En medeltidskyrka till
På vägen mot Kalmar gjorde maken och jag en liten extratur till Finspång.
Där ligger Risinge gamla kyrka eller Sankta Maria kyrka som den också
heter. Det var mäktigt att se de väl bevarade målningarna som aldrig
varit överkalkade.
Den okände konstnären går under beteckningen Risingemästaren.
Det finns dock en målning som han inte har gjort - den från 1280-talet.
Tänka sig att se en målning som är mer än 700 år gammal.
Den föreställer en ryttare med jaktfalk - fast han har krona så han
måste vara krönt.
Jag pekade på alla medeltida kyrkor utefter vägen och tror mig veta att
både Skönberga och Söderköpings S:t Laurentius antagligen har spår
av medeltida kalkmålningar men resan söderut hade blivit lång ändå.
I Risinge fick vi på Hembygdsmuseet veta att både Zarah Leander och
Moa Martinsson hade anknytning till bygden och precis som i vårt fall
var det kyrkan som drog.
Zarahs förste make som hette Nils Leander var son till kyrkoherde
Leander och Moa Martinsson hade varit anställd hos en annan präst där.
Hon lär också ha konfirmerats i kyrkan.
Fast det var säkert Risinge (nya) kyrka.
Zarah Leander hyllas i Risinge 9 augusti med en festival fick vi information
om av den mycket trevlige guiden på Hembygsmuseet.
Tänk förresten att utanför kyrkan i Risinge så fanns tiondeladan kvar.
På vägen träffade vi också den lilla dottern som fick de kläder hon behövde
ha för framträdandet på lördag kväll. De kläder hon tagit med var inte tillräckligt
30-tal tyckte de på kursen. Vi hade också hattarna som hon inte kunnat ta med
sig i ryggsäcken.
Väl framme åt vi lite och fikade men nu är det läggdags.
Där ligger Risinge gamla kyrka eller Sankta Maria kyrka som den också
heter. Det var mäktigt att se de väl bevarade målningarna som aldrig
varit överkalkade.
Den okände konstnären går under beteckningen Risingemästaren.
Det finns dock en målning som han inte har gjort - den från 1280-talet.
Tänka sig att se en målning som är mer än 700 år gammal.
Den föreställer en ryttare med jaktfalk - fast han har krona så han
måste vara krönt.
Jag pekade på alla medeltida kyrkor utefter vägen och tror mig veta att
både Skönberga och Söderköpings S:t Laurentius antagligen har spår
av medeltida kalkmålningar men resan söderut hade blivit lång ändå.
I Risinge fick vi på Hembygdsmuseet veta att både Zarah Leander och
Moa Martinsson hade anknytning till bygden och precis som i vårt fall
var det kyrkan som drog.
Zarahs förste make som hette Nils Leander var son till kyrkoherde
Leander och Moa Martinsson hade varit anställd hos en annan präst där.
Hon lär också ha konfirmerats i kyrkan.
Fast det var säkert Risinge (nya) kyrka.
Zarah Leander hyllas i Risinge 9 augusti med en festival fick vi information
om av den mycket trevlige guiden på Hembygsmuseet.
Tänk förresten att utanför kyrkan i Risinge så fanns tiondeladan kvar.
På vägen träffade vi också den lilla dottern som fick de kläder hon behövde
ha för framträdandet på lördag kväll. De kläder hon tagit med var inte tillräckligt
30-tal tyckte de på kursen. Vi hade också hattarna som hon inte kunnat ta med
sig i ryggsäcken.
Väl framme åt vi lite och fikade men nu är det läggdags.
Ett lingonris i ett cocktailglas
Nu har jag varit på konsert med en av mina favoritsångerskor.
Idag sjöng hon sånger som en annan favorit framfört tidigare.
Monica Borrfors sånghyllning till Monica Zetterlund och Tage Danielsson.
Konserten var ända bort i Tyresö kyrka så det gällde att var i tid om man
skulle få någon plats. Det brukar bli fullt eftersom den kyrkan är rätt liten.
Mycket riktigt så blev det skohorn för att få plats med alla.
Ja alla fick inte plats för några fick lyssna utanför av brandsäkerhetsskäl.
Det där med rätt antal i själva kyrkolokalen men dörrarna var öppna både
längst bak och på sidan. Därför fläktade det skönt.
Konserten kostar inget men man får lägga frivillig kollekt när man går ut
och det tror jag alla gjorde.
Jag köpte dessutom en skiva av Monica Borrfors med signering på.
Det står faktiskt "En hälsning till Pauline från Monica Borrfors" på den.
Monica Borrfors är så duktig och hennes make Gösta Nilsson ackompanjerar
så skönt och svängigt.
Det var två år sedan jag såg dem senast och Gösta såg så mycket piggare ut
denna gång. Då för två år sen blev jag riktigt orolig att det skulle vara sista
gången man såg honom så eländig såg han ut.
Sången var underbar och likaså Tage Danielssons dikt som hon läste mellan
sångerna. Tänk att han skulle ha fyllt 80 år i år om han inte dött för 23 år sedan.
Tänk att det är så länge sedan och tänk vad mycket man minns när man börjar
låta tankarna vandra.
Tänk filmerna han medverkade i och även regisserade.
Karl Bertil Jonssons jul och sedan adventskalendern Herkules Jonssons storverk.
Undrar förresten om Herkules och Karl Bertil var släkt?
Hur var det nu igen var det Tage som var Ruskprick eller Knorrhane?
Den första film maken och jag såg tillsammans var "Ägget är löst" där vi missade
början på filmen för att vi stod på fel ställe och väntade på varandra.
Det var för mobiltelefonernas tid så då stod vi faktiskt och väntade...
Tänk vilka tankar som en sån här underbar konsert kan sätta igång.
Idag sjöng hon sånger som en annan favorit framfört tidigare.
Monica Borrfors sånghyllning till Monica Zetterlund och Tage Danielsson.
Konserten var ända bort i Tyresö kyrka så det gällde att var i tid om man
skulle få någon plats. Det brukar bli fullt eftersom den kyrkan är rätt liten.
Mycket riktigt så blev det skohorn för att få plats med alla.
Ja alla fick inte plats för några fick lyssna utanför av brandsäkerhetsskäl.
Det där med rätt antal i själva kyrkolokalen men dörrarna var öppna både
längst bak och på sidan. Därför fläktade det skönt.
Konserten kostar inget men man får lägga frivillig kollekt när man går ut
och det tror jag alla gjorde.
Jag köpte dessutom en skiva av Monica Borrfors med signering på.
Det står faktiskt "En hälsning till Pauline från Monica Borrfors" på den.
Monica Borrfors är så duktig och hennes make Gösta Nilsson ackompanjerar
så skönt och svängigt.
Det var två år sedan jag såg dem senast och Gösta såg så mycket piggare ut
denna gång. Då för två år sen blev jag riktigt orolig att det skulle vara sista
gången man såg honom så eländig såg han ut.
Sången var underbar och likaså Tage Danielssons dikt som hon läste mellan
sångerna. Tänk att han skulle ha fyllt 80 år i år om han inte dött för 23 år sedan.
Tänk att det är så länge sedan och tänk vad mycket man minns när man börjar
låta tankarna vandra.
Tänk filmerna han medverkade i och även regisserade.
Karl Bertil Jonssons jul och sedan adventskalendern Herkules Jonssons storverk.
Undrar förresten om Herkules och Karl Bertil var släkt?
Hur var det nu igen var det Tage som var Ruskprick eller Knorrhane?
Den första film maken och jag såg tillsammans var "Ägget är löst" där vi missade
början på filmen för att vi stod på fel ställe och väntade på varandra.
Det var för mobiltelefonernas tid så då stod vi faktiskt och väntade...
Tänk vilka tankar som en sån här underbar konsert kan sätta igång.
Utgrävningar på Gästgivaregården - silvermynt funna
Visst låter det spännande att jag inspirerad av mina medeltidsstudier beslutat mig
för att påbörja utgrävningar här på hemmaplan.
Dessutom rikligt belönad med F E M silvermynt redan första dagen.
