Pauline på Gästgivaregården

Jag måste bara återkomma och berätta att jag talat med min mammas syssling.
Han som jag nämnde att jag skulle leta efter.
Jag hittade hans mobilnr och SMS:ade honom och frågade om hans farfar hette
Hjalmar och berättade att jag är släktforskare.

Han tog sig tid att ringa trots att han var på middag.
Jag fick hans e-postadress och har nu mailat kortet och ett litet släktutdrag.

Så håll tummarna för att han kanske vet några namn på dem på bilden.

Denna bild har jag fått mailledes från en släkting som jag bara träffat en gång.
Vi har dock mailat flera gånger och pratat i telefon.
Hon hade hittat den bland kvarlämnade foton efter sina föräldrar.
På fotot stod det "hos morbror Hjalmar på Rörstrandsgatan 28".
Hon kände inte igen någon på fotot men det gjorde jag.
Mannen på första raden med armarna i kors är min morfar.
På bilden är han nog 21-22 år gammal dvs det är troligen innan han och
mormor träffades.
Mamma var här igår och vi kämpade tillsammans med bilden för att gissa
vilka de andra på bilden var. VAR skriver jag för de personer vi gissat på är
alla borta nu. Den lilla flickan på bakre raden vid gardinen tror vi hette Margit
och dog år 2000.
En av männen på bilden måste ju vara Hjalmar som bodde på adressen.
Det är den mannen som är orsak till att jag bestämde mig för att delta i
projektet "Namn åt de döda" som är klart nu för idag hittade jag att CD:n var
färdig och gick att beställa. Det gjorde jag direkt även om leveransen kan dröja.

En utskrift av fotot ligger bredvid datorn för att jag ska kunna fundera och titta
ordentligt när jag får en stund över.
Jag tror att alla barnen är Hjalmars och jag vet att ett av Hjalmars barn har ett
barn som bor i min grannkommun. Jag tror jag ska skriva till honom och skicka
med bilden för att höra om han kan identifiera fler på bilden.
Jag har tänkt att skriva till honom ett bra tag nu men drar mig ändå lite.
Det vore enklare om jag kunde hitta en mailadress.
Fast kanske jag ska försöka med Stayfriends det har ju fungerat förr.

Idag är det Släktforskningens dag, därför kommer jag att hjälpa till på Stadsarkivet.
Om en stund ska jag göra mig färdig och åka in.
Först blir det årsmöte och sen får vi hoppas att intresserade blivande släktforskare
dyker upp. Kul att i så fall kunna vara behjälplig.

Det pågår 11.00-15.00.

När jag förra veckan nämnde att ättlingarna till min anmoders syster skulle
vara svåra att hitta för att de hette Andersson, Pettersson och andra sonnamn
så var det inte utan att jag misströstade lite.
Gårdagen tillbringade jag på Riksarkivet i Arninge och hittade fler ättlingar i
sjätte led efter han som var den förste vallonen med vanligt sonnamn.
Det är på grenen efter hans dotter Christina som jag nu letat ättlingar.

Jag hittade en man som var född i början på 1900-talet med ett mycket vanligt
efternamn men som bytte det och som dog med ett namn som familjen troligen
är helt ensamma om.
Hans döttrar är lite äldre än jag men mina åttamänningar är deras barn.
Via mina släktforskarskivor och Birthday.se så var jag till sist klar över släktskapet.

På känt fastermaner gick jag därefter till Stayfriends och sökte efter dem.
Så hos en av mina åttamänningar en ung vallonprins finns nu en liten hälsning
från hans avlägsna släktning.
Jag hittade alltså fyra åttamänningar igår men bara en av dem fann jag sen på
Stayfriends.

En av mina anfäder som var den förste utan vallonnamnet fick med sin hustru fyra döttrar.
Det är vad jag hittat så här långt.
Från en av döttrarna härstammar vi alla prinsar och prinsessor som jag haft kontakt med
de senaste 18 månaderna. Det var ju för så länge sen som Nicoline och jag hittade våra
vallonanor.

