Pauline på Gästgivaregården

Nu har jag hört att svenskarna är ovanligt pigga på att byta namn.
Man vill inte heta vanliga sonnamn och det har väl funnits stunder
när jag varit beredd att hålla med.
Med alla möjligheter att hitta folk på nätet är jag så tacksam att jag
inte har ett ovanligt efternamn det räcker med förnamnet.
Är det så att man tycker att man inte sticker ut tillräckligt om man
heter Andersson och Pettersson utan vill heta Måntroll och Draköga.
Om det hos mina förfäder hade funnits ett gammalt släktnamn så
skulle jag kanske tänka på att byta till det, kanske något gammalt
vallonnamn men det ena finns folk som heter och då får man inte
ta det hur som helst. Det andra som är utdött är så svårstavat så
där avstår jag.
Min man har ju minst fem egna vallonnamn att välja på så han vill nog
inte byta till något av mina så vi får väl heta vårt gamla sonnamn som en
gång var ett patronymikon dvs det fanas en gång en son till XXXX som var
den förste med detta namn men han var född 1817.
Det innebär att min mans släkt tidigt antog patronymikonet som släktnamn.
Min fars namn som jag övergav för mer än 27 år sen var ovanligare och ett
namn som överlevt på kvinnosidan i två generationer så kanske jag borde
ha behållit det men det  är väl sent nu. Dessutom blev jag retad för det i
skolan när jag växte upp, så det var mig inte så kärt.
Kan man jävlas så gör man säkert det om bara viljan finns - de fick mig faktiskt
att avsky mitt eget efternamn de där gamla klasskamraterna.