dagar.
Nu ska jag sova.
Jag fick förresten en kopia på Nolbystenen av kollegan för att jag hde hjälpt
honom med en sak.