Pauline på Gästgivaregården

Sedan några månader tillbaka har det kliat på ett visst ställe bak i ryggen.
Eftersom jag trots alla möjliga akrobatiska konster inte kom åt att titta vad
det var lät jag det bero. När det ändå hade gått en tid och ingen skillnad
uppträtt var jag tvungen att fråga maken.

- Hur ser det ut där sa jag och pekade.
- Du är alldeles röd, jag tror du har kliat dig för hårt.

Några dagar senare bad jag honom titta igen, för jag kände ju en svag nivåskillnad.

- Ja du har väl en ljus leverfläck kanske.

En vecka till att samla mod innan jag ringde vårdcentralen och min husläkare.
Väl i telefon försökte jag minimera min oro och bad nästan om ursäkt att jag ringde.
Jag till och med sa att jag kunde gå till en sköterska istället för att ta upp hans tid.

Du får komma om nio dagar för jag har ingen tidigare tid, sa han - jag sätter upp en
tid för operation..
Ju närmare dagen jag kom och det fortsatte att klia - desto nervösare blev jag.

Idag var det så dags...
Jag kom i tid och fick komma in, en läkarkandidat var närvarande och min husläkare
frågade om det var OK. Han tittade på ryggen och pekade för kandidaten.

Ofarlig fläck som ändå skulle bort... men skära slapp jag. Det räckte att klippa sa han.
Först en bedövning som ju brukar vara det värsta. Sen knackade han på det bedövade
stället. Inget kändes och efter tvättning skulle han klippa bort den.

Det kändes ju inget men han var ju tvungen att berätta för kandidaten vad han gjorde.
När han var färdig och sköterskan skulle komma och fixa ett tätt plåster så att jag skulle
kunna duscha sa han åt mig att sätta mig upp. Då hade det låga blodtrycket slagit till.

Den lilla kandidaten fick passa mig så att jag inte tuppade av medan han gick in och gjorde
rapporter i journalen. Jag fick ligga medan sköterskan fixade med plåster.
Sen reste jag mig försiktigt och gick ut.
När jag kom ut i solen var jag fortfarande lite snurrig men det försvann efter några minuter.

Det är då för eländigt att man ska vara en sån pjoskmaja.
När det kommer till sprutor och skära så känns det att jag inte är herre över situationen längre
och då blir jag sex år igen och är i de hemska sköterskornas våld på Epidemisjukhuset.

Det var våren 1963 och när de skulle sticka mig kröp jag in under sängen i hopp om att inte synas.
Jag jagades fram med ett kvastskaft och fyra personer höll fast mig medan den femte stack mig
i armen. Detta upprepades ganska regelbundet - med sprutor och sänkor.
Min gulliga lillasyster Augusta blev inte stucken men hon visste på råd, eftersom vi var ganska
jämnstora eller små och sköterskorna inte höll reda på vem som var vem, steg hon fram nästa gång.

Den hemska sköterskan kom med ett sadistisk leende och undrade var Pauline var, då steg Augusta
fram och man tog sänkan på henne. Hon befanns vara frisk och Pauline skickades hem.
För att snart komma tillbaka igen då hon inte var frisk.
Under våren 1963 åkte vi ut och in mellan Epidemisjukhuset och den förort där vi bodde.
Det var vi två och en syster till.

Fast den yngsta systern gick in på toaletterna på sjukhuset och låste dörren - sen kröp hon ut under
dörren för det var högt mellanrum mellan dörr och golv.
När hon låst alla toadörrar blev det kris för alla behövde gå på toa och det lyste rött överallt. 
Vaktmästaren fick tillkallas. En trevlig man bland alla sadister till sköterskor som fanns på
avdelningen, så den lilla tösen på tre och ett halvt år gjorde detta varje dag utan att någon såg henne.
Man trodde att toalåsen helt plötsligt hade börjat gå i baklås. Medan vaktmästaren fixade låsen stod
hon och pratade med honom. Jag undrade om han misstänkte hur det gick till.

Först till midsommar var vi friska allihopa då hade det gått ett halvår sedan jag sjuknade vid Lucia.

Så var det att ha scarlakansfeber på den tiden - sjukdomen lydde under epidemilagen och man fick
inte vara hemma. Till sjukhuset åkte man i en sorts gråa ambulanser som plockade upp flera barn
på vägen till sjukhuset.
Mamma fick man prata med genom ett stängt fönster. Hon hade ordnat barnvakt åt den pyttelilla
systern och eventuellt andra för tillfället friskförklarade barn för att åka upp och hälsa på de av oss
som eventuellt låg inne just då. Om något barn fick en godipåse delades det ut till alla barn. Dvs det
räckte inte långt. Jag fick nästan alltid en sönderklippt skumsockerbit.
En gång bad vi att få se på TV. Javisst när ni har plockat upp era bokstäver sa den elaka häxan och
hällde ut alla våra bokstäver på golvet och sparkade in dem under sängen.
När bokstäverna i plast var upplockade fick vi igenom hela den långa korridoren till TV-rummet.
När vi kom fram var barnprogrammet slut - vi frågade aldrig mer om att få se på TV.

Det var samma häxa till sköterska som sa att bara mamma bad till Gud så skulle vi bli friska.
Då undrade mamma om de inte skulle göra oss friska på sjukhuset, det var ju därför vi var där.
Det kanske var därför den lea apan var elak mot oss.

Därför är jag rädd för sprutor och har svårt att gå till doktorn.