Pauline på Gästgivaregården

I söndags så somnade jag tidigt men vaknade av en helikopter som flög över vårt hus i mörkret.
Den flög där länge i mörkret och störde oss eftersom vi somnat med öppet fönster.
Jag kollade ut genom fönstret och såg den inte men den hördes.
Jag undrade varför den flög där så ihärdigt när det var mörkt.

På morgonen förstod jag att någon eller några av luftballongerna som paniklandat hade hamnat
nära oss. Om och om igen ältades hysterin över vad som hänt och kunde ha hänt i radio, tidningar
och på TV.

Det slog mig att kvällen den 10:e när ballongerna fick nödlanda så var det faktiskt en månad sedan
dottern och jag flugit. Jag såg vår Nokiaballong på bild och insåg att det är sånt som kan hända men
att vi inte haft en tanke på det när vi flög.
Vår landning var väl inte perfekt men i jämförelse med vad man sa igår så var den väl ändå lugn.

Det som dock irriterar mig är journalisternas hysteriska röstläge.
Är de trygghetsnarkomaner eller hur är det?
Det mesta är faktiskt förenat med en risk om man befinner sig någon annanstans än inbäddad i
bomull, utan cykelhjälm och skydd på armbågar och knän.

Det är rent av farligt att leva - 100% dödlighet!!