Pauline på Gästgivaregården

Ikväll har jag varit på Confidencen vid Ulriksdals slott.
Dotterns skola har haft musikalisk redovisning där.
De var så bra och vår lilla tös var väldigt duktig.
Hon spelade karl med bravur.
Allt fanns med poser, sitta bredbent och dra i kavajärmarna.
Hon var helt enkelt en suverän karl tills hon öppnade munnen
och sjöng. Då var hon sopran.
Alla som var på plats berömde hela gänget som sjöng.
Vilka fantastiska kläder de fått låna av Operan.
Fast jag hade helst velat låna en klänning och inte karlkläder
som dottern hade.
En släkting som var med, har en viss anknytning till Ulriksdals
slott där vi vände på vägen hem, innan vi skjutsade henne mot
staden.

Denna föreställning gavs bara denna enda gång. Jag hade gärna
sett den en gång till.

När vi närmade oss mål i Steg-räknar-tävlingen var det jag
som kom på strategin för hur vi skulle nå målet snabbare.
Jag var också (om jag får säga det själv) en himla bra coach
för laget. Jag kom med uppmuntrande tillrop som fick alla
att ta extra-tag.
När vårt lag gått i mål såg jag mig om efter nya adepter som
jag kunde puscha lagom.
Nästa lag hos oss som var på gång att gå i mål i tisdags nöjde
sig med att de skulle gå mycket på onsdagen och rapportera på
torsdagen.
Jag sa då genast att de skulle göra som vi gjort.
Ta läget kl. 15.20 på tisdagen och rapportera hur många steg de gått.
Så kunde de rapportera resten på torsdagen.
Banne mig om jag inte fick dem att gå i mål 17 minuter senare.
Jag har dessutom puschat flera enskilda kollegor att ta de sista
viktiga stegen för att gå i mål just den dagen.

Kanske jag skulle bli coach...
Fast jag kan ju vara ganska elak också om jag är på det humöret.
Så även om jag puschat rätt de senaste veckorna så kanske det
inte är något för mig. Jag är nog mera en medgångstyp faktiskt.

I veckan som gick ringde en väldigt ledsen dotter och berättade
att hon fått brev från Vadstena om att hon inte kommit in där.
Den dagen kurade hon ihop sig med en filt och bara tokstirrade på TV:n.
Det var väldigt svårt att trösta henne för hon ville inte bli tröstad.

Dagen efter ringde hon glädjestrålande och berättade att hon kommit in
på Ingesund. Så till hösten flyttar hon troligen till Arvika.
Att jag skriver troligen beror på att hon vill kolla upp några saker angående
lärarna och undervisningen innan hon bestämmer sig.
Fast hon har ju bara fått muntligt besked ännu, hon bör väl ha det skriftligt först.

Så snabbt svänger det här i världen.

Igår kom vårt lag fram till Amsterdam i gångtävlingen på jobbet.
På slutet när det fattades ett antal kilometrar var jag ute och travade
på i kvarteren för att få till det.
När jag kom tillbaka och rapporterade hade en av kollegorna cyklat en
massa och rapporterat det så vips hade vi till och med passerat staden.
Vi behövde ju inte vara framme förrän 13 juni men vi har liksom många
andra lag haft några extremer i laget som verkligen tränat hårt.
Själv har jag 62km till Amsterdam efter att ha förflyttat mig 18000 steg
redan idag.

Att gå ut ganska tidigt är väldigt skönt med radion i ena örat och med
fågelsång i det andra. På ett ställe sjunger näktergalen så fantastiskt
sedan 7 maj. Nu har jag hittat ett ställe till där det sjunger en annan
näktergal.
Igår morse såg jag en räv som sprang över vägen 100 meter framför mig.
Detta utöver alla harar och rådjur jag ser.
Annars är det ju den vackraste perioden i folks trädgårdar just nu med alla
rhododendron som börjar slå ut.
Här nedan min Dora Amateis som den såg ut förra veckan.

Igår var jag tvungen att ringa vårdcentralen - igen.
Jag var lite orolig över mitt högra ben som varit lindat de första dagarna efter att man
hade konstaterat sprickan i fotknölen. När jag tog bort lindan var benet blått ca 2 dm
över fotknölen. Jag var svullen, öm, varm och hård i benet.
Nu hade det gått ytterligare 10 dagar och benet var lika blått.
Inte som blåmärken som blir gröna och gula.

Läkaren ville titta på benet eftersom min mor haft proppar. Han konstaterade att
högerbenet var varmare, tjockare och blåare än det vänstra. Remiss till SÖS igen.

Där satt jag och väntade på akuten igen. Efter en timme kom en undersköterska ut
och hämtade mig. Hon skulle försöka få lite blod ur armen.

Om det inte vore så läskigt skulle jag ha skrattat - för hon hittade ingenting att sticka
i trots att hon drog åt om höger överarm. Vänster arm hade hon redan givit upp på.
Hon kallade på förstärkning - som tog en blodtrycksmanschett.
Höger arm ville inte och det var tur jag låg ned för annars hade jag tuppat av.
De satte plåster i höger armveck och gick loss på vänstern.
Det kom blod men armen är lite blå idag.