De andra tre systrarna då?
Jo jag har sökt ättlingar till systern som hette Christina och som fick sju barn.
Av de tre som nådde vuxen ålder tycks två döttrar ha fått barn.
Dessa två döttrar har jag följt framåt från det att de föddes 1792 och 1797.
Hon som föddes 1792 har en sonsons dotter som dog 1956.
Tyvärr är det så att hon gifter sig till ett så vanligt efternamn att jag inte vet hur jag 
ska söka efter eventuella barn. 
Troligen måste jag söka på Riksarkivet för att se om hon och maken fick barn.
De bodde ju troligtvis i samma socken hela livet.
Efter dottern som föddes 1797 har jag hittat fyra barnbarns barnbarn där en levde
ända till 1983. Undrar om någon av dessa fick barn?

Det kanske finns fler vallonprinsessor och prinsar som bara väntar på att jag ska
hitta den. De kanske heter Andersson, Jansson eller Pettersson så därför är det
så svårt att hitta dem.

Kanske ska jag söka på ställen där släktforskare möts på nätet, för om man heter
vanliga sonnamn kanske man inte letar bland vallonerna först.

Dessutom har jag först idag förstått vem vallonprinsen Rockertrollet är.
Så dum jag är som inte förstått det förut.

Min kära faster Nicoline är en sorts sakletare.
Fast de saker hon letar fram är inte ting utan människor av kött och blod.
Nu har hon hittat en kusin till mig - en alldeles ny kusin som fanns där och hon känt till lite grann.
Den kusinen har hon letat upp nu. Jag fick namnet på min nya släkting och fick även se en bild.

Tack kära faster Nicoline för ditt envisa sökande efter de okända släktingarna.
Jag är ju själv en av dem du letat upp.

Jag hade vuxit upp med väldigt få kusiner, faktiskt den enda i klassen som hade färre en fem.
Fram till hösten 2005 hade jag bara tre kusiner. Bara mostrar och morbröder hade jag haft.

Då kom faster Nicoline in i mitt liv via Stayfriends, där hon hittat mig.
Hon gav mig inte bara 3 fastrar och 3 farbröder utan även en hel massa kusiner.
Jag har fått hela 16 nya kusiner genom henne och 65 tremänningar.
Hur många fyrmänningar jag fått är jag inte riktigt säker på men många är det.
Dessutom gav hon mig en massar anor bakåt i tiden som gjort att jag känner mig rik.
Jag är rik på människor vars öden och historia jag kan söka i.

Igår fick jag alltså fakta om min 16:e kusin på min fars sida - av min faster.
Jag blev rörd av det korta mailet från faster och började nästan gråta.
Det är känslan av rikedom med en stor släkt som jag bär med mig idag med.

Fasters senaste gåva gör mig alltså ännu rikare.

Christer Fuglesang åkte inte ut inatt. Hela resan blev inställd. Jag hörde allt!!

Han finns i min släktforskning - för han är släkt-med-släkten.

Han är INTE min släkting och INTE hans fru heller men nu börjar vi närma oss.

Min morfars mor Edla hade en halvsyster Ida.
Jo det var hon som jobbade på Ulriksdals slott eller snarare hennes man.
Ida ryckte bara in vid behov och strök eller tvättade.

Till Ida åkte Edla för att hälsa på med sina barn 1901.
Då när min morfar sparkade av sig skon mot relingen på båten som gick på Mälaren.
Edla tyckte ungen ändå skulle gå med EN sko för att visa att han haft skor annars skulle
han ju se ut som vilken fattigunge som helst.

På Idas gren av släkten föddes så småningom min fyrmänning som jag inte känner.
Hon är gift med mannen som är bror till Christer Fuglesangs fru.

Visst är det "Lassie-varning" på detta!! Men jag känner att det är rätt nära ändå.

