En heldag inom vården - del 2
Jag var lite orolig över mitt högra ben som varit lindat de första dagarna efter att man
hade konstaterat sprickan i fotknölen. När jag tog bort lindan var benet blått ca 2 dm
över fotknölen. Jag var svullen, öm, varm och hård i benet.
Nu hade det gått ytterligare 10 dagar och benet var lika blått.
Inte som blåmärken som blir gröna och gula.
Läkaren ville titta på benet eftersom min mor haft proppar. Han konstaterade att
högerbenet var varmare, tjockare och blåare än det vänstra. Remiss till SÖS igen.
Där satt jag och väntade på akuten igen. Efter en timme kom en undersköterska ut
och hämtade mig. Hon skulle försöka få lite blod ur armen.
Om det inte vore så läskigt skulle jag ha skrattat - för hon hittade ingenting att sticka
i trots att hon drog åt om höger överarm. Vänster arm hade hon redan givit upp på.
Hon kallade på förstärkning - som tog en blodtrycksmanschett.
Höger arm ville inte och det var tur jag låg ned för annars hade jag tuppat av.
De satte plåster i höger armveck och gick loss på vänstern.
Det kom blod men armen är lite blå idag.
Två timmars ytterligare väntan på att få se doktorn. Hon ville röntga mitt högerben men
måste vänta på vad läkaren på röntgen skulle säga först.
Elektronisk remiss mailades...
En timmes väntan till innan man satte kanyl i högerfoten.
Rullstol till röntgen - där man ryckte mig på 200 kr till.
Fastspänd på ett bord i bara trosor och T-shirt med två knoppar att hålla tag i.
Vänsterfoten tryckte på en plastklots mot sänggaveln, medan högerbenet skulle ligga löst
och inte stödjas på.
Sen reste man upp sängen på högkant - svagt lutande framåt.
Det kändes som Fritt fall på Gröna Lund - som när man väntar på att falla rakt ned.
Nu föll jag ju inte för så roligt skulle det inte vara.
Däremot kom kameran upp och surrade i olika vinklar runt kroppen.
Kontrastvätskan var sval fast de sagt att den kunde kännas varm. När sängen åkte ned
igen kom den varma känslan - som om jag kissat på mig. Det hade jag förstås inte.
Några blodproppar hittade de inte men varför jag var blå, svullen och öm en dm under
knät kunde ingen förklara.
Tillbaka på akuten tog de bort kanylen - och då kom det blod.
Jag kunde alltså åka hem dryga 5 timmar efter att jag kommit dit.
Ännu en dag på det stora sjukhuset.
Inatt har jag haft ont i foten och benet utan att kunna sova bra - imorse blev det ingen stavgång.
Stackars dig! Vilken följetong det blir. Tur att de inte hittade någon propp i alla fall. Men synd att ingen kom den blå gåtan på spåren.
Krya på dig! Kraaam!
Nu blir jag orolig för dig, vad kan ha hänt med din fot? Kanske du inte skulle gå så mycket så att du överanstränger den. För övrigt så vet du väl att vi valloner inte har synliga vener på armarna. Jag har funderat på att tatuera en prick på armen där de fått ut några droppar blod en gång, så att de slipper perforera ens armar varje gång.
Kram och krya på dig.
Klart jag måste gå, vi är ju på målrakan nu.
Denna vecka kommer laget till Amsterdam - men alla måste vara med. Så även om det saknas 43 km så räcker det inte att jag går 43 km utan det måste vara 43 x 7. Jag går
just nu ca 12 km/dag och är fjärde person i laget. Det betyder att 3 st går mer och 3 går mindre. De två bästa i laget har redan passerat Amsterdam.
Det viktigaste är att peppa dem som inte går så mycket så att de åtminstone skriver in det lilla de går. Varje steg är viktigt.
Att jag är tävlingsmänniska är bara förnamnet.
Förresten så sa alla läkare jag frågade att det inte gjorde något att jag gick över 15000 steg om dagen bara jag inte gjorde det efter att ha tagit smärtstillande och det gör jag ju inte förstås.
Idag kändes det bättre (stavgång i 55 minuter mellan 5 och 6).
Du är fenomenal och visst vet jag att du är en vinnare. Du får vila foten om nätterna. Jag hoppas bara att det inte bli några komplikationer.
Heja heja!
Kramar från Nicoline
Jag har en utmaning till dig... http://ninajohangarden.blogg.se/1210799086_treutmaning_igen.html