Eller kvällen kanske man snarare skulle säga.
En mycket obekväm ställning med huvudet liggande på det hårda underlaget och
högerarmen delvis skavd ned i det mörka hålet där mynten så småningom fiskades
fram. Iklädd endast en vit frottemorgonrock.
Rocken körs just nu i tvättmaskinen så att den ska bli ren igen.
På höger tummes fingeravtryckssida finns just nu en blåsa stor som en gammaldags
tioöring. Övriga fingrar och handled är trots idogt Kloringnuggande fortfarande skitiga.
Nu tar vi det från början...
Alltsedan vi flyttade in i detta hus har avloppet i tvättstugan av och till svämmat över.
Första året fick vi ta hit högtrycksspolning två gånger. Så småningom uppdagades att vi
hade rotinträngning från kommunens träd på gatan utanför. Då bytte kommunen rören
från huset ut till gatan. Det var i augusti 1995 minns jag för den yngsta skolades just in
på sexårsverksamheten.
Kommunen har dessutom problem med avloppet utanför på gatan som måste spolas
varje månad. När detta sker måste de lyfta av brunnslocken intill för annars får vi fontäner
ur toalettstolarna. Då får man skicka städräkning till kommunen som de snällt betalar.
Vår förra granne höll efter kommunens spolare men jag vet inte hur det är nu när de har
flyttat - ingen har riktig koll på hur spolningen sker.
När vi gjorde om badrummet diskuterade vi med "gubbarna" som gjorde det om vi skulle
låta bila upp golvbrunnen i tvättstugan/duschrummet och låta gjuta in en ny. De avrådde
och därför har vi inte gjort något åt golvet därnere.
Ja, jag målade det ju för 6-7 år sedan - klatschigt grått.
Nu när vi fixade övrigt därnere har vi nog inbillat oss att den rensning som "gubbarna"
gjorde i februari skulle räcka. Speciellt eftersom jag rensar ur hårfällan i duschkabinen
varje vecka. Äckligt men nödvändigt.
Maken klagade härom veckan på att han fått rensa lite vid golvbrunnen. Jag har noterat sedan
dess att det varit lite fuktigt på golvet runt "brunnen" men förträngt det med tanken att någon i
familjen duschat häftigt.
När jag själv klev ut ikväll efter en 40-60 sekunders smygdusch och fann att vattnet stod en cm
över golvbrunnen - var det bara att inse att rörmokaren heter Pauline.
Jag torkade mig snabbt och satte på morgonrocken - man kan ju inte jobba naken.
Ner på golvet och lyckades få bort brunnslocket med en skruvmejsel och höll högerarmen lite
onaturligt böjd under duschkabinen.
Fram med spiralerna för att rensa avlopp och ner i det äckliga vattnet. Den ena spiralen matade
jag om och om igen framåt och drog den sen tillbaka. Det var som om det släppte något och när
jag drog tillbaka spiralen satt där en - T I O Ö R I N G.
En massa svart beläggning som var som grillkol kom också med. Ner med spiralen igen och ser
man på en - T I O Ö R I N G - till kom upp.
Ännu mera grillkoll och på nästa drag två tioöringar och mera grillkol.
Spiralen var nu inmatad ca 50 cm och när jag drog tillbaka den så slurpade det till och vattnet sjönk.
En sista tioöring följde med upp och allt grillkol som väl var ca 1 dl slängdes i soptunnan.
Sen spolade jag vatten häftigt i 7-8 minuter och det rann undan.
Händerna tvättades med Klorin och duschkabinen med såpa för där hade jag grisat ned när jag
att handen på golvet när jag skulle resa mig upp.
Konstigt att blåsan på tummen är lika stor som de mycket tunna tioöringarna.
Som betalningsmedel försvann tioöringarna i september 1993 dvs sju månader efter att vi flyttat in
här. De kan teoretiskt komma från oss men jag undrar om de inte är från tidigare ägare.
Jag har bara lyckats tyda årtal på tre av dem och det är 1973, 1980 och 1980. De två sista är i alla fall
från Carl XVI Gustafs tid.
Så det är väl inte mycket värde i mitt myntfynd men golvet är rent, avloppet rensat och min morgonrock
rentvättad och det är mycket värt.
för att påbörja utgrävningar här på hemmaplan.
Dessutom rikligt belönad med F E M silvermynt redan första dagen.
Eller kvällen kanske man snarare skulle säga.
En mycket obekväm ställning med huvudet liggande på det hårda underlaget och
högerarmen delvis skavd ned i det mörka hålet där mynten så småningom fiskades
fram. Iklädd endast en vit frottemorgonrock.
Rocken körs just nu i tvättmaskinen så att den ska bli ren igen.
På höger tummes fingeravtryckssida finns just nu en blåsa stor som en gammaldags
tioöring. Övriga fingrar och handled är trots idogt Kloringnuggande fortfarande skitiga.
Nu tar vi det från början...
Alltsedan vi flyttade in i detta hus har avloppet i tvättstugan av och till svämmat över.
Första året fick vi ta hit högtrycksspolning två gånger. Så småningom uppdagades att vi
hade rotinträngning från kommunens träd på gatan utanför. Då bytte kommunen rören
från huset ut till gatan. Det var i augusti 1995 minns jag för den yngsta skolades just in
på sexårsverksamheten.
Kommunen har dessutom problem med avloppet utanför på gatan som måste spolas
varje månad. När detta sker måste de lyfta av brunnslocken intill för annars får vi fontäner
ur toalettstolarna. Då får man skicka städräkning till kommunen som de snällt betalar.
Vår förra granne höll efter kommunens spolare men jag vet inte hur det är nu när de har
flyttat - ingen har riktig koll på hur spolningen sker.
När vi gjorde om badrummet diskuterade vi med "gubbarna" som gjorde det om vi skulle
låta bila upp golvbrunnen i tvättstugan/duschrummet och låta gjuta in en ny. De avrådde
och därför har vi inte gjort något åt golvet därnere.
Ja, jag målade det ju för 6-7 år sedan - klatschigt grått.
Nu när vi fixade övrigt därnere har vi nog inbillat oss att den rensning som "gubbarna"
gjorde i februari skulle räcka. Speciellt eftersom jag rensar ur hårfällan i duschkabinen
varje vecka. Äckligt men nödvändigt.
Maken klagade härom veckan på att han fått rensa lite vid golvbrunnen. Jag har noterat sedan
dess att det varit lite fuktigt på golvet runt "brunnen" men förträngt det med tanken att någon i
familjen duschat häftigt.
När jag själv klev ut ikväll efter en 40-60 sekunders smygdusch och fann att vattnet stod en cm
över golvbrunnen - var det bara att inse att rörmokaren heter Pauline.
Jag torkade mig snabbt och satte på morgonrocken - man kan ju inte jobba naken.
Ner på golvet och lyckades få bort brunnslocket med en skruvmejsel och höll högerarmen lite
onaturligt böjd under duschkabinen.
Fram med spiralerna för att rensa avlopp och ner i det äckliga vattnet. Den ena spiralen matade
jag om och om igen framåt och drog den sen tillbaka. Det var som om det släppte något och när
jag drog tillbaka spiralen satt där en - T I O Ö R I N G.
En massa svart beläggning som var som grillkol kom också med. Ner med spiralen igen och ser
man på en - T I O Ö R I N G - till kom upp.
Ännu mera grillkoll och på nästa drag två tioöringar och mera grillkol.
Spiralen var nu inmatad ca 50 cm och när jag drog tillbaka den så slurpade det till och vattnet sjönk.
En sista tioöring följde med upp och allt grillkol som väl var ca 1 dl slängdes i soptunnan.
Sen spolade jag vatten häftigt i 7-8 minuter och det rann undan.
Händerna tvättades med Klorin och duschkabinen med såpa för där hade jag grisat ned när jag
att handen på golvet när jag skulle resa mig upp.
Konstigt att blåsan på tummen är lika stor som de mycket tunna tioöringarna.
Som betalningsmedel försvann tioöringarna i september 1993 dvs sju månader efter att vi flyttat in
här. De kan teoretiskt komma från oss men jag undrar om de inte är från tidigare ägare.
