Pauline på Gästgivaregården

Inspirerad av faster och med vetskap om att det var 5 år sen
senast så väckte jag den äldsta som sov hemma för att höra
om hon skulle hänga med för att vaccinera sig mot TBE.
Eftersom jag tagit ut arbetstidsförkortning denna klämdag så
var jag ju ledig och hade kollat upp distriktsköterskornas tider.
Dotter hoppade upp och vi fick oss en blåsig promenad på ca
400 meter till vårdcentralen.

Vår smarta idé var vi inte ensamma om.
Väntan var ändå väldigt kort.
Man frågade oss om det var den första sprutan och om vi snart
skulle ha en till. Nej det är nog den 6:e sa jag.
Man kollade journalen på datorn och se jag hade rätt.
För fem år sen tog vi vår 5:e spruta.

Jag som har sprutskräck började och det kändes nästan inte.
När dottern vaccinerades så tittade jag bort.
Värre var det 1995 när vi tog de första sprutorna, då var jag tvungen
att vara modig inför döttrarna. Ett mod jag nu erkänt att jag inte har.

De där veckorna på Epidemisjukhuset när jag hade scharlakansfeber
som barn spökar fortfarande i mitt undermedvetna.
Jag blir dock bättre och bättre att hantera min skräck.

När dottern skulle sjunga i kyrkan idag så ville ackompanjatören
ha kontakt med henne under sången. De bad därför att få flytta
pianot i kyrkan. Från väggen - ut på golvet.
Visst syntes det att pianot stått där några veckor men jag tänkte inte städa.

Kompisen sa att pianot hade en kraftfull klang och visst hade jag lite svårt
att höra dottern bitvis men jag ska ju snart få hörapparat.
Mitt när de repeterar som bäst ser jag som enda publik hur en spindel kryper
fram ur pianot vid ena hörnet.
Ni vet en sån där badrumsspindel - som får krullade ben när den dör.
Den ganska stora spindeln förflyttade sig desperat från det vibrerande pianot
för öron har ju inte spindlar så den hörde väl inte hur fint det lät.

Den sprang med alla åtta benen över den mjuka mattan som måste ha varit
som att springa i högt gräs för oss, sen var det det glatta trägolvet innan den
desperata spindeln nådde springan under listen och försvann.
Jag fnissade för mig själv och var samtidigt glad att ingen annan såg denna
språngmarsch. Tänk om någon dödat en spindel i kyrkan...
Då hade vi fått regn imorgon.

Jag frågade pianospelaren om hon var spindelrädd. Det var hon inte.
Min dotter är inte heller spindelrädd för hon härdar alltid en annan kompis när
hon ska sova här. Spindelträning är nyttigt säger hon.

Hur som helst så överlevde den lilla spindeln vårt besök i den gamla kyrkan.

I slutet av april brukar jag alltid köpa penséer men de var så stora
och utväxta redan så jag gick omkring i handelsträdgården och var
allmänt vill inte över det mesta jag såg.
Till slut bestämde jag mig för pelargoner i lite laxfärg.
Jag har planterat en blomlåda för framsidan av huset och krukorna på
grindstolparna liksom den på trappan.
Jag har färdiga kassar för att täcka över när det finns risk för frost.
9 pelargoner till ska planteras imorgon för att sitta på balkongen.
De bor i bilen inatt.

Färgen var en variant jag aldrig provat förut.

Dessutom köpte jag två blommor som ska ner i rabatten i slänten.
Där ska jag även plantera de två tusenskönorna som den yngsta dottern
fick av två klasskamrater.
Den ena är vit och den andra röd av tusenskönorna precis som de som
gav blommorna, den ena är blond och den andra rödhårig.
Och vackra är tjejerna också.

En annan klasskamrat till den yngsta spelar piano fantastiskt.
Hon ackompanjerade dottern när de deltog i högmässan i en
av huvustadens kyrkor idag.
De framförde tre sånger så vackert.

Imorgon ska vi ha en aktivitet på jobbet - hela dagen.
Kvällen ska tillbringas med roliga aktiviteter och god mat - tror jag.
Jag ska inte vara med nämligen.

