Pauline på Gästgivaregården

Igår på kursen fick vi frågan om vi skulle skriva ett PM för att ev kunna få ett VG.
PM:et skulle vara nutidsrelaterat och handla om något lands eller någon organisations
relation till de centralasiatiska länderna.
När jag först hörde om det tänkte jag ALDRIG.
Sen vaknade den där j-vlar-anamma-instinkten. Alla andra ska ju så varför ska inte jag?

De 40 frågorna för G-betyget lämnade jag in redan i tisdags så de är färdiga.
Egentligen skulle jag kunna nöja mig med att jag är färdig och bara gå och lyssna på
mina kurskamraters presentationer av sina intressanta ämnen. Man ska nämligen skriva
ett PM och sen presentera det hela inför studiegruppen och några lärare.
Det blir också en liten diskussion om det man kommit fram till, om jag förstått det rätt.

Jag sa i alla fall att jag inte bestämt mig om jag ska göra något men att jag ändå hade
en liten fundering på att skriva något om, västerländska företags etableringar i Kazakhstan
betyder att landet påverkas i en riktning mot mänskliga rättigheter eller om företagen bara
går regimens ärenden.
Det låter väldigt tjusigt när jag tänker på det och då undrar jag om det är något jag kan
åstadkomma på mindre än en vecka.
Jag har redan kollat upp Finturs policy för all anställd personal. Fintur är ju en av ägarna
till det kazakiska mobiltelefonföretaget K'cell. Fintur ägs av Turkcell och TeliaSonera.
Sen har jag börjat kolla vad Amnesty säger om läget men det mesta är så gammalt.

Jag är ju på gång mentalt sett men jag får också stora självan när jag tänker på hur jag
ska få till det egentligen. Förmodligen jobbar jag av bara den hela helgen och bestämmer
mig på onsdag. Jag har i alla fall kollat upp hur man ska lägga upp ett PM i ett sånt här fall.
Tänka sig att jag inte ens visste det.

Jag är måhända gammaldags men jag reagerar väldigt över detta med att
tunnelbaneförarna ska få bonus om de håller tiden på tunnelbanorna.

Om jobbet går ut på att köra t-banetågen från A till B och att följa en tidtabell
samtidigt som man stannar för att släppa av och på folk ska det behöva vara
bonus för att man ska hålla tidtabellen?

Det är ju faktiskt samma resonemang som gäller angående högre chefer på
många företag. BONUS:en är en morot för att göra ett bättre jobb.

Innebär det alltså att man medvetet gör SITT jobb sämre om man inte får bonus?

Visst på mitt jobb får vi också bonus. Om allt fungerar bra och om företaget ger 
vinst får vi ju mer. Om stormar och orkaner river ner det vi byggt upp så får vi ju
lägre eller ingen bonus eller om det blir elavbrott och påverkar driften.
Vi kan ju inte påverka omvärlden helt och hållet.

Däremot gör ju inte jag ett bättre jobb för att få mer bonus - jag gör ju alltid ett
bra jobb det är ju det jag är anställd för. 

Jag måste fortsätta på temat om små grodorna.

Ej öron kan man säga har stämt på mig hittills men inte längre.
Jag fick mina hörapparater igår så nu hör jag bättre än grodorna.
Allt runt omkring mig väsnas dock väldigt och familjen säger att jag viskar.

Knapparna på tangentbordet smäller, det låter så mycket när jag släcker
lampan i badrummet och till och med vattnet väsnas när det rinner.

Jag hyssjar på maken som pratar onödigt högt - så är det att höra igen.

Igår på kursen fick vi vår hemskrivning som ska lämnas in om två veckor.
40 frågor var det.
Det kändes lätt när jag läste igenom dem - detta kunde jag.
Jag har ju plöjt över 1000 sidor de senaste veckorna och kände igen varenda dugg.
Fast frågorna var ju på svenska och litteraturen på engelska.
Nu när jag fixat 10 frågor under morgonen så upptäckte jag att det inte var så lätt.
En-poängarna fixar jag ju lätt men två-poängarna där man max får skriva 5 rader är inte lätta
För att inte tala om tre-poängarna om max åtta rader...
Så istället för att binda kransar sitter jag här med huvudet och näsan i mina centralasiatiska
läroböcker.

Glad Midsommar på er alla små grodor!!

Idag fick jag tentaresultatet för kursen i Historia som jag gått i vår.
Det var en 5-poängskurs som heter Stockholms historia som jag
gått på kvällstid i mars och början på april.
Tentamen var i form av en hemtenta och resultatet har jag väntat på
sedan jag sände in tentan för två månader sen.

