Pauline på Gästgivaregården

Igår var jag på utbildning hos kommunen.
Jag ska ju vara röstmottagare den 17 september eller valförrättare som det hette förut.
Detta med bytet av namn på oss som tar emot röster var inte den enda förändringen.
Numera är det obligatoriskt att kunna legitimera sig vid röstandet. Har man ingen legitimation så får man hoppas att någon annan med legitimation kan gå i god för att man är den som står på röstkortet.
Den som går i god för någon annan blir uppskriven i röstlängden med personnummer.
Har man sin legitimation blir man bara ikryssad i legitimationsrutan.
Det innebär förmodligen att det tar längre tid än vanligt för varje röstande.

Jag ska vara vice ordförande i den nya vallokalen som kommunen öppnar där det flyttar in mest med folk häromkring. Ordförande är en gammal granne från där jag bodde när jag började med sånt här.
Han var den som värvade mig för 15 år sen.
Min äldsta dotter ska också vara med och jobba som röstmottagare i samma lokal.
Ersättningen är ett välkommet tillskott för en fattig student som inte lever på studielån eftersom hon bor hemma. Vi hjälper till med pengar till litteraturen och mat, resten får hon jobba ihop. 

Det är ju fyra val hos oss här i kommunen eftersom vi ska rösta om trängselskatterna som grannkommunen Stockholm hade under sju månader.
Det innebär att det blir mycket räknande den kvällen och natten.

När det är klart ska allting lämnas in hos Valnämnden här i kommunen innan det bär av hemåt i natten.
Då brukar valet i stort sett vara avgjort, vilket alltid känns lika snopet.

Idag är det 27 år sen vi gifte oss, min lilla gubbe och jag.
Det är roligt att tänka på allt som hänt sen dess. Så ikväll firar vi.

Det har varit fler jubileum den här veckan med 30 år sen jag började hos min arbetsgivare.
Sedan dess har jag bytt jobb inom organisationen flera gånger och arbetsgivaren har bytt namn och gått ihop med ett utländskt företag.

Samma dag fast året innan förlovade vi oss mannen och jag. Så det var 31 år sen i förrgår.

På måndag fortsätter det med ett år sen jag blev hittad av min faster.
En fantastisk sak som bara det är värt att fira.

Idag firade de mig på jobbet för nu var alla tillbaka från semestrarna så då firade man att jag fyllt 50 i somras.

Så det är en del firande just nu.
Här nedan är den fina bukett jag fick på jobbet.
Talet som chefen höll bevarar jag i minnet men han pratade om mina intressen och då vet han inget om mitt bloggande men nämnde mitt nyrenoverade växthus.

Jag nämnde ju att jag hade statistik på hur mycket regn som fallit hos mig sen 25 juni.
Det beror på att jag har en liten väderstation som jag fick i julklapp. Den blev inte monterad förrän drygt ett halvår efter att jag fått den. Sedan nästan två månader tillbaka ser det ut så här på mitt datorbord.
Det är väderstationens display där man kan se regnmängd senaste timmen, dygnet eller ackumulerat.
Man kan också se vind, nuvarande väder, lufttryck och tendens.
Jag tycker om min lilla väderstation för då kan jag leka SMHI på egen hand.
Det finns en kabel till datorn också så att allt går in och lagras i en egen mapp.
Timme för timme, dag för dag.
Det är så det ser ut inne men det finns ju prylar ute också.


På balkongen sitter denna vindmätare som jag monterat på ett antennrör.
Det går kablar från den och regnmätaren som är en liten grå plastburk.


Kablarna går till sensorn som också är en liten grå plastsak. Där sitter även termometern. Nya kablar går in till skrivbordet och den fina skärmen (displayen) på första bilden.

Inne i displayen finns också barometern. Visst är det roligt att leka SMHI och förutsäga vädret.

Tyvärr hade jag missat åskvädret som kom idag men det hade SMHI också gjort i alla fall sa de inget om det så att vi kunde dra ur alla kablar innan vi gick till jobbet.
Det gjorde kloka dottern när hon var hemma efter första föreläsningen idag.

Det var tur det - annars hade nog min statistik försvunnit.






 

Jag som är statistikgalen kan berätta att här där jag bor har vi fått 105mm regn sedan 25 juni fram till i morse. Idag har det blivit mycket - nästan 57 mm sedan kl 12.00.
Åskan har gått och det har visst slagit ned på ett par ställen.
I Stockholm city spärrade man av en passage under en bro sedan bilar fastnat i det mer än halvmeter-djupa vattensamlingarna.

