Pauline på Gästgivaregården

I tisdagskväll var jag med om något obehagligt och jag skäms
över mig själv för att jag var så tafatt och inte visste vad jag
skulle göra.
Till mitt försvar kan jag säga att jag inte var ensam.

Vi skulle ha veckans föreläsning på universitetet och några hade
kommit tidigt. En av de yngre killarna hade som vanligt lyckats
komma in i föreläsningssalen och öppnade för oss andra som stod
utanför och väntade.

Bland de sista som kom var läraren som slog sig ned vid bänken längst
fram. Han sa att han inte mådde bra.
Jo det syntes på honom, han såg ut som en ledsen hund.
Sedan sa han att hans bästa vän dött.

Ingen sa något - inte jag heller.

Då öppnades dörren och en kurskamrat P kom in - han bad om ursäkt
för sin sena ankomst. Läraren satt bara tyst och sa inget och den sene
P förstod förstås inget.
Hur skulle vi kunna signalera till honom?

Läraren försökte skriva på tavlan men satte sig ned med en djup suck.
Han vände sig till P och sa att hans bäste vän tagit livet av sig.

Nu hade vi fått det hela berättat i portioner och fortfarande förmådde ingen
av oss beklaga läraren - vi satt som i chock.
Jag stirrade i mina papper och var lika feg som de andra.
Försiktigt kikade jag på klockan för att se hur lång tid som gått av lektionen.
Det måste minst vara 35-40 minuter tänkte jag men såg till min fasa att
klockan stod på 18:15 - bara en kvart.

P undrade om vi skulle avbryta lektionen och ställa in men det ville inte
läraren. Han försökte få igång samtalet men det blev fel gång på gång.
Jag hörde nästan inte vad han sa heller för han talade så tyst.

Dörren öppnades igen och S kom in - hon är från ett annat land och studerar
Nordiska språk här. Även nu kände jag att S borde informeras om vad som
hittills förevarit i klassrummet. Jag tror dock att hon kände stämningen.

Läraren informerade henne om hur läget var och även hon sa att vi kanske
borde ställa in föreläsningen men läraren sa nej - igen.
Vad hade vi gjort senast undrade läraren.
P började försiktigt prata om vad vi talat om senast - om runpoesi och om att
hugga runor på stenar till minne av vänner. Kloka människa tänkte jag och
skämdes igen för att jag satt stum och som i chock.
Så sa P något om att sörja i två år - då tittade läraren på mig och undrade om
jag trodde att man hade sörjt färdigt efter två år eller hur han formulerade det.

Jag svarade något om att jag inte trodde det och att man på runstenar fått
formulera sig med bestämda fraser som bara skulle till precis som man idag
använder vissa bestämda fraser av beklagande när någon dör.
Jag ville att läraren skulle förstå att jag beklagade sorgen men jag kunde inte
få min mun till att säga de stela, torra orden.
På runstenarna var ju utrymmet begränsat av stenens storlek precis utrymmet
i en tidning när man skriver en dödsruna - hur mycket man än vill säga om en
person så är utrymmet begränsat till ett visst antal tecken.
Läraren såg på mig och nickade han log också - jag hoppas att han förstod att
jag ville säga något till tröst bara inte det där torra jag beklagar.

Till slut sa läraren de orden vi längtade mest efter just då - "Det här går inte vi
ses nästa vecka". Med en djup suck reste vi oss upp hela gänget och P undrade
om läraren ville gå och ta en öl.
Jag tittade på klockan när jag reste mig upp - 20 minuter över sex - sen tog jag
bilen hem.
Händelsen har suttit i mitt bakhuvud sedan dess - jag är fortfarande inte säker
på om jag skulle reagera likadant igen fast jag har haft tid till begrundan.