Pauline på Gästgivaregården

När jag nyss kom hem från vår tur till Gamla Stan och en fika hos mamma
så startade jag datorn för att fylla i de rätta svaren. Vi hittade nio av tio.

Då såg jag ett mail från min fd chef som ibland ägnar tid till att hålla ihop
sin gamla grupp med arbetskamrater trots att vi skingrats åt alla möjliga
håll, nu meddelade han att gruppen decimerats med en.

Nu sitter jag här på nya årets första dag och gråter och tänker på honom som
har gått bort. Han hade varit sjuk i omgångar men var bara 60 år när han dog
på julafton. Mina tankar går också till hans hustru och son, som jag träffat
ganska många gånger faktiskt.
Då i början på 1990-talet så var det ofta så att när vi varit på jobb tillsammans
så stannade vi till i hans hem och ofta träffade jag dem då.
Jag körde min bil till dem och hade den i deras garage medan vi åkte på jobb
i hans bil, sedan hämtade jag bilen efter avslutat arbete och körde hem.
När jag bytte jobb för tio år sen så hade vi inte daglig kontakt längre och sedan
några år tillbaka så hade vi olika arbetsgivare så då hördes vi ännu mera sällan.
Jag visste att han varit sjuk och vi hade pratats vid när han kom tillbaka till jobbet
på halvtid, för han hade varit allvarligt sjuk - sen blev han dålig igen.
Mina kollegor hade besökt honom för några månader sen men glömde att fråga
om jag skulle med, det skulle komma ihåg mig nästa gång sa de...

När mina tjejer var små så var vi bjudna till hans familj en lördag och vi hade
väldigt trevligt med dem.
För ungefär 14 år sen så satt vi och pratade om att hans far hade dött och det
var då vi kom på att jag varit arbetskamrat med hans far också de första åren i
arbetslivet.

Usch så här vill jag inte börja det nya året.