Jag har bara lyckats tyda årtal på tre av dem och det är 1973, 1980 och 1980. De två sista är i alla fall
från Carl XVI Gustafs tid.
Så det är väl inte mycket värde i mitt myntfynd men golvet är rent, avloppet rensat och min morgonrock
rentvättad och det är mycket värt.
Vi far runt åt alla håll
Förra lördagen hade jag skjutsat den äldsta till Cityterminalen
så hon kunde ta bussen till Taize i Frankrike.
Där har hon varit från söndag till söndag - själva resan tar ju 30 timmar
i vardera riktningen.
Innan hon satte sig på bussen för hemfärd åkte vi till Cityterminalen för
att avlämna den yngsta som skulle ta bussen till Kalmar.
Denna vecka går hon kurs på RUM i Kalmar och på torsdag åker maken
och jag ner för att se deras redovisning på lördagskvällen.
Kanske kan vi hinna se någon medeltidskyrka på vägen...
I alla fall var jag och hämtade den äldsta dottern igår kväll - med samma
buss hade ett gäng rest som inte kunde skiljas när de nu kommit hem.
Detta gäng på ca 15 personer började alltså skandera ramsor, sjunga
och dansa bredvid parkeringen vid Cityterminalen. Det var som en liten
föreställning som vi blev vittne till och vi var många som stannade till
och tittade.
Dottern bekräftade att de rest med hennes buss och att de gjort på samma
sätt nere i Taize om kvällarna.
Vilken glädje dessa ungdomar förmedlade där de hoppade runt och sjöng
på asfalten. Tyvärr var kameran hemma då.
så hon kunde ta bussen till Taize i Frankrike.
Där har hon varit från söndag till söndag - själva resan tar ju 30 timmar
i vardera riktningen.
Innan hon satte sig på bussen för hemfärd åkte vi till Cityterminalen för
att avlämna den yngsta som skulle ta bussen till Kalmar.
Denna vecka går hon kurs på RUM i Kalmar och på torsdag åker maken
och jag ner för att se deras redovisning på lördagskvällen.
Kanske kan vi hinna se någon medeltidskyrka på vägen...
I alla fall var jag och hämtade den äldsta dottern igår kväll - med samma
buss hade ett gäng rest som inte kunde skiljas när de nu kommit hem.
Detta gäng på ca 15 personer började alltså skandera ramsor, sjunga
och dansa bredvid parkeringen vid Cityterminalen. Det var som en liten
föreställning som vi blev vittne till och vi var många som stannade till
och tittade.
Dottern bekräftade att de rest med hennes buss och att de gjort på samma
sätt nere i Taize om kvällarna.
Vilken glädje dessa ungdomar förmedlade där de hoppade runt och sjöng
på asfalten. Tyvärr var kameran hemma då.
Medeltida kyrkor under gårdagen också
Eftersom min kurs ska åka på en tur 4 augusti och titta på kyrkor i Uppland
så har jag förstås funderat lite på vilka kyrkor vi kan tänkas besöka.
Av logiska skäl har jag därför har jag först tittat på kyrkor i de delar av
landet där vi garanterat inte ska åka - Västmanland och Södermanland.
I fredags blev det ändå två Upplandskyrkor men den ena var så liten att jag
tänkte att den inte skulle vara så enkel att se i grupp.
Av lätt sedda skäl tänkte jag därför besöka kyrkorna i Färentuna församling,
de ligger ju i något av en återvändsgränd så jag gissar att de inte blir aktuella
att besöka med kursen.
Igår hade Sånga kyrka öppet och guidning men de andra har öppet andra dagar.
Eftersom jag inte kan besöka dem så var jag ju tvungen att beklaga mig lite för
den trevliga guiden. Det är ju en viss framkörning dit.
Hon hade lite hon skulle göra i de kyrkorna efter att Sånga stängt kl 15.00 så jag fick
följa med för att titta på målningarna i Färentuna och Hilleshög.
Fotografering var tillåten - men jag fick lova att inte lägga ut några bilder på nätet sa hon.
Hur kunde hon veta att att jag har lagt ut vissa detaljer av det jag sett därför blir det inga
bilder idag.
Att kyrkorna är öppna bara vissa timmar beror på att vandalisering skett tidigare år.
I en av kyrkorna hade man grisat ned altarringen med någon svart gegga och även försökt
bryta sig in i sakristian. Man hade inte kommit in men väl lyckats förstöra ett 1300-talslås.
Vi fick se delar av altarskåpet i Sånga - det ingick i guidningen.
Man närmar sig dessa gamla träskulpturer med stor vördnad och funderar över hur de
kunnat bevaras så länge under förhållanden som oftast inte varit helt optimala.
Både i Sånga och i Dingtuna hade altarskåpen kastats undan i något gammalt uthus i
och med reformationen. Där hade de ju riskerat att bli ved eller på annat vis förfaras.
Kyrkan i Hilleshög hade målningar från 1100-talet som målats över på 1400-talet - också
en form av vandalisering om än sanktionerad.
Den fantastiska kvinnliga guiden som jag inte namnger här är värd en kram med tanke
på att jag fick se mycket mer än jag hoppats på.
Det blev över 120 bilder tagna igår. De bilder som vi har fått höra om eller se på kursen
lägger jag in i mina renskrivna anteckningar. Då blir det mer lättförståligt.
Dessutom kommer jag att skriva ut övriga bilder och lägga ihop med mina kurspapper.
Kanske får jag användning av dem i något annat sammanhang.
För att särskilja kyrkorna brukar jag försöka fotografera vägskyltarna i mellan så att vet vad
som är vad. Igår glömde jag plåta Sångas skylt men den kyrkan var ju först så det var lätt
att hålla isär de bilderna från resten.
Gissa vad jag gjorde igår?
Igår blev det en liten konstrunda innan jag på vägen hem så småningom
hamnade hos min favoritfaster.
Jag är så fascinerad av Albertus Pictors målningar av Livets hjul eller
Lyckohjulet som det ibland kallas.
Övergrans kyrka
Yttergrans kyrka
Temat känns väl igen från bilden jag tog i Ösmo kyrka i måndags.
På väg upp mot makten på vänster sida - Regnabo - jag ska ha makt (jag ska regera).
På toppen av hjulet högst upp - Regno - jag har makt (jag regerar).
På väg nedför på höger sida - Regnavi - jag har haft makt (jag har regerat).
Underst ligger den döde - Sum sine regno - jag har ingen makt (jag har inget rike).
Inspirerande att stå nästan ensam i dessa kyrkor och totalt sett ta över 90 bilder.
Fantastiskt att målningarna finns kvar, jag bara suckade av hänförelse igår.
hamnade hos min favoritfaster.
Jag är så fascinerad av Albertus Pictors målningar av Livets hjul eller
Lyckohjulet som det ibland kallas.
Övergrans kyrka
Yttergrans kyrka
Temat känns väl igen från bilden jag tog i Ösmo kyrka i måndags.
På väg upp mot makten på vänster sida - Regnabo - jag ska ha makt (jag ska regera).
På toppen av hjulet högst upp - Regno - jag har makt (jag regerar).
På väg nedför på höger sida - Regnavi - jag har haft makt (jag har regerat).
Underst ligger den döde - Sum sine regno - jag har ingen makt (jag har inget rike).
Inspirerande att stå nästan ensam i dessa kyrkor och totalt sett ta över 90 bilder.
Fantastiskt att målningarna finns kvar, jag bara suckade av hänförelse igår.
Kvällspromenad på Lilla Essingen
Vid 19-tiden samlades ett litet gäng för att gå en guidad tur.
Turen leddes av ordföranden i Essingeöarnas hembygdsförening.
Hans gamla tax följde med.
Det var en intressant tur som bara kostade 30 kr att delta i.
För detta fick vi nästan 2 timmars promenad och mycken kunskap.
Det var Wennergren som nämndes och jag som nyligen varit på
Häringe slott som han ägt.
Vi fick höra mycket om Lux- och Primusfabrikerna och om alla broar.
