Julklapp en vecka före jul

Idag har jag fått en julklapp av den sort jag gillar bäst numera.
Jag vill inte ha prylar - jag vill ha upplevelser, som känns i kroppen eller själen.
Den här julklappen kändes djupt i själen så där så att jag fortfarande känner mig lycklig.

Vad har jag gjort? Vad har jag fått?

Jag har träffat en vallonprinsessa, min tremänning, hon som jag hittade för snart tre månader sen.

Jag känner mig som Piff och Puff på julafton som ska berätta och allt bara bubblar ur dem.
Så nu tar vi allt som det var från början.

Lillprinsessan här hemma hade en hektiskt dag, idag med.
Först var det solosång i kyrkan på söndagsskolans avslutning.
Hon slutade ju i söndagsskolan för snart 7 år sen men får gärna komma och sjunga för barn
och föräldrar. Det gick bra och vi snabbfikade lite efteråt.

Raskt for vi från södra sidan av staden till norra sidan. Vi passerade väl fem kommuner på vägen.
Orkestern hade bara packat upp så hon hann faktiskt vara med och rigga inför framträdandet.

Jag hade ju berättat för min tremänning om att dotterns orkester skulle ha framträdande i ett
centrum nära henne. Nu hade det ju gått nästan tre månader sedan jag nämnt det.
Fast om vi är lite lika så borde hon ju komma ihåg det tänkte jag.

Jag visste att jag kanske skulle känna igen henne på sättet att gå. Alltså spanande jag efter
någon som gick så. Jag hade en stark kandidat som maken också trodde kunde vara den rätta.
Jag tittade flera gånger åt hennes håll och nog tyckte jag hon tittade tillbaka mer intresserat än
de andra besökarna i centrumet.
När framträdandet för orkestern var slut så var hon kvar i publiken.
Då tänkte jag att det måste vara hon - och det var rätt för hon kom rakt fram till mig.

Vi behövde inga röda nejlikor eller andra igenkänningstecken.
Vi var två rejäla igenkänningstecken bägge två. Nog fanns det drag vi kunde känna igen hos
varandra. Hon sa att jag var lik hennes syster och att min dotter påminde om hennes dotter.
Jag tyckte det fanns något jag inte kunde placera hos henne men nog påminner hon om min
lillasyster I.
Tyvärr hade orkestern bråttom och vi måste skiljas efter en kort stund men för mig var det
nog den näst bästa julklapp* jag kunde få.
Det kändes så fantastiskt att få träffa sin tremänning för första gången på riktigt sedan vi
hittade varandra. Så kära tremänning, jag blev så glad att jag kände mig djupt rörd efteråt.

Snart är det 16 månader sedan min kära faster Nicoline kom in i mitt liv och tack vare henne
kom det även in en för oss okänd tremänning in i våra liv. 
Jag fick träffa Nina i juni i år och det kändes så rätt på en gång. Hon bloggade och det ville
jag också göra, så då startade jag bara. En stor inspiration är hon min gulliga tremänning.
Tack vare ett av hennes barn så har vi nu hittat en tremänning till.

Jag känner mig så rik som har så fina och vackra kvinnor i min släkt och jag som knappt 
kände till min släkt på den sidan före slutet på augusti 2005.
Julklappen var alltså att min tremänning Martina kom till min dotters spelning, så att jag
kunde få träffa henne.








* Den bästa juklapp jag skulle vilja ha är den jag önskat hela hösten.
Den som läkarna på sjukhuset som behandlar lilla H bara kan ge mig.

Kommentarer
Postat av: Nicoline på Fädernegården

Men vad glad jag blir. Nu är det Nina, Martina, Pauline och Nicoline som träffats via rymden.

Postat av: Nicoline på Fädernegården

Pauline vill du ge lilla H en kram från oss med hopp om bättring.

2006-12-17 @ 22:00:07
URL: http://nicoinefadernegarden.blogg.se

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback