Ett litet klipp i ryggen
Eftersom jag trots alla möjliga akrobatiska konster inte kom åt att titta vad
det var lät jag det bero. När det ändå hade gått en tid och ingen skillnad
uppträtt var jag tvungen att fråga maken.
- Hur ser det ut där sa jag och pekade.
- Du är alldeles röd, jag tror du har kliat dig för hårt.
Några dagar senare bad jag honom titta igen, för jag kände ju en svag nivåskillnad.
- Ja du har väl en ljus leverfläck kanske.
En vecka till att samla mod innan jag ringde vårdcentralen och min husläkare.
Väl i telefon försökte jag minimera min oro och bad nästan om ursäkt att jag ringde.
Jag till och med sa att jag kunde gå till en sköterska istället för att ta upp hans tid.
Du får komma om nio dagar för jag har ingen tidigare tid, sa han - jag sätter upp en
tid för operation..
Ju närmare dagen jag kom och det fortsatte att klia - desto nervösare blev jag.
Idag var det så dags...
Jag kom i tid och fick komma in, en läkarkandidat var närvarande och min husläkare
frågade om det var OK. Han tittade på ryggen och pekade för kandidaten.
Ofarlig fläck som ändå skulle bort... men skära slapp jag. Det räckte att klippa sa han.
Först en bedövning som ju brukar vara det värsta. Sen knackade han på det bedövade
stället. Inget kändes och efter tvättning skulle han klippa bort den.
Det kändes ju inget men han var ju tvungen att berätta för kandidaten vad han gjorde.
När han var färdig och sköterskan skulle komma och fixa ett tätt plåster så att jag skulle
kunna duscha sa han åt mig att sätta mig upp. Då hade det låga blodtrycket slagit till.
Den lilla kandidaten fick passa mig så att jag inte tuppade av medan han gick in och gjorde
rapporter i journalen. Jag fick ligga medan sköterskan fixade med plåster.
Sen reste jag mig försiktigt och gick ut.
När jag kom ut i solen var jag fortfarande lite snurrig men det försvann efter några minuter.
Det är då för eländigt att man ska vara en sån pjoskmaja.
När det kommer till sprutor och skära så känns det att jag inte är herre över situationen längre
och då blir jag sex år igen och är i de hemska sköterskornas våld på Epidemisjukhuset.
Det var våren 1963 och när de skulle sticka mig kröp jag in under sängen i hopp om att inte synas.
Jag jagades fram med ett kvastskaft och fyra personer höll fast mig medan den femte stack mig
i armen. Detta upprepades ganska regelbundet - med sprutor och sänkor.
Min gulliga lillasyster Augusta blev inte stucken men hon visste på råd, eftersom vi var ganska
jämnstora eller små och sköterskorna inte höll reda på vem som var vem, steg hon fram nästa gång.
Den hemska sköterskan kom med ett sadistisk leende och undrade var Pauline var, då steg Augusta
fram och man tog sänkan på henne. Hon befanns vara frisk och Pauline skickades hem.
För att snart komma tillbaka igen då hon inte var frisk.
Under våren 1963 åkte vi ut och in mellan Epidemisjukhuset och den förort där vi bodde.
Det var vi två och en syster till.
Fast den yngsta systern gick in på toaletterna på sjukhuset och låste dörren - sen kröp hon ut under
dörren för det var högt mellanrum mellan dörr och golv.
När hon låst alla toadörrar blev det kris för alla behövde gå på toa och det lyste rött överallt.
Vaktmästaren fick tillkallas. En trevlig man bland alla sadister till sköterskor som fanns på
avdelningen, så den lilla tösen på tre och ett halvt år gjorde detta varje dag utan att någon såg henne.
Man trodde att toalåsen helt plötsligt hade börjat gå i baklås. Medan vaktmästaren fixade låsen stod
hon och pratade med honom. Jag undrade om han misstänkte hur det gick till.
Först till midsommar var vi friska allihopa då hade det gått ett halvår sedan jag sjuknade vid Lucia.
Så var det att ha scarlakansfeber på den tiden - sjukdomen lydde under epidemilagen och man fick
inte vara hemma. Till sjukhuset åkte man i en sorts gråa ambulanser som plockade upp flera barn
på vägen till sjukhuset.
Mamma fick man prata med genom ett stängt fönster. Hon hade ordnat barnvakt åt den pyttelilla
systern och eventuellt andra för tillfället friskförklarade barn för att åka upp och hälsa på de av oss
som eventuellt låg inne just då. Om något barn fick en godipåse delades det ut till alla barn. Dvs det
räckte inte långt. Jag fick nästan alltid en sönderklippt skumsockerbit.
En gång bad vi att få se på TV. Javisst när ni har plockat upp era bokstäver sa den elaka häxan och
hällde ut alla våra bokstäver på golvet och sparkade in dem under sängen.
När bokstäverna i plast var upplockade fick vi igenom hela den långa korridoren till TV-rummet.
När vi kom fram var barnprogrammet slut - vi frågade aldrig mer om att få se på TV.
Det var samma häxa till sköterska som sa att bara mamma bad till Gud så skulle vi bli friska.
Då undrade mamma om de inte skulle göra oss friska på sjukhuset, det var ju därför vi var där.
Det kanske var därför den lea apan var elak mot oss.
Därför är jag rädd för sprutor och har svårt att gå till doktorn.
och så var det kalas igen
För två veckor sedan var det dop - min guddotters son.
Förra veckan firades min systerdotter och samma dag fyllde hennes mamma (syrran) år.
Idag har vi firat en tredje systers son och hans kusin fyllde år igår.
Han som fyllde igår är storebror till gullungen som fyllde för tre veckor sedan.
