Pauline på Gästgivaregården

Nu är det skördetid i trädgården och i växthuset.
Mina vindruvor levde ett tufft liv innan jag gjorde i ordning mitt växthus. De fick inte mycket vatten innan allt trasigt glas var bortplockat.
Sedan jag fick plasten på plats har jag vattnat regelbundet och nu kommer resultatet. Små runda, söta vindruvor som är en en glädje och rikedom att plocka in.
Jag tar bara så mycket som går ut på en eftermiddag när jag plockar, för jag tycker att de ska vara färska.

Idag klippte jag gräsmattan och sen plockade jag några små klasar.
Innan jag gick loss och åt upp dem så förevigade jag dagens skörd.

Idag är det 17 år sen min lillprinsessa föddes.

Hon som blivit så stor och lång nu att man som mamma känner sig liten bredvid.
I morse sjöng vi för henne, storasyster och jag. Maken ringde från tjänsteresan och sjöng för sin lilla dotter.
Hon lyssnade artigt och tackade för att efteråt säga att "Pappa sjöng långt och falskt".
Det är inte lätt att vara uppsjungen tio i sju om morgonen, sa jag då. Fast vi sjöng nog ganska väl här hemma i alla fall eller så var hon artig nog att inte recensera oss.

Redan när vi väckte henne med sången så var hon sjutton år för hon är född tidigt på morgonen.
I alla år tidigare så har jag av någon  anledning vaknat vi den tidpunkten efter 4 när hon föddes men inte i år. Kan det betyda att hon börjar bli vuxen och hönsmamman slutat kackla och vimsa över sina kycklingar?

I alla fall så ska vi ut och äta middag tillsammans tjejerna och jag sen får maken ansluta när han väl kommer hem från resan. Vi kanske kan börja med förrätten innan han dyker upp.

I morgon blir det släktkalas på eftermiddagen och sen kommer kompisarna på kvällen.
De ska ha en överraskning för sig men mer kan jag inte säga nu.

Tänka sig att den lilla tjuriga ungen som jämt sprang bort på stormarknaden, Skansen och till och med i Helsingör  blivit en skötsam ung dam med seriösa intressen.

Tänk att det fanns fler släktingar som jag inte visste om.

Jo jo, jag har fått en tremänning till, en fullvuxen, fantastisk vallonprinsessa, som känt en del av min familj för 25-30 år sen. Då visste hon förstås inte att vi var tremänningar.
Då när ett av hennes barn gick i samma klass som ett av mina småsyskon.

Vi hittade henne bara så där eller var det så att hon hittade oss?
Det mest otroliga var att också Nina var med på ett hörn, fast bara indirekt.

Nu känns det snart som en historia som är påhittad men det är faktiskt sant.
Det finns fler vallonprinsessor därute som vi måste finna.
Den nya vallonprinsessan fyller år idag och därför har vi uppvaktat henne.

Så till min nya släkting kan jag ju inte säga välkommen till släkten eftersom hon varit en del av den längre än jag utan jag säger förstås: Vi är glada att ha upptäckt dig.

Jag tror jag ska bli upptäcktsresande och leta efter vallonprinsessor som jag är släkt med.

I början på 1940-talet så köpte min morfar en ganska stor tomt på en ö i Mälaren. Där fanns ett gammalt hus som familjen sov i. Eftersom det var krig så odlade man grönsaker, bär och frukt som morfar sedan sålde på sitt jobb i Stockholm. Morfar fiskade och sålde också.
Han planterade  bland annat ett plommonträd, min mamma har fortfarande kvar kvittot från handelsträdgården.

Trädet har genom åren burit tusentals kilo plommon.

I mitten av 1990-talet  så såg vi att alla kärnor som hamnat på marken gjort att nya små plommonskott skjutit upp runt om trädet. Vi funderade om det skulle gå att gräva upp dem och ta dem med hem.

Min syster I tog och grävde upp två skott och gav mig dem.
Jag planterade dem tillsammans i trädgården i hopp om att något av dem skulle klara sig.
Det gjorde bägge två och nu är de som tvillingar.
Jag har fått plommon i flera år nu men i år har det varit fantastiskt.