För imorgon kväll ska min gamla tjejgrupp träffas, där flera nu fyllt 50.
Vi som träffats 6-8 gånger/år sedan 1978 då vi blev för gamla för Vår Teaters
undomsgrupp. Vi har ätit middag hos varandra och skrattat.
Imorgon ska de vara hos mamman till en av "tjejerna" för hon bor själv en bit
från Stockholm, men jag ska inte vara med.

Först ska jag gå tidigare från jobbaktiviteterna och prova ut hörapparater.
Sen ska jag iväg på konsert i yngsta dotterns skola.
Konserten skulle ta ett par timmar trodde man - eftersom det är många som ska sjunga.

Lite kluven blir man allt över att allt roligt kör ihop sig samtidigt.

Jag skulle lämna bilen på verkstan för åtgärd imorse.
Till verkstaden kom jag och bilen lämnades men sen blev det fel.
Jag hade inte köpt några biljetter i förväg och busschaufförerna får
ju inte ta emot kontanter sedan en tid tillbaka.

I vissa busskurer ska det finnas automater så att man kan köpa biljetter.
Jag gick till den närmaste busshållplatsen i riktning mot jobbet.
Den låg 1 km från bilverkstaden! Där fanns ingen automat.
På höger häl började jag få ett skavsår men gick ändå vidare till nästa hållplats.
Det var inte långt att gå bara några hundra meter.
Där fanns ingen automat heller och då var det klart att jag dessutom gick efter
fel busslinje men samtidigt rakaste vägen till jobbet.
Motvind och regn till trots så var jag framme 40 minuter senare.
På hela vägen såg jag inga automater men vet nu att jag skulle ha gått 1km åt
andra hållet dvs till en busshållplats för att lösa biljetten och sen 400 meter åt
andra hållet för att komma till min buss.

Eller så skulle jag ha köpt en biljett hemma vid automaten för att kunna använda
30 minuter senare.
Eller så ska man ha ett häfte i plånboken utifall man ska åka buss.

Framtidens SL-resor kräver bättre planering eller så får jag gå mer.
Fast skavsåret måste läka först för hälen var alldeles blodig när jag kom fram.

Idag har jag umgåtts med släkten.
Först kom mamma och syster I hem en sväng innan konserten.
Mammas sambo kom en stund senare och lillasyster H med man och barn.
Min kära svärmor höll tiden förstås och min gullefaster Nicoline kom med man. 
Alla dök de upp på konserten.

Det var en trevlig tillställning med mycket folk och trevligt med fika i pausen.
Efteråt åkte vi hem och åt hos oss.
Maken grillade och gjorde "guckelimuck" för vegetarianerna.
Potatisgratängen hade vi fixat till på förmiddagen då när jag skalat över 40 potatisar.

Äldsta dottern kom hem från repetitionen med studentteatern och åt middag med oss.
Totalt var vi 14 som åt och samtalade.
Såna här dagar älskar jag, jag känner ingen trötthet fast flera sa att jag såg trött ut.
Det är väl den där hemska bronkiten som inte vill ge sig.

Sch borde jag ha sagt i förmiddags innan jag gav mig ut i trädgården.
Nu väckte ju musklerna brutalt som man bar gör om våren.
Det var släpa säckar och gräva stoooora hål och lite mindre.
Två av buskarna som jag skulle flytta var över en meter höga och nästan
lika breda. Den första (Goldbukett) fick jag med mig genom att släpa den.
Den andra (English Roseum) fick jag upp i skottkärran som jag sen drog
efter mig. Däcket var nästan tomt men det var nedförsbacke så det gick bra.

En säck jord i vardera hålet och ändå saknades det efteråt.
Först fick jag flytta en rosa (Le Progrés) så att en av de stora fick plats.
På platsen där den gula (Goldbukett) suttit satte jag den lilla Graf Lennart
och där den rosa suttit (English Roseum) satte jag en annan gul (Karibia).
Så här långt var jorden slut och jag hade bara flyttat gamla buskar inte fått
ned de nya. Maken som skulle handla nya walkingskor köpte tre säckar till.