Vi passerade den sidan som jag åkt förbi med sightseeingbåten.
Då fick jag veta att det gula lusthuset tillhörde Klastorps gård.
I det lusthuset hade Strindberg sovit en natt - ständigt denna Strindberg.
Hur var det nu igen?
Jo i Ösmo kyrka hade han ju predikat som tonåring och i Gustavsberg
hade han suttit på värdhuset och skrivit "Leka med elden" bara för att
nu dyka upp även i Klastorps lusthus.
Lite längre fram på Kungsholmssidan låg Adolfsberg där ägaren till
Operakällaren haft grisuppfödning på 1880-90-talet.
Vi avslutade snett nedanför Montebellogatan - vackert berg.
Jojo de hade vackra namn på en del hus på Lilla Essingen när
detta var landet och tillhörde Bromma socken som inte var en del av
staden. 1916 hade bromma kommit att tillhöra Stockholm men
inte förrän 1943 blev Essingen en egen församling.
På tisdag är det promenad på Stora Essingen - kanske ska jag gå då.
Turen leddes av ordföranden i Essingeöarnas hembygdsförening.
Hans gamla tax följde med.
Det var en intressant tur som bara kostade 30 kr att delta i.
För detta fick vi nästan 2 timmars promenad och mycken kunskap.
Det var Wennergren som nämndes och jag som nyligen varit på
Häringe slott som han ägt.
Vi fick höra mycket om Lux- och Primusfabrikerna och om alla broar.
Vi passerade den sidan som jag åkt förbi med sightseeingbåten.
Då fick jag veta att det gula lusthuset tillhörde Klastorps gård.
I det lusthuset hade Strindberg sovit en natt - ständigt denna Strindberg.
Hur var det nu igen?
Jo i Ösmo kyrka hade han ju predikat som tonåring och i Gustavsberg
hade han suttit på värdhuset och skrivit "Leka med elden" bara för att
nu dyka upp även i Klastorps lusthus.
Lite längre fram på Kungsholmssidan låg Adolfsberg där ägaren till
Operakällaren haft grisuppfödning på 1880-90-talet.
Vi avslutade snett nedanför Montebellogatan - vackert berg.
Jojo de hade vackra namn på en del hus på Lilla Essingen när
detta var landet och tillhörde Bromma socken som inte var en del av
staden. 1916 hade bromma kommit att tillhöra Stockholm men
inte förrän 1943 blev Essingen en egen församling.
På tisdag är det promenad på Stora Essingen - kanske ska jag gå då.
Kungsholmen runt
När jag härjat runt i trädgården ett par timmar ringde jag svågern.
Vi bestämde oss för att ta en båttur runt Kungsholmen.
I god tid sågs vi på kajen vid Stadshuset.
Vi var rätt många på turen och guiden hördes dåligt men det gjorde
inget för vi hittar i Stockholm.
Vi såg förstås Stadshuset, det nybyggda S:t Eriksområdet, Radio Stockholms
vita hus och Blekholmsterrassen. Vidare mot Karlberg och alla båtklubbar som
sedan övergick i stranden med koloniträdgårdar på Kungsholmssidan.
Där ska ha funnit något som kallades "svängbron" enligt mamma med fik eller
något liknande. Under en av broarna såg vi en gammal neonskylt med några
bokstäver som saknades men man kunde förstå att det stått H O R N S B E R G.
Bredvid låg en guldängel - vem hade lagt dem där?
Det blivande Hornsbergs strand syntes på vänster sida just när vi kom ut i
Ulvsundasjön.
Vi hade Pampas Marina till höger och höghusen vid Västra Skogen. Johan Enbergs
väg heter det visst, någon gång för länge sen brann det där, har jag för mig.
Sen såg vi Kristineberg eller Krillan som det också kallas. Där bodde mormor och
morfar.
Vi åkte under Tranebergsbron och såg alla solbadande människor på klipporna.
Några var också i vattnet och simmade.
Fredhäll passerades med sina gator döpta efter författare.
Vi åkte mot lilla Essingen och passerade under Essingeleden ungefär där Lodbrok
rammade bron för några år sen.
Jag spanade ivrigt upp mot grönskan för att se om jagsåg Adolfsberg där en avlägsen
släkting jobbat för 120 år sedan. jag pekade ut ett lusthus för svågern och sade att jag
trodde det var där inne det låg.
Båten fortsatte runt Långholmen och tog oss via Pålsundet mot Riddarfjärden, där de
blågröna giftalgerna finns enligt en artikel i morgontidningen imorse.
Vi tittade upp mot Södermalm och talade om Monteliusvägen.
Efter ca 50 minuters färd lade båten till igen.
Vi bestämde oss för att ta en båttur runt Kungsholmen.
I god tid sågs vi på kajen vid Stadshuset.
Vi var rätt många på turen och guiden hördes dåligt men det gjorde
inget för vi hittar i Stockholm.
Vi såg förstås Stadshuset, det nybyggda S:t Eriksområdet, Radio Stockholms
vita hus och Blekholmsterrassen. Vidare mot Karlberg och alla båtklubbar som
sedan övergick i stranden med koloniträdgårdar på Kungsholmssidan.
Där ska ha funnit något som kallades "svängbron" enligt mamma med fik eller
något liknande. Under en av broarna såg vi en gammal neonskylt med några
bokstäver som saknades men man kunde förstå att det stått H O R N S B E R G.
Bredvid låg en guldängel - vem hade lagt dem där?
Det blivande Hornsbergs strand syntes på vänster sida just när vi kom ut i
Ulvsundasjön.
Vi hade Pampas Marina till höger och höghusen vid Västra Skogen. Johan Enbergs
väg heter det visst, någon gång för länge sen brann det där, har jag för mig.
Sen såg vi Kristineberg eller Krillan som det också kallas. Där bodde mormor och
morfar.
Vi åkte under Tranebergsbron och såg alla solbadande människor på klipporna.
Några var också i vattnet och simmade.
Fredhäll passerades med sina gator döpta efter författare.
Vi åkte mot lilla Essingen och passerade under Essingeleden ungefär där Lodbrok
rammade bron för några år sen.
Jag spanade ivrigt upp mot grönskan för att se om jagsåg Adolfsberg där en avlägsen
släkting jobbat för 120 år sedan. jag pekade ut ett lusthus för svågern och sade att jag
trodde det var där inne det låg.
Båten fortsatte runt Långholmen och tog oss via Pålsundet mot Riddarfjärden, där de
blågröna giftalgerna finns enligt en artikel i morgontidningen imorse.
Vi tittade upp mot Södermalm och talade om Monteliusvägen.
Efter ca 50 minuters färd lade båten till igen.
Leka med elden i Gustavsberg
Igår var jag till Gustavsberg med Augusta och hennes man.
Vi intog en mycket god två-rätters-middag på Bistro Gustavsberg
och såg därefter en enaktare av August Strindberg.
Vi satt bra på något hårda bänkar men skådespelarna var bra.
Den avundsjuka som man sökte provocera fram genom en
låtsaslek om kärlek till andra resulterade förstås i att den
unga frun och vännen Axel förklarade varandra sin kärlek.
Vad annat var att vänta och ändå var de så oskyldiga.
Skön miljö för en pjäs med porslinsmuseet som bakgrund.
August Strindbergs aggression mot kvinnor lyser igenom även
i detta stycke och det hela känns väldigt autentiskt och hämtat
från hans eget liv.
Jag skjutsade Augusta med make en bit på vägen och nämnde
att jag inte åkt någon båttur under Stockholms broar.
Augusta skulle jobba men kanske kunde svågern och jag ta en tur.
Vi skulle höras om det sa vi när vi skiljdes.
Vi intog en mycket god två-rätters-middag på Bistro Gustavsberg
och såg därefter en enaktare av August Strindberg.
Vi satt bra på något hårda bänkar men skådespelarna var bra.
Den avundsjuka som man sökte provocera fram genom en
låtsaslek om kärlek till andra resulterade förstås i att den
unga frun och vännen Axel förklarade varandra sin kärlek.
Vad annat var att vänta och ändå var de så oskyldiga.