När sen kvällen kommer ser himlen lagom mörk och dramatisk ut.
På andra sidan ängen och bakom skogen ser det lite mörkt ut.
Man förstår att fantasierna satte igång förr när de inte var så upplysta som vi är nu. Ja upplysta mest med elektricitet är vi. Det andra vet jag inte om det stämmer för det kanske finns något där ute.
Något som bara vissa ser.
Själv vill jag inte se för då kommer min mörkrädsla säkert igång ännu värre än den är nu.

Så jag tycker augustimörkret är bäst inifrån.

Idag skulle dottern och jag in till världens längsta bokbod för första gången.
Egentligen var vi på väg dit förra året redan men då fick vi punka på Centralbron. När däcket äntligen var bytt var vi så trötta och skitiga att vi vände hem.

Därför tog vi bussen i år!

Det var mycket att se och vi träffade lite släkt och några bekanta.
Innan vi åkte in hade jag tagit ut några femhundralappar hemma vid banken för att slippa stå i kö inne i stan. En kompis till dottern var med och vi handlade en del.

Till slut bad tjejerna att vi skulle gå på "restaurang Gyllene Måsen" runt hörnet. Den världsberömda amerikanska snabbmatsrestaurangen, ni vet.
Det var världens kö vid Bankomaten så jag sa till kompisen att jag kunde lägga ut för henne så slapp hon ställa sig i den 15 personer långa kön.

Tjejerna gick för att fixa bord och jag stod i kö för att handla mat med femhundringen i handen.
Jag kom så småningom fram och beställde tre olika saker med vegetariskt och utan läsk till kompisen.
När allt är klart på brickan lämnar jag fram min sedel.
Tyvärr kan jag inte ta emot sedeln, säger killen bakom disken den har färg på sig. Har du kort?
Va!!, säger jag och kikar desperat på sedeln, jag ser ingen färg.
Vi har haft några såna här säger han du får gå tillbaka till banken. Han konsulterar sin ännu yngre chef som också säger sig se färg på sedeln.

De ger mig tillbaka sedeln och jag får gå därifrån utan käk, för duger inte mina kontanter så duger väl inte korten heller.
Tjejerna blir bestörta och tillsammans kollar vi sedeln igen och anar något som ser ut som ett fettavtryck efter ett finger. Flera andra tittar på sedeln och säger att det ser ut som en rödvinsfläck vid kuggarna till höger om Christoffer Polhem och vid hans dödsår.

Jag tycker mest den ser skitig ut och inser att om jag betalat med den ute vid ett bokbord så hade ingen noterat detta men nu står jag med en sedel som jag gissar att banken också nobbar att ta emot och ändå så var det ju därifrån den kom. Jag kunde ju inte nobba att ta emot en sedel från bankomaten.
Dessutom var vi jättehungriga och på Gyllene Måsen handlade vi inte,  med kort heller.

Jag har försökt tvätta bort fläckarna som jag alltså knappt ser men de sitter kvar och nån mer sedel har jag inte så att jag kan jämföra om det ska vara någon skugga där.

Så jag får väl gå till banken och förlora mina 500 kronor för det är ju elakt att försöka handla med dem så att någon annan stackare blir sittande med Svarte Petter, nu när jag vet att det ev finns två fläckar på min 500-lapp.

Det var väl lika bra att vi inte åt något på Gyllene Måsen även om det hade gått 8 timmar sedan jag åt frukost. Det är ju inte nyttigt att äta där och jag är ju inte mager precis.

Fastän jag bor så nära storstaden så händer det ju att jag ser djur som gör mig lycklig.
I ett villaområde finns det ju alltid rådjur som kalasar på det villaägarna odlar.
Jag har ju haft en hel del buskar och tulpaner som fått slinka ned i magarna på såväl rådjur som harar.

I morse så tassade jag upp och satte mig att spana ut genom fönstret vid datorn.
Ute på ängen såg jag grannens röda katt - trodde jag.
Fast den rörde sig lite konstigt tyckte jag och det var inte bara en.
När jag tog av mig läsglasögonen såg jag att det var två rävar som lekte - nej tre var de helt plötsligt.
Där sprang de ömsom på vägen och ömsom på ängen och de jagade i diket.
De var halvstora ungar som verkligen lekte och bara jag såg dem. Alla andra sov ju.

