På kyrkogårdarna
Igår var jag och tände ljus på Medborgarplatsen - dit traditionen att tända ljus
till minne av narkotikans offer flyttat från Sergels Torg där den tidigare varit.
Jag trodde att jag skulle få åka ensam på min lilla kyrkogårdstur i år, ljus som
ska brinna i fyra dygn och gravdekorationer hade jag köpt tidigare i veckan.
Just som jag åkt hemifrån kom jag på att svärmor kanske ville följa med.
Jag skulle ju bl a till hennes föräldrars grav. Hon blev jätteglad för hennes
bil var på verkstad och hon skulle inte kunna åka förrän nästa vecka.
Jag plockade upp henne där hon bor och vi for till den närmaste kyrkogården
där min mormor, morfar och morbror ligger.
Jag som brukar få leta lite efter graven - gick rakt på den i år.
Tänk i våras var det 50 år sedan mammas lillebror dog och jag har faktiskt
ett minne av honom fast jag inte ens var två år när han dog.
Sen åkte vi genom hela stan för att lägga en gravdekoration på makens
mormor och morfars grav. Även där tände jag ett ljus.
Jag har aldrig träffat min mans morfar men hans mormor har jag träffat
många gånger. I år är det 10 år sedan hon dog.
Vi gick vidare till nästa kyrkogård där min farfar och farbror ligger.
Dem har jag aldrig träffat men det har min svärmor konstigt nog.
I samma grav ligger även farfars fru, hon som var Nicolines mor, den kloka
kvinnan var alltså inte min farmor, men när man hör om henne skulle jag
önskat att hon hade varit det.
Nicoline och hennes systrar hade varit där i veckan och lagt dit en vacker
dekoration. Där satt även två lyktor med batteriljus på plats.
Fyra ljungplantor fanns också vackert planterade.
Jag lade dit min dekoration lite bredvid deras och satte ett ljus på plats.
Med en djup suck noterade jag att det snart är 50 år sedan min farfar dog.
Vad konstigt att det är 50 år sedan min morbror och farfar dog i år.
Det är också 40 år sedan min farmor dog men jag vet inte var hon är begravd.
fast jag borde nog ha tänt ett ljus någonstans för henne också, liksom för min
svärfar som ligger begravd i en annan del av Sverige.
Sist är det alltså 10 år sedan vi sade adjö till makens mormor.
Nu kommer mina ljus att lysa till minne av de personer som ligger respektive
plats men även till minne av de andra som jag tänker på en helg som denna.
Trots att det var tungt att gå till graven så började vi tre systrar att skratta när vi stod där. Den ena lyktan trycktes ner lite på sned och vi vred och bände och tittade och vred igen och tittade och måttade. Så såg vi på varandra och vårt ögonspråk fick tala. Vi tänkte samma tanke. Vi var så noga med mamma, att allt skulle vara det bästa för henne. Nu gjorde vi det igen, det skulle vara perfekt. Vi såg oss själva precis som vi var och är och hur det var när vi var hos henne, vi fejade och fixade och nu gjorde vi det igen. Det var oss själva vi skrattade åt och vi vet att både mamma och pappa och vår bror skulle ha skrattat med oss. Vi gick några steg bakåt och betraktade deras viloplats som vi smyckat. Sen tog vi farväl av en del av vår familj. Det kändes tryggt att ha dem där tillsammans. Sen gick vi till caféet vid sjön och bara var. Min mamma visste om dig och din syster och ni hade också en plats i hennes hjärta precis som vallonprinsen.
Kramar från Nicoline
Din make föddes ca en vecka innan din farfar gick bort, visst är det märkligt.