Pauline på Gästgivaregården

Idag har jag läst och fixat lite med släktforskningen.
Jag har tänkt på Nicolines lilla mamma som flög till himlen.
På mitt kusinbarns pappa som flög för några veckor sen men
som vi fick veta om igår. Mitt kusinbarns pappa är ju samma
sak som min kusins fd men det känns så vårdslöst att säga så.
Efter deras skilsmässa för många år sen var det honom vi helst 
träffade. För även om de nog var två om skilsmässan så förstår
vi inte vad hon pysslade med, varken före eller efter.
Nu är min kusin sjuk men vill inte veta av sin äldsta dotter som
därmed blir ratad igen. Först blev hon lämnad på en trappa i en
annan del av världen.
Några år efter att hon kommit till denna del av världen så skiljdes
föräldrarna och mamman har varit elak mot henne sen dess.
Hon bodde hos oss för ett antal år sen och jobbade här i närheten.
Då sparade hon till ett körkort.
Hon har förstått att mamman inte vill ha hjälp - av henne.
Det gör så ont i mig att höra om sånt.

 Jag tänker på de som ställde till det med demonstrationer igår - i
närheten bor en släkting som berättade om hur instängda de blev
varje år detta händer. Det var för fyra år sen redan som vi pratade
om dessa demonstrationer och de fortsätter år efter år.
 Nu när ljus ska tändas så känner jag bara att jag bär på mörker
och dysterhet inombords.
Det är väl så det är är mörkret är som mörkast när ljuset är som
närmast - för snart vänder det och vi går mot ljusare tiden igen.