Två timmars ytterligare väntan på att få se doktorn. Hon ville röntga mitt högerben men
måste vänta på vad läkaren på röntgen skulle säga först.
Elektronisk remiss mailades...
En timmes väntan till innan man satte kanyl i högerfoten.
Rullstol till röntgen - där man ryckte mig på 200 kr till.
Fastspänd på ett bord i bara trosor och T-shirt med två knoppar att hålla tag i.
Vänsterfoten tryckte på en plastklots mot sänggaveln, medan högerbenet skulle ligga löst
och inte stödjas på.

Sen reste man upp sängen på högkant - svagt lutande framåt.
Det kändes som Fritt fall på Gröna Lund - som när man väntar på att falla rakt ned.
Nu föll jag ju inte för så roligt skulle det inte vara.
Däremot kom kameran upp och surrade i olika vinklar runt kroppen.
Kontrastvätskan var sval fast de sagt att den kunde kännas varm. När sängen åkte ned
igen kom den varma känslan - som om jag kissat på mig. Det hade jag förstås inte.

Några blodproppar hittade de inte men varför jag var blå, svullen och öm en dm under
knät kunde ingen förklara.
Tillbaka på akuten tog de bort kanylen - och då kom det blod.

Jag kunde alltså åka hem dryga 5 timmar efter att jag kommit dit.
Ännu en dag på det stora sjukhuset.
Inatt har jag haft ont i foten och benet utan att  kunna sova bra - imorse blev det ingen stavgång.

Äldsta dottern och jag tog bilen in till huvudstaden.
Visst hade vi kunnat åka buss men min fot orkar inte hur mycket som helst.
Det var trevligt men varmt. En dam som sålde kalla läsk gick förbi så fort att
man inte hann reagera förrän hon var borta.
Hon hade en mjuk frysväska på axeln och var väl en smart privatperson som
såg en chans att tjäna pengar. Tyvärr hade hon för bråttom.

Själva karnevalen var kul med många såväl retsamma som roande sparkar
åt olika håll. Vi känner en ung dam som varit med och såväl byggt som satt i
ett av ekipagen.
Vilket ekipage var bäst? Ja det kan jag nog inte svara på så här direkt för det var
många som verkligen var bra. Visst kan man undra hur vissa av dem skulle orka
ta sig runt. Vi stod nämligen som vanligt vid Östra station dvs i början av turen.
Av orkestrarna så gillar vi förstås den finska orkestern som inte stod med i Bruks.
Jag tror de heter Humpsvakar och vi kände igen dem även före vi såg deras namn
på ryggen av frackarna. De brukar ju vara med.

Efteråt gick vi hem till mamma för en kisspaus och för att få något svalt att dricka.
De ställen som sålde något att dricka hade för långa köer.
Min fot gjorde lite ont för jag är inte van att gå långt i sandaler.

Jag hade grävt lite på förmiddagen också. En liten rhododendron som måste flytta.

Sist hämtade vi lillprinsessan som varit i skolan åtta timmar trots att det var lördag och pingstafton.

Det är smärtan som ska begränsa din rörelseförmåga sa läkaren på
vårdcentralen när jag ringde i fredags. Det  var svaret på hur mycket jag
får anstränga min yttre fotknöl.
Jag berättade inte vad jag hade i tankarna då. Han trodde förstås att jag
skulle ut och gå med stegräknaren förstås för det hade jag beklagat att
jag inte kunde.

Imorse blev det gökotta med hembygdsföreningen trots den onda fotknölen.
Jag parkerade min bil och samåkte med ett trevligt par som jag lärt känna
via dessa gökottor som jag deltagit i sedan 1987.
Två gånger har jag inte kunnat delta på dessa år, stukad fot och brutet ben
i mellanfoten har varit orsaken dessa gånger.
Samma eländiga högerfot som denna gång.

04.30 var jag uppe och satte på kaffet och bredde mackorna samt kokade ägg.
Jag åt en första frukost hemma vid 05.00 sen fixade jag lite annat. Saker tar ju
längre tid när foten inte riktigt hänger med.
05.45 åkte jag iväg för att få veta vart vi skulle. Det blev karavan mot Tyresta by.
Alla hittade ju inte dit.
Jag hade mina stavar med istället för kryckorna - för att hålla balansen.

Vi såg runt 40 fåglar och satt själva som små fåglar uppflugna på några stenar när
vi fikade efter ett par timmar. Jag hade glömt mjölk men kaffet smakade bra ändå.
Det gör det alltid ute. Det blev många tillfällen till samtal med de som var med.
Så fort vi stannade lade jag upp högerfoten på ett staket eller en sten för att vila.
Jag hade bara lite ont och det beror nog på att det är en spricka, en stukning hade
nog gjort ondare.

Vid 10.30 åkte vi hemåt efter en underbar och varm morgon.

Någon gök hörde vi inte men det brukar vi sällan göra.

Här är listan över de fåglar jag såg eller hörde:

Blåmes	Knipa	Spillkråka
Bofink	Koltrast	Stare
Buskskvätta	Korp	Stenskvätta
Dubbeltrast	Kråka	Större hackspett
Enkelbeckasin	Ladusvala	Svartmes
Fiskmås	Lövsångare	Svartvit flugsnappare
Fiskgjuse	Pilfink	Sädesärla
Gråsparv	Ringduva	Talgoxe
Gräsand	Rödhake	Taltrast
Grönfink	Rödstjärt	Tofsvipa
Gröngöling	Rödvingetrast	Trädlärka
Grönsiska	Skata	Trädpiplärka
Gulsparv	Skogsduva
Gärdsmyg	Skogssnäppa