I veckan som gick fyllde min gudson (som ska döpa sin son på söndag) år.
Min guddotters man fyllde dagen efter dvs samma dag som min syster och systerdotter.
Igår fyllde också makens systerdotters ena son år och idag fyller den andra.
Mamman till dessa bägge fyller jämna år på söndag och hon ska firas på lördagen.
På söndagen döps alltså hennes brorson.
En fd svägerska fyller i februari och min salig svärfar var också ett februaribarn.
En kompis i Skåne fick en blomkvast på sin 50-årsdag i början på månaden.
Och en ung dam vi känt sedan hon var fem dagar fyller på torsdag (hennes föräldrar
är gudföräldrar åt våran äldsta).
På jobbet firade vi i fredags det var en som fyllde 50 år på alla hjärtans dag.
En riktigt ung kollega fyllde i onsdags och en annan på lördag.
Hur kan en månad som är så kort rymma så många födelsedagar?
I herrens år 1370
med nästa veckas läxa redan denna helg.
Texten i sig ser inte mycket ut för världen:
Allum þem mannum þætta bref høra ok se helsa Bændicter ij Nybøle medh varum Herra /
Thætta skal allum viterlik vara swa þem æpte koma swasum þe nu æru at iak hafþe Niclissa
Gæddo ok Joans hans broþors pænninga handa mællum mæþan þe owermagha varo /
ok þa þe maghanda mæn vorþo þa toko þe sina pæninga fra mik / ok þera pænninga orkaþi
iak eygh þem swa fulkomlica swasum þe inkomo / For þæn sama skuld /
taker iak mina quærn ij Kambstaþum liggyande / ok afhænde iak mik ok minom arwmn /
medh allo þy hænni til høre /
ok fulla jak medh hænni þet førra brast i pænningumin ok þem førnæmpda Niclisse ok
Joanne ok þera arwm til æwærþelica ægho /
Scriptum sub sigillo Petri Virska proloqutoris Vestrahereth Nywþungie /
et domini Swenonis curati in Vrixtaþum sub anno Domini M / ccc / septuagesimo /
sabbato proximo post Quasi modo genitj /
Merparten av texten är på fornsvenska medan de sista raderna är på latin.
De på latin behövde vi inte översätta vi som inte har läst latin.
Nu tillhör jag den delen av mänskligheten som gärna försöker smöra lite så jag tog även latinet.
Fast jag inte har läst latin så tror jag mig om att klara det något sådär.
Just den biten tror jag ska vara:
Beseglas av Peter Virske, häradshövding i Västra Härad, Njudung och herr Sven, kyrkoherde i
Vrigstad, i herrens år 1370 lördagen närmast efter första söndagen efter påsk.
Den övriga texten handlar om en förmyndare som inte kunnat återställa alla penningar som han
hade förvaltat åt ett brödrapar Nils och Johan Gädda. Så förmyndaren Bengt i Nöbbele får skänka
dem sin kvarn i Komstad istället för de pengar han inte kunnat förvalta.
Kvarnen ska de få för all framtid.
Lustigt att just Njudung dök upp för jag har tänkt att välja att skriva om de små landen som min
projektuppgift. De små landen var där smålänningarna bodde.
Njudung, Värend och Finnveden hette de små landen som inalles hade 10 härader och bygden
hette därför Tiohärads lagdöme. Jag ska ta reda på mer om ortnamnen tänkte jag.
Dessutom tillhörde inte Möre de små landen och Mörebygden tillhör i högsta grad Småland idag.
Det är till Mörebygden jag ska åka på dop nästa vecka.
Min projektuppgift ska vara klar i maj men om en månad ska ett PM vara klart och jag vet inte riktigt
hur jag ska få till det. Det är mycket att läsa och inte bara självvald litteratur.
Just nu går jag och längtar efter en bok av Mikael Parkvall som var en av de bästa föreläsare vi hade
på kursen i Forensisk Lingvistik.
Boken har kommit ut i år och jag tänker beställa den kommande vecka.
Imorgon blir det dop
Imorgon döps min guddotters barn - i dopklänningen som används för 23:e gången.
Den var ny 1922 när svärfar döptes - han som skulle fyllt 87 år om några dagar om
han fått leva längre än han gjorde.
När min äldsta dotter döptes 1988 - höll prästen ett fint tal om den redan då gamla
dopklänningen där alla namn på barnen som döpts i den finns broderade.
Även han som döptes i en annan klänning finns omnämnd på klänningen.
Numera får inte namnen plats utan de broderas på ett band som hör till klänningen.
Om några veckor döps morgondagens huvudpersons kusin i samma klänning.
Då får den blå underklänningen sitta kvar.
När jag räknar hur könsfördelningen bland de som döpts i klänningen är det idag
konstigt nog 11 -11.
Räknar jag de kommande användarna och han vars namn står där utan att han är
döpt i klänningen är det 14 pojkar och 11 flickor.
Det är inte långt att åka för vi ska till Sveriges närmaste stad, men eftersom den ena
dottern ska sjunga måste vi vara där någon timme innan för repetition.
I sanning ett stycke kulturhistoria och ovanligt släktträd.
Var fanns gråsiskorna förra helgen?
Ett fulldukat fågelbord med nöthållare, talgbollar, frön och äpplen var nästan orörda.
Koltrastarna åt ju äpplen och några gråsparvar fanns liksom en gråsiska.
Denna helg däremot är det fullt. Nyss när jag tittade ut hade jag 14 gråsiskor som
slogs om fröna. Det hade varit häftigt att få rapportera det förra veckan.
Som det nu är kan jag bara konstatera att de är en vecka sena.