Skön miljö för en pjäs med porslinsmuseet som bakgrund.
August Strindbergs aggression mot kvinnor lyser igenom även
i detta stycke och det hela känns väldigt autentiskt och hämtat
från hans eget liv.
Jag skjutsade Augusta med make en bit på vägen och nämnde
att jag inte åkt någon båttur under Stockholms broar.
Augusta skulle jobba men kanske kunde svågern och jag ta en tur.
Vi skulle höras om det sa vi när vi skiljdes.
En tur till Ösmo
Nu kallade min medeltida längtan på nytt.
Lyckohjulet i taket på Ösmo kyrka
Det var måndag och Augusta var ledig från sitt jobb hos gubben.
Kanske ville hon följa med mig på en ny hugskottsfärd.
Hon skulle bara åka till en specialbutik i den lilla stad där en av
våra anor bott och verkat.
Jag plockade upp utanför butiken och blåste henne på en fika med
hennes vackra dotter. Jag hann dock få en kram av den vackra.
Sen bar det iväg söderut. Vi färdades på Riksväg 73 eller Dödens väg
som den kallas i folkmun. Stackars de som dagligen färdas på den
byggarbetsplatsen. Hoppas det blir bra när breddningen är färdig.
Till Ösmo kom vi i tid för en guidning - trodde vi, men guiden var sjuk.
Vi guidade oss själva med hjälp av informationsblad och Pia Melins
"Fåfängans förgänglighet". Den boken som jag släpade med mig till
Västmanland och som säkert lär få resa mera.
Taket längst bak i kyrkan.
Efter att ha fotograferat så batterierna tog slut gick vi till sockenstugan.
Kaffe och världens godaste våfflor väntade där.
Vi tog ännu mera våfflor med grädde och sylt.
En skalbagge vid fikabordet.
Sen kom vår efterhängsne följeslagare duggregnet igen.
Efter ännu en tur in i kyrkan och ett varv på kyrkogården flydde vi till bilen
för att inte bli totalt dyngsura.
Vi tog ett varv förbi Ogesta herrgård där svågerns farmors systers man
jobbat som statdräng för 100 år sen.
På vägen mot stan slog blixten ned i marken vid vå bil tror vi.
För vi såg ett blixtsken (nej ingen fartkamera) och det small så att jag
trodde vi blivit påkörda och Augusta trodde någon var instängd bak och
ville komma ut. Hela marken vibrerade och sen kände vi oss märkligt
kraftlösa. Det var nog tur vi satt i bilen när åskan gick men vi var ändå
mitt på väg 73 när det hände.
En liten bänk jag skulle vilja ha tagit med hem.
Lyckohjulet i taket på Ösmo kyrka
Det var måndag och Augusta var ledig från sitt jobb hos gubben.
Kanske ville hon följa med mig på en ny hugskottsfärd.
Hon skulle bara åka till en specialbutik i den lilla stad där en av
våra anor bott och verkat.
Jag plockade upp utanför butiken och blåste henne på en fika med
hennes vackra dotter. Jag hann dock få en kram av den vackra.
Sen bar det iväg söderut. Vi färdades på Riksväg 73 eller Dödens väg
som den kallas i folkmun. Stackars de som dagligen färdas på den
byggarbetsplatsen. Hoppas det blir bra när breddningen är färdig.
Till Ösmo kom vi i tid för en guidning - trodde vi, men guiden var sjuk.
Vi guidade oss själva med hjälp av informationsblad och Pia Melins
"Fåfängans förgänglighet". Den boken som jag släpade med mig till
Västmanland och som säkert lär få resa mera.
Taket längst bak i kyrkan.
Efter att ha fotograferat så batterierna tog slut gick vi till sockenstugan.
Kaffe och världens godaste våfflor väntade där.
Vi tog ännu mera våfflor med grädde och sylt.
En skalbagge vid fikabordet.
Sen kom vår efterhängsne följeslagare duggregnet igen.
Efter ännu en tur in i kyrkan och ett varv på kyrkogården flydde vi till bilen
för att inte bli totalt dyngsura.
Vi tog ett varv förbi Ogesta herrgård där svågerns farmors systers man
jobbat som statdräng för 100 år sen.
På vägen mot stan slog blixten ned i marken vid vå bil tror vi.
För vi såg ett blixtsken (nej ingen fartkamera) och det small så att jag
trodde vi blivit påkörda och Augusta trodde någon var instängd bak och
ville komma ut. Hela marken vibrerade och sen kände vi oss märkligt
kraftlösa. Det var nog tur vi satt i bilen när åskan gick men vi var ändå
mitt på väg 73 när det hände.
En liten bänk jag skulle vilja ha tagit med hem.
Svårt för vissa skådespelare
Igår nämnde jag att jag hr svårt för Regina Lund - hon och
Lena Endre är de enda kvinnliga skådespelare jag inte gillar.
När det gäller karlar finns det speciellt fyra jag inte kan med.
BörjeAhlstedt
Tommy Berggren
Örjan Ramberg
Torsten Flink
Tre av dem förekom i ett TV-program senaste veckan som handlade
om deras respektive förhållande till Ingemar Bergman.
Det var intressant fast jag hade svårt för dem som närvarade.
Börje Ahlstedt vars autograf jag fick hösten 1967, tappade jag förtroendet
för under de program som SVT visade under namnet "Stjärnorna på slottet".
I andra sammanhang har jag förstått att han bara lever för teatern.
Han är skicklig - jag såg honom i Macbeth på Dramaten - men jag gillar
honom inte. Han är duktig och kan göra mycket av en liten roll och fast jag
beundrar honom - känner jag att jag inte kan med karln.
Han var alltför lättviktig i Fanny och Alexander, tycker jag.
Tommy Berggren är bara så motbjudande att jag är överlycklig att jag inte
blev skådespelerska och eventuellt skulle ha behövt spela mot honom.
I detta TV-program var han så överlägsen och besserwisser-aktig.
Ingemar Bergman hade minsann satts på plats av den duktige Tommy....
Fast jag gillar folk från Göteborg får han mig att känna att göteborgskan
är hemsk som dialekt.
Mitt motstånd väcktes för länge sen - redan under Elvira Madigan.
Sist och minst i sällskapet var Torsten Flink som med någon sorts
Bergmankomplex härmade honom.
Vad såg Annika Jankell hos denna sorgliga figur?
Han som alltid dyker upp i de mest konstiga sammanhang.
Hur var det med den döde mannen i vars lägenhet förstås han av
någon konstig anledning befunnit sig i?
Hur kan ett program med tre av mina icke-favoriter vara så bra?
Kanhända attraheras man av det som äcklar en.
Jag satt helt trollbunden och bara lyssnade. Jag har inte släppt
programmet ur tankarna ännu.
Tur bara att Örjan Ramqvist inte var med för han som spöat ett
av sina ex är den som jag har svårast för.
När vi var på Dramaten för några år sen fick jag tyvärr medge att
han var bra som Oberon - fast han äcklade mig oerhört.
Ännu en karl man får vara glad att man sluppit stöta på IRL!!!
Lena Endre är de enda kvinnliga skådespelare jag inte gillar.
När det gäller karlar finns det speciellt fyra jag inte kan med.
BörjeAhlstedt
Tommy Berggren
Örjan Ramberg
Torsten Flink
Tre av dem förekom i ett TV-program senaste veckan som handlade
om deras respektive förhållande till Ingemar Bergman.
Det var intressant fast jag hade svårt för dem som närvarade.
Börje Ahlstedt vars autograf jag fick hösten 1967, tappade jag förtroendet
för under de program som SVT visade under namnet "Stjärnorna på slottet".
I andra sammanhang har jag förstått att han bara lever för teatern.
Han är skicklig - jag såg honom i Macbeth på Dramaten - men jag gillar
honom inte. Han är duktig och kan göra mycket av en liten roll och fast jag
beundrar honom - känner jag att jag inte kan med karln.
Han var alltför lättviktig i Fanny och Alexander, tycker jag.
Tommy Berggren är bara så motbjudande att jag är överlycklig att jag inte
blev skådespelerska och eventuellt skulle ha behövt spela mot honom.