Nu kan jag alltså slappna av och konstatera att det inte blir någon omtenta.
Det innebär också att jag kan fokusera på den sommarkurs jag går nu. 

Jag måste bara återkomma och berätta att jag talat med min mammas syssling.
Han som jag nämnde att jag skulle leta efter.
Jag hittade hans mobilnr och SMS:ade honom och frågade om hans farfar hette
Hjalmar och berättade att jag är släktforskare.

Han tog sig tid att ringa trots att han var på middag.
Jag fick hans e-postadress och har nu mailat kortet och ett litet släktutdrag.

Så håll tummarna för att han kanske vet några namn på dem på bilden.

Denna bild har jag fått mailledes från en släkting som jag bara träffat en gång.
Vi har dock mailat flera gånger och pratat i telefon.
Hon hade hittat den bland kvarlämnade foton efter sina föräldrar.
På fotot stod det "hos morbror Hjalmar på Rörstrandsgatan 28".
Hon kände inte igen någon på fotot men det gjorde jag.
Mannen på första raden med armarna i kors är min morfar.
På bilden är han nog 21-22 år gammal dvs det är troligen innan han och
mormor träffades.
Mamma var här igår och vi kämpade tillsammans med bilden för att gissa
vilka de andra på bilden var. VAR skriver jag för de personer vi gissat på är
alla borta nu. Den lilla flickan på bakre raden vid gardinen tror vi hette Margit
och dog år 2000.
En av männen på bilden måste ju vara Hjalmar som bodde på adressen.
Det är den mannen som är orsak till att jag bestämde mig för att delta i
projektet "Namn åt de döda" som är klart nu för idag hittade jag att CD:n var
färdig och gick att beställa. Det gjorde jag direkt även om leveransen kan dröja.

En utskrift av fotot ligger bredvid datorn för att jag ska kunna fundera och titta
ordentligt när jag får en stund över.
Jag tror att alla barnen är Hjalmars och jag vet att ett av Hjalmars barn har ett
barn som bor i min grannkommun. Jag tror jag ska skriva till honom och skicka
med bilden för att höra om han kan identifiera fler på bilden.
Jag har tänkt att skriva till honom ett bra tag nu men drar mig ändå lite.
Det vore enklare om jag kunde hitta en mailadress.
Fast kanske jag ska försöka med Stayfriends det har ju fungerat förr.

Visst låter det spännande? Är ni säkra på vilka länder som ingår i Centralasien?
Jag har påbörjat kursen sedan en dryg vecka och det inte till 100%.
Det finns lite olika bud om det som jag har förstått det.

Antingen bara Kazakstan, Uzbekistan, Kirgizistan, Turkmenistan och Tadjikistan.
Eller också dessa och lite till som Mongoliet, Tibet, norra Iran, norra Irak, lite av Kina
lite av Indien, lite av Afganistan, lite av Pakistan och lite Bangladesh om jag minns rätt.
Det är området i forna tider med religioner och så tiden under Ryssland och Sovjet men
också tiden efter Sovjet som vi ska läsa om under 5 veckor. 
Till nutiden har vi inte kommit ännu för vi håller på med religioner och tiden fram till 1917
ännu så länge. Nästan all litteratur är på engelska så då blir det inte mycket tid för bloggen.

Tänk så mycket jag inte visste som jag lärt mig redan.

Den förra föreläsningen om Sufismen fick mig dock att undra över vilken kurs jag hamnat på.
Den mycket roliga och stimulerande religionshistorikern berättade om innehållet i dikter från
en mycket avlägsen tid. Dikterna skulle tjäna som varning för folk.
Innehållet som hon tog som exempel var så kontroversiellt att man när dikterna översattes till
svenska hade valt att översätta vissa delar till latin. Detta var förstås på 1800-talet eller tidigt
1900-tal.
Dock var det inte långt ifrån att jag rodnande när hon berättade. Jag tittade bara rakt fram och
inte på kurskamraterna. Temat skulle säkert inspirera mången porrfilmare.
Jag vet inte hur resten av dikterna var men det lät som flera delar censurerats vid översättningen
alltså inte bara den dikten hon talade om.

Sånt kunde jag inte gissa att kursen skulle handla om.

I söndags så somnade jag tidigt men vaknade av en helikopter som flög över vårt hus i mörkret.
Den flög där länge i mörkret och störde oss eftersom vi somnat med öppet fönster.
Jag kollade ut genom fönstret och såg den inte men den hördes.
Jag undrade varför den flög där så ihärdigt när det var mörkt.