När maken pratar om att han är fyrmänning med en medlem av Svenska Akademien så
är Christer Fuglesang min räddning.

Visst smäller Christer Fuglesang lite högre än Peter Englund.
Troligen åker han högre i alla fall.

Så om Christer flyger ut i rymden på söndag så är jag i alla fall vaken.

Tänk att det fanns fler släktingar som jag inte visste om.

Jo jo, jag har fått en tremänning till, en fullvuxen, fantastisk vallonprinsessa, som känt en del av min familj för 25-30 år sen. Då visste hon förstås inte att vi var tremänningar.
Då när ett av hennes barn gick i samma klass som ett av mina småsyskon.

Vi hittade henne bara så där eller var det så att hon hittade oss?
Det mest otroliga var att också Nina var med på ett hörn, fast bara indirekt.

Nu känns det snart som en historia som är påhittad men det är faktiskt sant.
Det finns fler vallonprinsessor därute som vi måste finna.
Den nya vallonprinsessan fyller år idag och därför har vi uppvaktat henne.

Så till min nya släkting kan jag ju inte säga välkommen till släkten eftersom hon varit en del av den längre än jag utan jag säger förstås: Vi är glada att ha upptäckt dig.

Jag tror jag ska bli upptäcktsresande och leta efter vallonprinsessor som jag är släkt med.

Igår reste jag med vallonättlingarna till några av bruken i norra Uppland.
Det var en intressant resa i spåren av de invandrare som kom dit för mer än 300 år sen.
Ingen av mina släkter verkade väl på just dessa platser men det var andra som fick höra sina anors namn nämnas.
Det var smedjor, skolhus, bakstugor som betittades. Både i fint skick och delvis förfallna.


Tänk på vissa platser arbetar eldsjälar för att hålla liv i brukstraditionen utan ett öre i ersättning.
Det kan vara platser som Strömsberg där bruket lades ned 1920 med masugnen bara delvis uppbyggd efter rivningen som skedde vart tredje år.
Sen stod det och förföll medan folk flyttade ut. Snön 1966 fick taket att rasa in och så stod det i 14 år.
Tills någon förbarmade sig och lät lägga på ett plåttak för att skydda det som var kvar.
En riktig kulturgärning!!!


En eldsjäl är Sven Anders Johansson som först mötte oss vid vallonkyrkogården i Västland och som varit drivande i grundandet av Stiftelsen Strömsbergs Industriminnen.

Han överlät guidandet till yngre krafter men det var fantastiskt att få träffa honom.
I Strömsberg som lockar en del turister fanns inte ett fik och absolut ingenstans att äta. Fast hur vi hade lyckats vet jag inte. Vår mat hade nog transpoterats dit någon annanstans ifrån. Gott var det.
Nu pratar man om att öppa ett café nästa år. I den gamla herrgården finns i alla fall möjlighet att övernatta eftersom där fanns "Bed and Breakfast".

En snabb tur in bland fotona i våghuset fick  mig att snabbt slita upp mina läsglasögon.
Namnen på folk i min forskning fanns där på ett gammalt foto. Nej de är inte släkt utan bara såna som min mamma träffat och pratat om. Mina föräldrar hade besökt dem på sina turer till norra Uppland.
Jag var tvungen att fotografera fotot på väggen. Det var väldigt gripande faktiskt.

Ett monument har man rest till minne av ångbåtsleden på Tämnarån. Det är en en propeller som hittats vid utgrävningar i torrdockan vid Strömsberg 2004. Propellern antas ha suttit på ångslupen Strömsberg som var en av de ångslupar som trafikerade Strömsberg - Tierp/Skämsta - Fors mellan 1874 och 1920.



En lång dag avslutades med en tvåtimmars bussresa hem igen.
Både på vägen dit och hem så passerade vi skylten till det bruk där mina anfäder verkade och det kändes i bröstet. Det var där jag var med min faster förra hösten och jag vill åka dit igen bättre förberedd. Då vill jag kunna hitta de platser där de bott.