Som barn var jag ju rädd för rävar eller snarare deras ljud som skrämde mig.
Att räven nästan alltid utmålas som listig och elak förstärkte säkert min skräck.

Nu blev jag bara lycklig att se dem med stora svansar som inte tycktes vara skabbangripna.

Tankarna gick iväg till alla rävar jag stött på genom åren och jag mindes tre rävungar som lekte med vårt hopprep på landet för länge sen. De drog det med sig långt från huset in i skogen men det såg min mamma som var vaken så tidigt så vi hittade det ganska snabbt.

Är det månne ett släktdrag att sitta uppe tidigt på morgonen och spana på lekande rävar?

Nu i dagarna två är det släktforskardagar i Nacka Strand. Jag är funktionär och jobbade redan igår.
Även idag och imorgon är det bråda dagar för en funktionär.

Många människor man stött på tidigare dyker upp. Även hon min vackra släkting från Västerås.
Jag såg henne igår redan men visste inte vem hon var då.
Idag presenterade vi oss och jag förstod att den kvinna jag talat med redan igår var mina barns sexmänning. Sen sågs vi flera gånger under dagen och jag fick en liten kick varje gång. Hoppas vi är lite lika!!

Där fanns även mannen som är gift med en fyrmänning till min svärfar och vars barn är femmänningar med min man. Han som en gång ringt upp och varit otrevlig för att jag inte bara fått med hans frus mor som min man är släkt med utan även fått med fadern.
Jag hade bifogat faderns namn och födelseår på byteslistan för att det gått över 100 år sedan födelsen.
Det föll honom inte i smaken och nu hotade han mig så att jag föll till föga och tog bort fakta som jag hittat i födelse- och vigselboken.
Snacka om dåliga vibbar när mannen med det ovanliga förnamnet dök upp. Jag som varit så rädd för honom. Han bor ju i grannkommunen och ringde en kvart innan mina middagsgäster skulle komma och förstörde hela middagen.

Igår och idag verkade han trevlig fast jag tyckt han var ett monster, efter den majdagen för två eller tre år sedan. Kan jag kanske tala med honom imorgon?

Tänk om man kunde få honom att förstå hur rädd jag varit...

Vid 8-tiden kunde jag starta ute i morse. Man kan ju inte väcka grannarna så jag fick vänta tills jag såg dem hämta tidningen.
Jag smög mig ut och gick lös på de sista plastrutorna. De skulle skäras diagonalt.
När jag fixat fyra var jag ganska nöjd men då låg solen direkt på min arbetsplats.
Jag tog en pratstund med grannen en bit bort, hon som snart ska flytta.

Liten, lätt lunch och en dryg liter vatten gjorde att jag orkade de sista två plastsidorna och den lilla över dörren. Den automatiska öppnaren kom också på plats men jag kunde inte få dit silikonet för det var för varmt inne i växthuset. Ikväll när det förhoppningsvis blivit svalare ska det på. Liksom metallbyglarna som håller plastskivorna på plats tillsammans med silikonet.

Då ska jag vattna och plantera gräslöken och den kinesiska gräslöken som jag köpte häromdagen.

Så här såg den enda hela sidan ut innan jag började:

Efter att jag jobbat i dryga två veckor så ser det ut på detta vis:




Det bästa av allt är att vinrankan klarat sig mitt i allt och jag hoppas att jag ska kunna plocka mig vindruvor om någon månad.

Då har snart fyra semesterveckor gått. Det har varit skönt och avkopplande trots att jag jobbat hårt bitvis i trädgården. Med växthus och grävjobb för att få bort diverse buskar kring uteplatsen.
Värmen har tagit hårt på mig för det harr inte gått att jobba när solen ligger på som värst kring uteplatsen och växthuset. Jag har inte gjort något speciellt när det gäller att resa iväg utan bara varit hemma.

Igår kväll hade vi fest med grannarna på gatan. Alla tog med bord, stolar, mat och dryck.
Vi ställde borden som ett långbord och satt bredvid folk som man bara nickat till förut.