På morgonen förstod jag att någon eller några av luftballongerna som paniklandat hade hamnat
nära oss. Om och om igen ältades hysterin över vad som hänt och kunde ha hänt i radio, tidningar
och på TV.

Det slog mig att kvällen den 10:e när ballongerna fick nödlanda så var det faktiskt en månad sedan
dottern och jag flugit. Jag såg vår Nokiaballong på bild och insåg att det är sånt som kan hända men
att vi inte haft en tanke på det när vi flög.
Vår landning var väl inte perfekt men i jämförelse med vad man sa igår så var den väl ändå lugn.

Det som dock irriterar mig är journalisternas hysteriska röstläge.
Är de trygghetsnarkomaner eller hur är det?
Det mesta är faktiskt förenat med en risk om man befinner sig någon annanstans än inbäddad i
bomull, utan cykelhjälm och skydd på armbågar och knän.

Det är rent av farligt att leva - 100% dödlighet!!

I söndags skjutsade jag äldsta dottern till Arlanda för att hon som konfirmandassistent skulle åka med
en av årets kullar konfirmander till Rom och Assisi.
Det är sjätte gången hon åker dit som assistent men sjunde gången om man räknar med hennes egen
vistelse där inför hennes konfirmation 2002. Något år åkte hon alltså med två konfirmandkullar.

När hon åkte tidigare så var jag så hönsig och hade svårt att koppla av när hon var borta.
Inte blev det bättre av att hennes lilla ryggsäck blev stulen i Rom 2004.
Hennes kompisar skulle passa den eftersom den inte fick följa med in på sevärdheten.
Där försvann CD-spelare, ett antal CD-skivor, parlör, "I rosens namn" på svenska och andra småprylar
som inte hade så väldigt stort värde.
Det var mera upplevelsen att någon ryckte till sig ryggsäcken där den stod bland andra väskor.
Detta med att någon faktiskt stjäl av en.

När hon skulle resa med skolan till Paris för två år sen så fick planet vända eftersom det fick en spricka
i rutan. Såna saker gör att hönsmamman vaknar till liv.

Nu har hon i alla fall slappnat av och inser att hon inte kan bekymra sig i all evighet.
Hoppas att de har det bra hos nunnorna i Assisi för det är där de bor.

Idag fyller lilla H år och jag sänder en hälsning till henne så här.
Jag ska ringa henne lite senare för hon ska nog inte fira något speciellt.
Jag tror hon packar för att åka på landet till helgen med barnen.

Tänk att hon som barn trodde att alla flaggade för henne när hon fyllde år.
Visst är det så att man flaggar för henne och nu är vi dessutom lediga
på hennes födelsedag.

Så en kram från storasyster till lillasyster är väl på sin plats.
Speciellt efter det senaste väldigt tuffa året.

Idag var jag ute och plockade rabarber redan vid 06.00.
Sen har jag rensat och skurit dem inför de pajer som ska bakas lite senare idag.
Över två kilo ligger nu skurna smått i en bunke.
Tyvärr så har vi inget fett hemma så jag kan inte göra pajen förrän jag handlat.
Det ska jag göra när jag skjutsar dottern till orkestern - de ska spela idag.

Vi ska ha knytkalas med orkestern idag och vi har erbjudit oss att ha med efterrätt.
Mina rabarber har vuxit så mycket denna vår - troligen för att jag rensade upp där
tidigt i våras när jag slet med snöbärsbuskarna och flyttade svartvinbärsbusken.
Då blev det ju mycket vattnat också.

Rabarberpaj känns väldigt svenskt tycker jag så det passar väl bra idag. 
Det blir paj med rutmönster på i form av äggvita och socker så det blir lite
marängartat uppepå.

När vi i lördags var hos våra fd grannar som flyttat till
Örebro län så kom vi att tala om en man på vår
granngata som hastigt avlidit i slutet på förra månaden.

Jo jag vet vem mannen var för jag har sett honom i olika
sammanhang. Jag har burit tanken på honom med mig
sedan i lördags för han var bara dryga 60 år när han dog.

I gårdagens morgontidning fanns hans dödsannons så
då påmindes jag igen om hur man lämnar ett tomrum
efter sig.
Man är inte bara en mor eller far och en make eller maka,
utan också en granne eller en god förebild som vuxen.
Man är kanske en föreningsmänniska eller så har man ett
yrke som gör att man saknas på jobbet också.