Så här såg mitt träd ut när det började blomma den 14 maj, ett tag innan jag började blogga.
För att locka min syster H att ta ett par skott hon med, så fotograferade jag trrädet även nära.



Jag kan nästan känna värmen och dofterna som fanns i luften den dagen.
Under den här sommaren har plommonträdet vuxit till ordentligt på höjden och antalet plommon har fått grenarna att hänga ned mot marken. Jag borde ha rensat bort en del men det har skator och vinden skött om ganska väl.



I morse så plockade jag några plommon som jag skulle ha med mig på jobbet.
De var väldigt goda precis som alla jag ätit förut från trädet.

Så morfars Viktoriaplommon lever vidare i en andra generation hemma hos mig.

Igår reste jag med vallonättlingarna till några av bruken i norra Uppland.
Det var en intressant resa i spåren av de invandrare som kom dit för mer än 300 år sen.
Ingen av mina släkter verkade väl på just dessa platser men det var andra som fick höra sina anors namn nämnas.
Det var smedjor, skolhus, bakstugor som betittades. Både i fint skick och delvis förfallna.


Tänk på vissa platser arbetar eldsjälar för att hålla liv i brukstraditionen utan ett öre i ersättning.
Det kan vara platser som Strömsberg där bruket lades ned 1920 med masugnen bara delvis uppbyggd efter rivningen som skedde vart tredje år.
Sen stod det och förföll medan folk flyttade ut. Snön 1966 fick taket att rasa in och så stod det i 14 år.
Tills någon förbarmade sig och lät lägga på ett plåttak för att skydda det som var kvar.
En riktig kulturgärning!!!


En eldsjäl är Sven Anders Johansson som först mötte oss vid vallonkyrkogården i Västland och som varit drivande i grundandet av Stiftelsen Strömsbergs Industriminnen.

Han överlät guidandet till yngre krafter men det var fantastiskt att få träffa honom.
I Strömsberg som lockar en del turister fanns inte ett fik och absolut ingenstans att äta. Fast hur vi hade lyckats vet jag inte. Vår mat hade nog transpoterats dit någon annanstans ifrån. Gott var det.
Nu pratar man om att öppa ett café nästa år. I den gamla herrgården finns i alla fall möjlighet att övernatta eftersom där fanns "Bed and Breakfast".

En snabb tur in bland fotona i våghuset fick  mig att snabbt slita upp mina läsglasögon.
Namnen på folk i min forskning fanns där på ett gammalt foto. Nej de är inte släkt utan bara såna som min mamma träffat och pratat om. Mina föräldrar hade besökt dem på sina turer till norra Uppland.
Jag var tvungen att fotografera fotot på väggen. Det var väldigt gripande faktiskt.

Ett monument har man rest till minne av ångbåtsleden på Tämnarån. Det är en en propeller som hittats vid utgrävningar i torrdockan vid Strömsberg 2004. Propellern antas ha suttit på ångslupen Strömsberg som var en av de ångslupar som trafikerade Strömsberg - Tierp/Skämsta - Fors mellan 1874 och 1920.



En lång dag avslutades med en tvåtimmars bussresa hem igen.
Både på vägen dit och hem så passerade vi skylten till det bruk där mina anfäder verkade och det kändes i bröstet. Det var där jag var med min faster förra hösten och jag vill åka dit igen bättre förberedd. Då vill jag kunna hitta de platser där de bott.

Jag har haft mycket på jobbet sen jag kom tillbaka och ikväll ska jag ha tjejträff hemma hos mig.
Så då tog jag ledigt för att fixa lite och förbereda mat, dryck och efterrätt till mina gäster.

Vi var ett gäng tjejer på Vår Teater som blev för gamla i slutet på 1970-talet.
När en del av tjejerna började få barn så var vi kanske inte ungdomar längre.
Vi bestämde oss för att träffas hemmas hos A inför julen och fika lite med pepparkakor och glögg.
Så har det rullat på månad efter månad, år efter år.
Teaterfröken är med också.

Så småningom blev det middag också med efterrätt.

Vi är helt galna när vi träffas, som småbarn pratar vi i munnen på varandra.
Vissa tider har en del av oss inte mått bra och inte orkat komma till mötena men det är som ett gift och de andra ringer och peppar. Vi är som en familj också med mycket av det vi spelade på teatern i minnet.