Nu gick det fort att få ned de nya och fylla upp där det sjunkit runt de flyttade.
När svärmor kom förbi stängde jag av vattnet och orken nästan tvärdog där
på soffan bredvid henne. Jag var inte riktigt nöjd men slut.
Efter en stunds pratande så gick vi in och fikade.
Sen gick jag ut med papper och penna för att dokumentera hur de sitter i
förhållande till varandra. Då såg jag att jorden sjunkit mer så jag får nog
köpa fler säckar imorgon.
Så mina kära förfäders jord finns snart runt mina buskar.

Ikväll har jag ont i alla muskler som sovit under vintern och nu vill de inte
sova igen utan de krampar och är lite stela. Dessutom känns knälederna
stela som på en mycket äldre människa.
Den ena medicinen är slut så nu har jag lite hostproblem också.
Att hosta med krampande magmuskler är inte kul - jag lovar.

Från kollegorna på jobbet fick jag ju ett presentkort på Hortus i försenad födelsedagspresent.
När jag fick det i augusti var jag inne en sväng och letade efter några nya rhododendron men
det var ju höst och inte något speciellt som lockade mig.

Sen blev Hortus, Plantagen och jag kände en gnagande oro över mina 500 kronor.
Idag när solen sken och hostan tillfälligt bättre samt hostmedicinernas biverkningar lite mindre
så slog jag till och åkte till den butik där presentkortet var köpt.

Jag gick som en grinig unge och tittade på alla sorter som var till salu. Pekade på dem på hyllorna
i tur och ordning.
Catawbiense grandiflorum - har jag
Cunninghams white - har jag, 3 st
Nova Zembla - har jag, 3 st
Kokardia - har jag, 2 st
Kalinka - har jag
Bluerettia - har jag
Anuschka - har jag
Flava - har jag
Percy Wiseman - har jag
Dora Amateis - har jag
Feuerschein - har jag

Så fanns det såna som jag haft på min önskelista men som kan bli 3 meter höga och då ville jag
just idag inte ha dem. Det var Furnivals daughter och Gomer Waterer som får vänta.
Till slut blev det två från Yakushimanumfamiljen, det har jag ju några förut faktiskt.
Polaris och Schneekrone köpte jag för mitt presentkortet, sen kunde jag inte låta bli att köpa två
sommarblommande och doftande azaleor också. De tillhör familjen Rhododendron viscosum.
En vit Westons Innocence och en rosa Lollipop som ska placeras vid uteplatsen.
Så blev det tre 50 liters säckar med jord som ska bli grunden när jag möblerar om bland mina
rhoddar imorgon. Det är nästan det roligaste jag vet att flytta mina rhododendronbuskar.
Stora hål brukar jag gräva och fylla dem med rhododendronjord runt jordklumpen.
Med tanke på hur mycket jord som jag har fyllt upp runt mina buskar så borde jag ha halva Hasslefors
och Järle här på tomten. Fast det är ju ganska bra för på dessa platser har förfäder till mig bott så det
är väl ett sätt att få hit min fädernejord, säck för säck.
När jag flyttat min buskar så måste jag skriva om dem också.
Jag har ju en pågående historia från 1996 och framåt där jag skriver om mina kära buskar och lägger
in bilder också. En bok kanske det kan bli på sikt. Just nu är dokumentet på 78MB och snart påbörjar
jag kapitlet om 2007. Dessutom skriver jag in de nya buskarna.

Jag har just nu 33 rhododendron och 3 azaleor men jag har också haft sex buskar som dött.

Tänka sig att jag var en av dem som fått biljetter till evenemanget på Aula Magna.
Igår var vi hundratals som köade inför insläppet vid Stockholms universitet.

Där var de nästan hela gänget från Discovery. Han som saknades var killen
som var föremål för de heta känslor som utspelade sig mellan två kvinnor
i början på detta år. Det var ju rena såpan med kidnappningsförsök och sånt.

Besättningen berättade om sin resa ut i rymden och allt de gjorde därute i december.
Christer Fuglesang lämnade tillbaka universitetets flagga som varit med på resan
och som nu kommer att ställas ut tillsammans med intyget om att just den flaggan
varit i rymden. Ett collage med rymdbilder överlämnades också.
Hela besättningen fick några smågåvor från universitetet.