Idag berättade en kollega på jobbet att hon var i beråd för
att hennes tandläkare hade dött helt plötsligt.
Så nämnde hon namnet på tandläkaren, men det vara ju
mannen på granngatan.
Här var alltså ännu fler personer som helt plötsligt saknade
denne person det var alltså ytterligare en påminnelse.

Så denne man som jag ju faktiskt inte talat med utan bara
sett ett antal gånger har nu dykt upp i mina tankar för tredje
dagen i rad.

Så idag sänder jag en tanke till alla som saknar honom
speciellt hans familj.

Så här vackert ser det ut på gaveln där våra kära grannar från förr numera bor.
Han har gjort det själv. Vad de har slitit med sitt nya-gamla hus.
Deras hus är från början gammalt men till och ombyggt i omgångar.
Så händiga som de är så kommer huset snart att vara tipp-top.
Trevligt och ombonat var det i alla fall.
Vi fikade och pratade i över två timmar - vart tog tiden vägen?

En granne till dem hade en sån där automatisk gräsklippare som rullade
fram och tillbaka över gräsmattan. Vad kul det såg ut och det var inte utan
att vill-ha-önskan satte in hos mig.
Vår tomt lutar nog för mycket för att det ska vara möjligt dessutom så skulle
den väl stjälas här i storstadens närhet.

I det lilla samhälle där de bor var min morfars morfars mor född hon som
tjänstgjorde som piga hos rättaren på Hinseberg.
När de första barnen dött flyttar hon och maken till Örebro där min morfars
morfar och hans syster föds. De som tidigt blir föräldralösa.
Så småningom flyttar han dit där vi tidigare var och satte blommor på graven.
Så går allting i cirklar under dagen.

Vi skiljs så småningom från våra grannar från förr G och R, efter löfte att vi
ska höra av oss och ses snart igen.
På vägen tillbaka tankar vi - dieseln var billig men jag skulle hellre ha tankat
bilen som stod hemma för bensinen kostade bara 9:99.
Närmare Örebro såg vi en OKQ8-mack som bara tog 9:64 för 95 oktan.
Varför är det så mycket dyrare i Stockholm?

Tillbaka i Örebro så letade vi oss till Wadköping.
Jeremiashuset var ju stängt, det öppnas ju bara enligt öveenskommelse.
Morfars mor har tydligen sagt att vi ska ha ett släktskap med Levi Rickson
som han hette egentligen han som kallade sig Jeremias i Tröstlösa.
Vi var lite småhungriga så vi bestämde oss för att fixa något att äta och dricka.
I det som väl är Örebro stadspark insåg jag att jag ligger i lä med mina rhododendron.


Vilken prakt!!

Överallt satt det orkestrar och spelade och alla var en del av RUM-festivalen.
Det var ju därför vi var i Örebro själva.
Just när vi satt tänderna i en macka ringde hon min gullegranne som flyttat.
Jag sa att vi var i Örebro och undrade om vi fick komma och hälsa på.
Det fick vi!
På väg till bilen köpte jag en liten pryl till dem i en presentshop i Wadköping.
Det var den sista ljushållaren för värmeljus av den sorten som de hade kvar.
Jag köpte mig en flygande gris i gjutjärn också.
Vi startade makens GPS i bilen för att lättare hitta dit där de bodde.
Enligt GPS:en var det betydligt längre till den lilla orten där Sveriges största
kvinnofängelse ligger. Vi struntade i GPS:en och följde kartan.
Väl på orten där jag varit förut med vallonättlingarna så var det lite svårt att hitta
men vi kom fram till slut

Ikväll ska vi sova tidigt tre fjärdedelar av familjen.
Vi ska gå upp tidigt imorgon för att fara till Örebro.
Där ska vi lämna lilla dotter för att hon ska tävla,
vi får inte vara med vid semifinalen.
Om hon går vidare blir det final på kvällen.
Fast vi ska gå runt i staden och titta på Wadköping
och kanske gå på guidning på slottet.

Hon har ju kompisar som tävlar också så även om
hon inte går till final så kanske vi ska se om någon
klasskamrat eller skolkamrat tävlar i finalen.

Från Örebro kom ju mina anor så bara att gå runt där
de gått är ju lite känsla också.
Där bodde min mormors kusin som fosterbarn också,
han som tog pengar av sin fosterfar till godis sen han
kommit i dåligt sällskap som det hette.

Ja det är sånt jag kommit på sen jag senast besökte Örebro.
Fast främst så ska dottern tävla