Vi kan prata om en del pjäser som vi spelade för nästan 30 år sen och det är faktiskt de senaste 10 åren som vi verkligen tagit till oss en del av innehållet.
Undrar om jag ska ta en sväng förbi biblioteket och låna Federico Garcia Lorcas "Bernadas hus", det vore en bra överraskning till alla mina favorittjejer inför kvällen.

Det blir kycklingwok till huvudrätt med rabarberpaj till dessert. Jag såg nämligen igår att jag hade gott om rabarber i trädgården. Först ska jag bara handla lite och gå på bibblan.

Det blir nog sent ikväll.

Jag har tre buskar Cunninghams white. En sorts rhododendron som blir bred och rätt storvuxen.
Dessa tre buskar sitter mot staketet vid tomtgränsen mot grannen. Där brukar de blomma först av alla tidigt i maj, fast de lär ska kunna blomma redan i april. Det har inte inträffat hos mig ännu och ändå har jag haft två av buskarna sedan våren 1996.
Ofta om höstarna när det varit lite kyligt någon dag och ett par nätter så händer det att de börjar blomma igen om värmen kommer tillbaka.
Nu har det ju inte varit speciellt kyligt i år men ändå blommar två av buskarna för andra gången i år.
Det är kul fast man vet ju att det innebär att det inte blir någon blomning till våren.

Så ikväll när jag klippte gräset njöt jag av mina blommande buskar.
Till helgen ska jag sätta nät runt min guldazalea så att harar och rådjur inte smakar på dess fina knoppar.

Idag är det två månader sen jag började blogga.
De som vet att jag gör det är få. Ingen inom den närmaste familjen. Utom faster förstås men hon är ju så speciell att hon skulle kunna tillägnas en hel sida.
Dessutom min väldigt speciella och underbara tremänning som jag bara träffat en gång men som jag lärt känna via hennes blogg.

Vid tillfälle ska min vackra faster och min sköna tremänning få en egen sida där jag berättar hur myckt de betyder för mig.

Sen min äldsta började skolan 1994 så har det här i min kommun funnits en förening som jobbat mot droger och andra saker som är dåliga i ett barns liv.
Man vill främst skjuta upp debuten för tobak- och alkoholtestande. Helst vill man förhindra att ungdomar över huvud taget blir nikotinister. Den som inte tar första steget för ung blir förmodligen inte heller den som mobbar, stjäl, sniffar eller snattar.
Eftersom en sån här verksamhet bedrivs både på dag- och kvällstid räcker det inte med idealitet.
De flesta kommuner har en som är anställd men hos oss i en kranskommun till Stockholm bedrivs det alltså med ekonomiskt stöd där man kan få det.
Delvis kommunen, delvis bostadsområden ibland med hjälp av skolor där föreningen föreläser och har värderingsövningar.
För några år sen sänkte kommunen bidraget och förväntade sig ett bättre resultat.
För mig som varit engagerad som förälder i styrelsen känns det nu tungt att denna förening med över 1000 medlemmar nu måste varsla den som varit anställd för att driva verksamheten.
Har vi ingen anställd kommer det att bli svårt att hitta på aktiviteter för medlemmarna.

En period hade vi läxhjälp inom föreningen men vem ska göra det nu?
Ungarna behöver hjälp på eftermiddagen inte när jag har slutat jobbet.

Jag som lyckligen fått mina ungar genom skolåren utan att de vare sig dricker, snusar eller röker är så tacksam mot föreningen men känner att jag vill ge dagens unga samma chans.
Visst kan man ge ungarna goda argument att låta bli men det är i umgänget med andra som valt att avstå som de bästa förebilderna finns.

Så här på fredagskvällen är jag ordentligt ledsen över den snålhet våra politiker visat samtidigt som de slösat åt andra håll. Trots att föreningen är till för alla barn oavsett bakgrund så tyckte de politiker som nu sitter vid makten att deras barn ju inte längre är aktiva och då kunde man dra ned på stödet.

Man gjorde en enkät bland gymnasister och tyckte resultatet var för klent. Fast man glömde sortera bort de dryga 20% som kom från andra kommuner trots att det framgick av första frågan.

Så kan man mygla med siffror.