I detta TV-program var han så överlägsen och besserwisser-aktig.
Ingemar Bergman hade minsann satts på plats av den duktige Tommy....
Fast jag gillar folk från Göteborg får han mig att känna att göteborgskan
är hemsk som dialekt.
Mitt motstånd väcktes för länge sen - redan under Elvira Madigan.
Sist och minst i sällskapet var Torsten Flink som med någon sorts
Bergmankomplex härmade honom.
Vad såg Annika Jankell hos denna sorgliga figur?
Han som alltid dyker upp i de mest konstiga sammanhang.
Hur var det med den döde mannen i vars lägenhet förstås han av
någon konstig anledning befunnit sig i?
Hur kan ett program med tre av mina icke-favoriter vara så bra?
Kanhända attraheras man av det som äcklar en.
Jag satt helt trollbunden och bara lyssnade. Jag har inte släppt
programmet ur tankarna ännu.
Tur bara att Örjan Ramqvist inte var med för han som spöat ett
av sina ex är den som jag har svårast för.
När vi var på Dramaten för några år sen fick jag tyvärr medge att
han var bra som Oberon - fast han äcklade mig oerhört.
Ännu en karl man får vara glad att man sluppit stöta på IRL!!!
Årets Shakespeare med Spegelteatern
Spegelteatern som jag ju sett två somrar förut håller i år till på Häringe slott.
För oss är det rätt sida om stan och underbar parkmiljö precis som i Steninge.
Vid Häringe slott sitter man innanför muren med slottet i bakgrunden.
I pausen kan man använda toaletterna på slottet.
Det var en väldigt bra version av Hamlet som de gav.
Jag är normalt inte särskilt förtjust i Regina Lund men måste medge att hon
var väldigt bra som Drottningen.
Att förlägga pjäsen i 20-talsmiljö var också ett annorlunda och bra grepp.
Fast jag hade läst om vad som gällde hade jag glömt bort det när jag kom till
slottet - och utbrast förvånad "Har de hissat Dannebrogen ?".
Det tog bara en tiondels sekund så mindes jag vad som stått i broschyren,
"Dannebrogen hissad över slottet".
När vi åkte på den smala vägen mot slottet för att vara på plats i god tid råkade
vi få en sportbil bakom oss som verkade lite irriterad över att jag höll 30 km/h
som det stod på skyltarna. Jag körde därför åt sidan och släppte förbi honom
- och vips var han borta. På väg tillbaka till parkeringen efter föreställningen såg
vi sportbilen igen - nedcabbad. Det var skådespelaren Carl Kjellgren som spelade
Polonius. En bra insats gjorde även han.
Bäst var nog Per Sandborgh som gjorde Horatio - butlern vid hovet . Även Hamlet
som gjordes av Joakim Saedén var bra och som jag redan nämnt lite tidigare
Regina Lund.
För oss är det rätt sida om stan och underbar parkmiljö precis som i Steninge.
Vid Häringe slott sitter man innanför muren med slottet i bakgrunden.
I pausen kan man använda toaletterna på slottet.
Det var en väldigt bra version av Hamlet som de gav.
Jag är normalt inte särskilt förtjust i Regina Lund men måste medge att hon
var väldigt bra som Drottningen.
Att förlägga pjäsen i 20-talsmiljö var också ett annorlunda och bra grepp.
Fast jag hade läst om vad som gällde hade jag glömt bort det när jag kom till
slottet - och utbrast förvånad "Har de hissat Dannebrogen ?".
Det tog bara en tiondels sekund så mindes jag vad som stått i broschyren,
"Dannebrogen hissad över slottet".
När vi åkte på den smala vägen mot slottet för att vara på plats i god tid råkade
vi få en sportbil bakom oss som verkade lite irriterad över att jag höll 30 km/h
som det stod på skyltarna. Jag körde därför åt sidan och släppte förbi honom
- och vips var han borta. På väg tillbaka till parkeringen efter föreställningen såg
vi sportbilen igen - nedcabbad. Det var skådespelaren Carl Kjellgren som spelade
Polonius. En bra insats gjorde även han.
Bäst var nog Per Sandborgh som gjorde Horatio - butlern vid hovet . Även Hamlet
som gjordes av Joakim Saedén var bra och som jag redan nämnt lite tidigare
Regina Lund.
Det borde varit jul
Den sommaren för 15 år sen när vi just flyttat hit höll jag på att
köra över en liten gran med gräsklipparen.
Den hade kluven topp för rådjuren hade fejat hornen mot den
men jag räddade toppen och fick silvergranen - som det var att
bli riktigt fin. Flera år har vi haft belysning i den, där den stått längst
ned på tomten.
De senaste åren har inte stegen räckt till - så belysningen har fått vara.
Nu var den farligt nära vajern till gatubelysningen utanför så jag hade
bestämt att den skulle ned. Jag hade börjat ta bort grenarna nedtill.
Idag föll den när maken gick loss med motorsåg - på min önskan.
Toppen hade kunnat bli en fin julgran om vi inte redan haft en av plast.
Det känns lite grymt att ta bort den men det var i sista momangen nästa
år hade den varit för stor för att vi skulle kunnat ta den själva.
Nu tar vi grenarna till tippen och gör ved av stammen - den kommer att
värma länge.
köra över en liten gran med gräsklipparen.
Den hade kluven topp för rådjuren hade fejat hornen mot den
men jag räddade toppen och fick silvergranen - som det var att
bli riktigt fin. Flera år har vi haft belysning i den, där den stått längst
ned på tomten.
De senaste åren har inte stegen räckt till - så belysningen har fått vara.
Nu var den farligt nära vajern till gatubelysningen utanför så jag hade
bestämt att den skulle ned. Jag hade börjat ta bort grenarna nedtill.
Idag föll den när maken gick loss med motorsåg - på min önskan.
Toppen hade kunnat bli en fin julgran om vi inte redan haft en av plast.
Det känns lite grymt att ta bort den men det var i sista momangen nästa
år hade den varit för stor för att vi skulle kunnat ta den själva.
Nu tar vi grenarna till tippen och gör ved av stammen - den kommer att
värma länge.
Mamma Mia
Igår på premiären hade mina döttrar bokat biljetter.
När jag fick höra det var biljetterna slut bredvid dem.
Att sitta i samma salong utan sällskap är inte samma sak.
Idag hade jag fått SMS från lillasyster Augusta som undrade om
jag ville gå med henne och svågern.
Klart jag ville!!!!!
Vi sågs utanför en av de bästa biograferna i Stockholm - Skandia.
Bra platser och utlottning av en T-shirt och en-gångskamera med
"Mamma Mia-motiv". Syrran brukar ha tur men det var svågern som
vann av alla i salongen.
Han satt två stolar bort så det hängde på om Augusta givit mig biljetten
till höger eller vänster. Jag unnar honom vinsten fast lite avundsjuk är
jag faktiskt.
Vilken F I L M!!! Jag älskade den och vill se den igen.
Den bästa och enda film jag sett sedan "Fantomen på Operan" vid tiden
för stormen Gudrun i januari 2005 om jag minns rätt.
Jag köpte filmens Sound-track och ska njuta ikväll.
Visst är Björn Ulveus en av mina första idoler - jag var 8-9 år när jag börjde
gilla Hootenanny Singers. När jag var 10 var vi på Gröna Lund för att höra
dem - bara en fick gå bakom scenen och få autografer.
Det blev Augusta och inte jag - för hon såg äldre ut - fast hon var nio och jag var tio.
Då var jag väldigt avundsjuk men man sa inte emot autoritetspersoner som
vakter på Gröna Lund. När allt kom omkring var det bättre att få en autograf även
om Augusta hämtade den än att ingen alls få.
När jag fick höra det var biljetterna slut bredvid dem.
Att sitta i samma salong utan sällskap är inte samma sak.
Idag hade jag fått SMS från lillasyster Augusta som undrade om
jag ville gå med henne och svågern.
Klart jag ville!!!!!
Vi sågs utanför en av de bästa biograferna i Stockholm - Skandia.