Långt ifrån alla kom men de 6-7 familjer som kom hade väldigt trevligt när kvällen övergick i augustimörker. En nyttig sak var det att få sitta ned och tala med grannarna.
Deras problem är ju även våra. Att få höra att tre grannar haft inbrott i bilarna samtidigt för några veckor sen. Flera grannar tycks ha haft vattenskador av olika dignitet de senaste åren.
Deras olika byggprojekt som pågår och renoveringar som håller på länge.
Ungarnas olika skolor och vad de tänker sig att göra sen.

Vi höll på lite drygt fyra timmar innan bord och stolar bars eller kördes hem på skottkärra eller skrinda.

Det är ett år som är rikt på det mesta.
Bland annat så vräker lindallén där vi bor ut nektar. Det har inneburit att vi sett massor med döda humlor tidigare. Det finns något i lindens nektar som gör att humlorna dör.

Kletet vi har på bilarna lockar i alla fall getingar till bilarna just nu.
Jag som är allergisk mot getingstick har över 30 getingar på bilen varje gång jag går ut mot bilen.
Lätt hysterisk närmar jag mig bilen och slår lite lätt på bildörren för att de ska flyga iväg.
De gör de oftast men några sitter kvar på rutorna tills jag kört en liten bit.
Det är alltså dags att tvätta bilen igen fast det bara är fem dagar sen sist.
Vår gata ligger nog i topp bland biltvättarna varje år i juli och augusti för alla har ju parkering under dessa allélindar. Kanhända måste vi bygga en carport för att skydda bilarna.

Kan man bygga något över brevlådan också? Den är ännu kladdigare.

Jag har en granne som är pensionerad lärare.
Hon vet alltid bäst och har alltid synpunkter på allt. Även sånt hon inte vet något om.
Jag tar alltid åt mig och känner mig illa berörd.

Det gör inte maken, han kan alltid svara så att hon känner att hon gått för långt.
Härom året så sa hon något om att gräset växer och det var visst väldigt långt hos oss.
Jag hade jobbat intensivt och när jag var ledig regnade det, maken är gräsallergiker så han klipper inte gräset.
Två gånger på dryga 13 år som vi bott i huset är väl aldrig.
Maken svarade att vi nog fick asfaltera hela tomten med grön asfalt för att få tyst på grannarna.
Då blev hon tyst och sen bad hon om ursäkt men det var inte meningen bla bla bla.

Alla gånger jag har blivit ledsen har hon aldrig bett om ursäkt.
Idag var fundamentet till växthuset som maken snickrade ihop i helgen på plats och jag hade avvägt det enligt konstens alla regler. När alla var på plats hemma tog vi tag i det gamla aluminiumskelettet och lyfte det på plats på fundamentet. Jag tackade döttrarna och maken för insatsen innan jag sjungande tog trallskruv och skruvade huset på plats.
Dörren som lossat nedtill skulle på plats igen så jag skruvade loss en sorts glid och lyfte tillbaka den.

Då hördes grannens röst från balkongen "men Pauline så du har jobbat". Ska det vara bättre att ha växthuset på den ledden. Jag förstod att hon var besviken att det skulle skymma vår uteplats och hennes utsikt mot vägen nedanför vår tomt.
Jag drog en nödlögn om att jag läst att det inte var bra att ha dörren i norrläge för den innebar att snön gjorde det svårt att öppna på våren. Det lät väldigt övertygande och hon blev tyst.
Så undrade hon om man verkligen kunde sätta i plastskivorna nu när huset stod på fundamentet.
Jag har byggt växthus förr men svarade tålmodigt att det var vitsen att förankra först.
Om jag varit maken hade jag säkert sagt något om att det var bättre att göra på detta vis för att hålla grannarna på avstånd.

Vi har ju flyttat växthuset en aning för att det stod för nära tomtgränsen. Annars skulle vi gått över och bett om skriftligt tillstånd från grannarna för något som förra ägarna gjort så när nu fundamentet skulle bytas så var det lika bra att få det lagligt också.
Uteplatsen har jag fixat till med vindskydd också, liksom borttagande av syrenbuskarna som bredde ut sig mellan uteplatsen och växthuset.

Jag har haft grannen nära nästan hela tiden och kommenterande. Jag blir galen på henne men kan inte säga ifrån. Min mamma sa något klokt när jag klagade. Hon sa att grannen kanske inte får så många intryck om dagarna, utom mina arbetsinsatser. Det kanske är jag som är hennes intryck.

Då kändes det bra, att vara någons intryck varje dag.