Nu i dagarna två är det släktforskardagar i Nacka Strand. Jag är funktionär och jobbade redan igår.
Även idag och imorgon är det bråda dagar för en funktionär.

Många människor man stött på tidigare dyker upp. Även hon min vackra släkting från Västerås.
Jag såg henne igår redan men visste inte vem hon var då.
Idag presenterade vi oss och jag förstod att den kvinna jag talat med redan igår var mina barns sexmänning. Sen sågs vi flera gånger under dagen och jag fick en liten kick varje gång. Hoppas vi är lite lika!!

Där fanns även mannen som är gift med en fyrmänning till min svärfar och vars barn är femmänningar med min man. Han som en gång ringt upp och varit otrevlig för att jag inte bara fått med hans frus mor som min man är släkt med utan även fått med fadern.
Jag hade bifogat faderns namn och födelseår på byteslistan för att det gått över 100 år sedan födelsen.
Det föll honom inte i smaken och nu hotade han mig så att jag föll till föga och tog bort fakta som jag hittat i födelse- och vigselboken.
Snacka om dåliga vibbar när mannen med det ovanliga förnamnet dök upp. Jag som varit så rädd för honom. Han bor ju i grannkommunen och ringde en kvart innan mina middagsgäster skulle komma och förstörde hela middagen.

Igår och idag verkade han trevlig fast jag tyckt han var ett monster, efter den majdagen för två eller tre år sedan. Kan jag kanske tala med honom imorgon?

Tänk om man kunde få honom att förstå hur rädd jag varit...

Jag tänker ofta på min mormorsfar Calle som blev över 86 år.
Vi fick aldrig träffas och ändå föddes jag innan han dog.

Hans liv var som hämtat ur en bok av Per Anders Fogelström, det till och med började på Södermalm i Stockholm 1874. I Maria Magdalena församling föddes han som utomäktenskaplig son till änkan Anna Lovisa. Han fick sina systrars döde fars efternamn men vem hans far var vet jag inte.
Vid nyss fyllda 7 år var han moderslös och hamnade på Allmänna Barnhuset på Norrtullsgatan.
Modern dog i kronisk lunginflammation i en ålder av 45 år.

Enligt vad han själv berättat var han och andra barnhusbarn med och provbelastade Katarinahissen.
Ersättningen för detta var ett mål mat.
Eftersom den ursprungliga Katarinahissen byggdes 1881-83 kan detta mycket väl stämma.

Han fick lära sig bli skomakare och konfirmerades i Hedvig Eleonora kyrka 1889.

Han hade två halvsystrar som var 16 och nästan 15 år när modern dog, de var tydligen gamla nog att klara sig själva när de blivit föräldralösa.
Den yngre av systrarna flyttade runt som arbeterska i nästan alla stadens församlingar på den tiden, Katarina, Maria Magdalena, Jakob & Johannes, Hedvig Eleonora och Adolf Fredrik. 1888 dog hon i kronisk lunginflammation på Rörstrand i Adolf Fredriks församling.
Troligen bodde hon då hos sin äldre syster Florentina Anna Maria vars make Per August var porslinsarbetare på Rörstrand.
Ett drygt halvår efter att Lovisa Carolina dött tog lungsoten Florentina Anna Marias make och hon fick flytta tillbaka till Södermalm.
Under åren vid Rörstrand hade hon fött två barn som dött före de fyllt ett år, så tillbaka till Södermalm hade hon endast sin äldsta dotter Paulina.
I Katarina församling födde hon en utomäktenskaplig son innan hon gifte om sig och fick två barn till.
När hon fyllt 30 år dog hon i tbc och efterlämnade tre barn varav det yngsta dog inom två månader.
De två halvsyskonen Paulina och Jean hade en uppväxt som var lika sorglig som generationen före.
Jean som var drygt tre vid moderns död hamnade i fosterhem och blev så småningom ungdomsbrottsling efter att ha stulit pengar från sin fosterfar för att köpa snask.
Han gifte sig 1917 med Hildur Kristina som hade tbc och som dog efter att ha fött deras dotter.
Själv dog han i influensa 27 år gammal.
Deras lilla dotter som adopterats bort till en familj på Gotland dog 1935, vid nyss fyllda 18 år i tbc.