Bra platser och utlottning av en T-shirt och en-gångskamera med
"Mamma Mia-motiv". Syrran brukar ha tur men det var svågern som
vann av alla i salongen.
Han satt två stolar bort så det hängde på om Augusta givit mig biljetten
till höger eller vänster. Jag unnar honom vinsten fast lite avundsjuk är
jag faktiskt.
Vilken F I L M!!! Jag älskade den och vill se den igen.
Den bästa och enda film jag sett sedan "Fantomen på Operan" vid tiden
för stormen Gudrun i januari 2005 om jag minns rätt.
Jag köpte filmens Sound-track och ska njuta ikväll.
Visst är Björn Ulveus en av mina första idoler - jag var 8-9 år när jag börjde
gilla Hootenanny Singers. När jag var 10 var vi på Gröna Lund för att höra
dem - bara en fick gå bakom scenen och få autografer.
Det blev Augusta och inte jag - för hon såg äldre ut - fast hon var nio och jag var tio.
Då var jag väldigt avundsjuk men man sa inte emot autoritetspersoner som
vakter på Gröna Lund. När allt kom omkring var det bättre att få en autograf även
om Augusta hämtade den än att ingen alls få.
Avslutningen på turen till Västmanland
Efter besöket i Dingtuna for vi vidare till Kolbäck där vi också vandrade
runt på kyrkogården - utan att komma in i kyrkan.
Vi passerade i alla fall de små byar där svågerns anor sett världens ljus.
Sista stoppet innan vi vände hemåt var Skultuna där vi missade infarten
till kyrkan för att jag hade en bil för nära och inte vågade bromsa och svänga
vänster med bara 10 meters marginal.
Vi hamnade alltså i Skultuna samhälle där OKQ8 hade bensin för 13:54/l.
Vi såg en skylt som gjorde reklam för brukshotellets lunchbuffe.
Toppen tänkte vi som inte ville ha vare sig pizza eller hamburgare.
Tyvärr hade de stängt mitt i semestertid.
Öppet hade i alla fall en loppis bredvid och en trädgårdsbod runt hörnet
från loppisen. På loppisen hittade jag fina ljusstakar, ett par och två udda.
Tyvärr var ingen där men man kunde betala i trädgårdsboden.
Där hittade jag underbara rosor i en ovanlig färg som jag köpte två krukor
till mig själv. Där inne hittade jag små gjutjärnskrukor - det blev två stycken.
På vägen tillbaka låg ju kyrkan på rätt sida - vi tog alltså ett varv där också.
På kyrkogården alltså för kyrkan var låst.
Tillbaka mot Västerås såg vi bara pizzerior och väl framme vid Rocklunda
svängde jag fel och vips var vi på E18 igen - mot Oslo.
Vi måste vända snarast - vilket blev Vallbymotet - som hade en skylt om ett
friluftsmuseum. Något liknande Skansen, på skylten fanns korslagda bestick.
Väl på plats hittade vi en underbar restaurant med lunchbuffe.
Gaggeska gården hette den och lunchen var perfekt och miljön lugn och fridfull.
Syrran hade lite svårt att välja lunchmat men är det buffe så är det sa jag och
tog både isterband med stuvad potatis och lite pasta carbonara.¨Det fick förstås
ligga var för sig på tallriken. Det var hembakt bröd till som var sååå gott.
Kaffe och kaka ingick men vi visste ju att vi skulle fika hos Nicoline en stund senare
så det skippade vi.
Jag ringde och och förvarnade Nicoline om att vi lämnade Västerås.
Vi var hos Nicoline ganska snart och där blev vi varmet välkomnade som vanligt.
Det känns som vi alltid har känt varandra trots att det bara är knappt tre år.
Vi fikade och åt tårta - jag fick ett paket som Honungspojken slagit in.
Han hade även dekorerat den hembakta tårtan och plockat en bukett rosor.
Vilken toppenfin kille han är - men hans farmor är ju en toppenmänniska hon med.
Klart han brås på henne men hur mycket hans föräldrar spelat in vet jag inte för
dem har jag inte träffat.
Tänka sig att jag inte har träffat min kusin, Honungspojkens far.
Honungsojken har jag träffat förut.
Vi blev kvar i nästan tre timmar innan den sista etappen på resan startade.
runt på kyrkogården - utan att komma in i kyrkan.
Vi passerade i alla fall de små byar där svågerns anor sett världens ljus.
Sista stoppet innan vi vände hemåt var Skultuna där vi missade infarten
till kyrkan för att jag hade en bil för nära och inte vågade bromsa och svänga
vänster med bara 10 meters marginal.
Vi hamnade alltså i Skultuna samhälle där OKQ8 hade bensin för 13:54/l.
Vi såg en skylt som gjorde reklam för brukshotellets lunchbuffe.
Toppen tänkte vi som inte ville ha vare sig pizza eller hamburgare.
Tyvärr hade de stängt mitt i semestertid.
Öppet hade i alla fall en loppis bredvid och en trädgårdsbod runt hörnet
från loppisen. På loppisen hittade jag fina ljusstakar, ett par och två udda.
Tyvärr var ingen där men man kunde betala i trädgårdsboden.
Där hittade jag underbara rosor i en ovanlig färg som jag köpte två krukor
till mig själv. Där inne hittade jag små gjutjärnskrukor - det blev två stycken.
På vägen tillbaka låg ju kyrkan på rätt sida - vi tog alltså ett varv där också.
På kyrkogården alltså för kyrkan var låst.
Tillbaka mot Västerås såg vi bara pizzerior och väl framme vid Rocklunda
svängde jag fel och vips var vi på E18 igen - mot Oslo.
Vi måste vända snarast - vilket blev Vallbymotet - som hade en skylt om ett
friluftsmuseum. Något liknande Skansen, på skylten fanns korslagda bestick.
Väl på plats hittade vi en underbar restaurant med lunchbuffe.
Gaggeska gården hette den och lunchen var perfekt och miljön lugn och fridfull.
Syrran hade lite svårt att välja lunchmat men är det buffe så är det sa jag och
tog både isterband med stuvad potatis och lite pasta carbonara.¨Det fick förstås
ligga var för sig på tallriken. Det var hembakt bröd till som var sååå gott.
Kaffe och kaka ingick men vi visste ju att vi skulle fika hos Nicoline en stund senare
så det skippade vi.
Jag ringde och och förvarnade Nicoline om att vi lämnade Västerås.
Vi var hos Nicoline ganska snart och där blev vi varmet välkomnade som vanligt.
Det känns som vi alltid har känt varandra trots att det bara är knappt tre år.
Vi fikade och åt tårta - jag fick ett paket som Honungspojken slagit in.
Han hade även dekorerat den hembakta tårtan och plockat en bukett rosor.
Vilken toppenfin kille han är - men hans farmor är ju en toppenmänniska hon med.
Klart han brås på henne men hur mycket hans föräldrar spelat in vet jag inte för
dem har jag inte träffat.
Tänka sig att jag inte har träffat min kusin, Honungspojkens far.
Honungsojken har jag träffat förut.
Vi blev kvar i nästan tre timmar innan den sista etappen på resan startade.
Västmanlandsturens fortsättning
På torsdagsmorgonen vaknade jag strax efter 04.00 överst i en våningssäng.
Jag skulle behöva gå på toa men visste också att jag inte skulle vilja ta mig
upp en gång till när jag väl tagit mig ned - så jag låg kvar.
Vid 5-tiden klättrade jag ned i alla fall - väl medveten om att hon som sov under
nu utsattes för hela-havet-stormar. Sängen riste nämligen så när jag klämde mig
mellan skyddskanten på sängen och taket som var väldigt nära översängen.
Öppningen i skyddskanten var placerad fel så stegen hamnade fel.
Jag kunde ju inte gärna kliva ned på sängbordet.
Tillsammans gick lillasyster och jag ut mot service huset i stugbyn.
Efteråt tog jag min dator och kollade upp var trafikolyckan på E18 var i förhållande till
dit vi skulle. Just vid den avfarten var det förstås.
Vi duschade, städade och tog oss lite att dricka innan vi åkte mot Västerås.
Där hittade vi Brynolfs Bageri på Sturegatan - en riktig pärla där frukosten intogs.
Redan före 08.30 åt jag en bakelse för det var ju faktiskt min födelsedag.
Vidare mot Dingtuna där vi skulle titta efter spår av svågerns förfäder men också
titta på målningarna som Albertus Pictor gjort.
Kyrkan var förstås låst men svågern hittade en man som låste upp åt oss.
Vi kom in och hittade en av svågerns förfäder på en tavla med kyrkvärdar.
Själva kyrkan fick vi för oss själva efter att vi fått se altarskåpet i sakristian som sen
nogsamt låstes. Även altarskåpet anses vara mer än 500 år gammalt eftersom det
nästa år är 500 år sedan Albert Målare dog i i Stockholm.
Här nedan är delar av själva stjärnvalvet i kyrkan.
Jag sprang runt lite lätt euforisk som en unge i en godisbutik.
Vi lyssnade på informationen om kyrkan och fotograferade allt vi kom åt.
Så småningom lämnade vi kyrkan efter att ha köpt några vykort och skrivit
ett som skulle till svågerns sexmänning i Stockholmstrakten.
Den mannen har ju också sina anor i Dingtuna.
Jag skulle behöva gå på toa men visste också att jag inte skulle vilja ta mig
upp en gång till när jag väl tagit mig ned - så jag låg kvar.
Vid 5-tiden klättrade jag ned i alla fall - väl medveten om att hon som sov under
nu utsattes för hela-havet-stormar. Sängen riste nämligen så när jag klämde mig
mellan skyddskanten på sängen och taket som var väldigt nära översängen.
Öppningen i skyddskanten var placerad fel så stegen hamnade fel.
Jag kunde ju inte gärna kliva ned på sängbordet.
Tillsammans gick lillasyster och jag ut mot service huset i stugbyn.
Efteråt tog jag min dator och kollade upp var trafikolyckan på E18 var i förhållande till
dit vi skulle. Just vid den avfarten var det förstås.
Vi duschade, städade och tog oss lite att dricka innan vi åkte mot Västerås.
Där hittade vi Brynolfs Bageri på Sturegatan - en riktig pärla där frukosten intogs.
Redan före 08.30 åt jag en bakelse för det var ju faktiskt min födelsedag.
Vidare mot Dingtuna där vi skulle titta efter spår av svågerns förfäder men också
titta på målningarna som Albertus Pictor gjort.
Kyrkan var förstås låst men svågern hittade en man som låste upp åt oss.
Vi kom in och hittade en av svågerns förfäder på en tavla med kyrkvärdar.
Själva kyrkan fick vi för oss själva efter att vi fått se altarskåpet i sakristian som sen
nogsamt låstes. Även altarskåpet anses vara mer än 500 år gammalt eftersom det
nästa år är 500 år sedan Albert Målare dog i i Stockholm.
Här nedan är delar av själva stjärnvalvet i kyrkan.
Jag sprang runt lite lätt euforisk som en unge i en godisbutik.
Vi lyssnade på informationen om kyrkan och fotograferade allt vi kom åt.
Så småningom lämnade vi kyrkan efter att ha köpt några vykort och skrivit
ett som skulle till svågerns sexmänning i Stockholmstrakten.
Den mannen har ju också sina anor i Dingtuna.
I en campingstuga i Granbo
sitter jag vid ett litet bord och pustar ut efter en lång dag.
Vi kom iväg strax efter 07.10 från centrala Stockholm.
Några kyrkor har vi fotograferat under dagen och dessa var.
Västerås domkyrka
Lundby kyrka
Skerike kyrka
Badelunda kyrka
Irsta kyrka
Vi tillbringade över tre timmar på Västerås stadsarkiv där
den vänliga personalen kopierade kartor och överlämnade
dokumentation om svågerns farfars fars familj.
Vi har inte hittat Sibirien ännu men Granbo där vi sover ligger
inte långt ifrån. I Sibirien föddes vår farmors mormors mor.
Vi hade väldiga problem att hitta någonstans att sova så det
fick bli denna stuga med toalett i ett separat servicehus.
Vi ska ju bara sova så det gör inget.
Vi sticker tidigt imorgon så att vi kan hinna med både Dingtuna
och Skultuna.
Först ska vi sova i alla fall.
Vi kom iväg strax efter 07.10 från centrala Stockholm.
Några kyrkor har vi fotograferat under dagen och dessa var.
Västerås domkyrka
Lundby kyrka
Skerike kyrka
Badelunda kyrka
Irsta kyrka
Vi tillbringade över tre timmar på Västerås stadsarkiv där
den vänliga personalen kopierade kartor och överlämnade
dokumentation om svågerns farfars fars familj.
Vi har inte hittat Sibirien ännu men Granbo där vi sover ligger
inte långt ifrån. I Sibirien föddes vår farmors mormors mor.
Vi hade väldiga problem att hitta någonstans att sova så det
fick bli denna stuga med toalett i ett separat servicehus.
Vi ska ju bara sova så det gör inget.
Vi sticker tidigt imorgon så att vi kan hinna med både Dingtuna
och Skultuna.
Först ska vi sova i alla fall.
Levi Rickson - Jeremias i Tröstlösa
Var det dina små fötter som dansade
kring en majstång i Nyckelhult på tå?
Var det dina bruna flätor jag bekransade
med de blåaste blåklintar blå?
Så börjar dikten "En sommarvän" som spelas flitigt på radion just nu.
Det är Karin Wistrand och Jeremias Session Band som framför den.
Första gången jag hörde sången för några veckor sen klack det till i mig.
Jag kände igen texten den hade jag hört förr. De har gjort tonsättningar
av Levi Ricksons dikter.
Levi Rickson som skrev under pseudonymen Jeremias i Tröstlösa föddes
1868 i Almby utanför Örebro och hette egentligen Levi Johan Eriksson.
När han slutade sitt liv nästan hundra år senare 1967 så hade han varit
verksam som journalist och skribent men efterlämnar endast tre böcker.
Jag har köpt dem på nätet från ett antikvariat och har dem i halvklotband
liggande bredvid datorn. De flesta dikter är skrivna på mål och bör väl läsas
på närkingska.
Enligt min mamma så hade hennes farmor sagt att de var släkt med Jeremias
i Tröstlösa.
Jag har nu snabbforskat på hans anor men inte hittat något gemensamt
mer än att han var född i Närke som min morfars mor.
Men tanken är ändå tilltalande - att vi skulle kunna vara släkt.
I Wadköping finns Jeremiasstugan som jag bara har sett utifrån inte varit inne i.
Här nedan är en bild på den som jag har lånat från Örebro stads hemsida
Nu är det bara jag hemma
Igår reste yngsta dottern söderut med sina kompisar.
Bilresan gick bra och de stannade på flera ställen efter vägen.
Bl a lunch i Söderköping och en titt på den där kyrkan som vi har
tittat på i alla år när vi åkt E22:an.
Ikväll ska jag nog gå på Parkteatern för att titta på Jacques Brel
is Alive and Well and Living in Paris.
Det blir en tur till Rålis och kanske tar jag middag med mig.
Första ska jag fixa till lite hemma bara.
Jag har bara två arbetsdagar kvar innan semestern.
Första semesterdagen på onsdag ska jag till Västerås med
syster I och svåger.
Nu har bilen nya bromsar fram och bak, så då kan man färdas lugnt.
Bilresan gick bra och de stannade på flera ställen efter vägen.
Bl a lunch i Söderköping och en titt på den där kyrkan som vi har
tittat på i alla år när vi åkt E22:an.
Ikväll ska jag nog gå på Parkteatern för att titta på Jacques Brel
is Alive and Well and Living in Paris.
Det blir en tur till Rålis och kanske tar jag middag med mig.
Första ska jag fixa till lite hemma bara.
Jag har bara två arbetsdagar kvar innan semestern.
Första semesterdagen på onsdag ska jag till Västerås med
syster I och svåger.
Nu har bilen nya bromsar fram och bak, så då kan man färdas lugnt.