Vad hände med Paulina? Jo hon växte upp utanför Stockholm men flyttade tillbaka som vuxen. Hon gifte sig, skilde sig och fick tvillingar där sonen dog efter några månader men dottern växte upp.
Dottern fick en son som lever inte långt ifrån mig, jag har talat med honom i telefon.

Calle själv då, hur gick det för honom?

Han fick en son innan han kunde gifta sig för han var inte myndig och ingen förälder fanns som kunde ge honom lov att gifta sig. Så han fick vänta till han blev myndig vid 21 års ålder. När han fyllt 21 var hans Hilda gravid igen så de väntade till son två var född.
Sen lämnade de Stockholm och flyttade till Eskilstuna där de fick två flickor.
De flyttade vidare till Torshälla, där han hade skomakeri och de tre yngsta flickorna föddes.

Den 6 juli visade jag en bild på hela familjen utom sönerna.

Hilda dog 1947 men Calle levde ända till 1960.

Eftersom alla i hans närmaste familj dog av kronisk lunginflammation eller tbc kan man undra över Calles okända far, vars gener måste varit starka eftersom Calle ändå blev så gammal.

Visst väcker hans familjs livsöde många tankar...

Sedan några månader tillbaka så är jag en del av projektet "Namn åt de döda". Det har kommit ut en CD-skiva med namn och adress på de som dött i Sverige från 1970 och senare. Den kompletterades med uppgifter från 1950 och senare för att komma ut med en del 3 där vissa uppgifter från 1947 och senare fanns med.
Vem i all sin dar vill ha en CD-skiva med dessa uppgifter? Släktforskarna förstås!!

Jag erkänner att jag är en av dem, jag har den senaste CD-skivan och den före också.

Hur kommer den till då?

Jo det finns en massa flitiga släktforskare runt om Sverige som skriver av dödböckerna i alla Sveriges församlingar. De noterar namn adress, födelsedatum, vigseldatum i förekommande fall och till och med flicknamn.
Jag ville delta när jag först hörde talas om "Sveriges Dödbok 3" för några år sen.
Nu är fyran på gång och då är jag med.
Jag har bokat upp mig på vissa år i Matteus församling och även Essinge församling, för i Stockholm finns det mycket kvar att göra.
När det gäller Matteus så finns det vissa anknytningar till släkten och finns än idag så valet var inte så svårt men Essingen bara blev det för den var över och så liten.

När jag skrivit av prästens kråkor så gäller det att få fram lite runt personen som t ex födelseplats.
Det kan var nog så svårt om namnet är t ex Maria Johansson, som ju är Sveriges vanligaste namn.
Men om man har fantasi nog så går det rätt så bra.

Mitt när jag höll på i Matteus så hittadejag en kvinna som var född i samma socken som en av mina anmödrar. Vid koll i födelseboken så visade det sig att jag kände igen mammans namn.
Det var en halvsyster till en av mina anmödrar. Så liten världen är, jag kände inte tillhennes existens.

Det betyder att jag fick lite bonus av det jag gjorde. För nu ska jag leta efter hennes efterlevande och se om jag hittar någon avlägsen släkting.

Tänka sig att jag har släktingar som fått mig att blogga, fast jag inte visste att de fanns för ett år sen.
Att jag började släktforska var det bästa jag någonsin gjort. Först hittade Nicolin mig och sen fanns Nina där också.

Så varje ledig stund just nu går åt till att fixa dessa avskrifter av dödböckerna i Matteus och Essingen.
Det måste vara klart senast i december detta år.

Så jag lever bland de döda i dessa två församlingar.