Ett samtal kopplades upp via satellit så att Discoverybesättningen fick tala med
det team av forskare som befinner sig på Antarktis. Bland dem fanns en svensk
som heter Sven Lidström. Det han berättade var också väldigt intressant.
Just nu var det helt mörkt därnere 100 m från den geografiska Sydpolen.
Det var -80ºC och då borrar man inte men när det blir varmare fortsätter borrandet
med varmvatten, för att installera ett neutrinoteleskop i isen.
Det hela var ett partikelfysikprojekt som heter Icecube.

På Sydpolen får de duscha två minuter i veckan. Som svar på detta berättade Joan
Higginbottom från Discoverybesättningen om att tvätta sig med nästan inget vatten alls.
Fast de fick nya kläder varje dag.

Vilka underbara två timmar jag tillbringade igår förmiddag när jag lyssnade på dessa
människor som delade med sig av sina kunskaper.

Det som var en besvikelse var väl att Maud Olofsson läste så dåligt innantill i sitt tal
på engelska. Om man nu ska framträda i ett sånt här sammanhang så kan man väl
vara lite bättre förberedd. Ungdomarna som satt bredvid mig suckade över uttalet och
jag var nog lite benägen att hålla med.

Jag fick ju Cocillana mot hostan av läkaren i måndags.
Tyvärr har det inte haft någon större påverkan på den envisa hostan.
Medicinen brukar ju knocka mig annars men nu har jag absolut inte
kunnat somna.
Idag fick jag träffa läkaren för jag hade varit borta en vecka från jobbet.
Med den envisa hostan kan jag ju inte sitta i ett kontorslandskap.
Så utöver sjukskrivning idag och imorgon så fick jag Acetylcystein.
En slemlösande medicin som ska göra susen, sa läkaren.
Det är en timme sen jag löste en tablett i ett glas och nu är det skillnad.
Hostan är inte som förut och jag så trött.
Nu blir det att sova middag i sängen så att denna envisa hosta försvinner.

Annars skrämmer jag ju alla andra häxor på Blåkulla.

Den äldsta dottern skulle köra landsvägskörning igår.

Det gick bra så länge de övade omkörningar med den andra bilen från bilskolan.
Efter en lunch så skulle bilarna åka olika vägar och de två eleverna i hennes bil
skulle turas om att köra mot Nynäshamn.
När de befann sig på den väg som kallas "dödens väg" så blev det först fel på
växellådan och sen startade inte bilen alls.
De stod en bit ifrån en kurva men så långt ut att de bilister som skulle köra om
dem bara var tvungna att gå ut lite i mötande körbana.
De medtrafikanter som skulle passera en övningskörningsbil med varningsblinkers
på, körde då så nära att killen som körde bilen inte vågade öppna dörren på förarsidan
utan fick klättra över till passagerarsidan för att komma ut.
De fick lära sig detta med varningstriangel väl handgripligt när den blåste ihop av
luftdraget från de andra bilarna.
För att resa upp den igen gick dottern i diket för att gå på vägrenen var absolut livsfarligt.
Bärgningen var inte heller det lättaste att genomföra på denna smala och farliga plats.
Innan bärgaren och den andra bilen som de skulle åka tillbaka med hade kommit till
platsen så fick de en skön timme i solen vid infarten till Häringe slott.

Det viktigaste var övat och det som var kvar går att öva med bilskolan på den lektion de
fick som kompensation, idag.
Dottern var riktigt omskakad när hon kom hem och funderade över varför folk inte saktade
ned farten när de ser en varningstriangel.

Lektionen som slutade lite halvt misslyckat ansåg hon som en av de viktigaste hon haft så
här långt. Den var ju på riktigt.

Solen skiner och det blommar överallt.
Blåsipporna på tomtgränsen till grannen blommade redan i torsdags.
Krukan med blommande påskliljor står på trappan.
I rabatterna blommar krokus i flera färger och förra årets krukodlade
påskliljor som jag grävde ned för sent är bara 15 cm höga.
De från året före står med knoppar.
I gräsmattan blommar luktviolen.
Trollhasseln blommar sen flera veckor tillbaka.
På mossmattan går björktrasten och lägger huvudet på sned.
Det ser så skönt ut där utanför fönstret.
Så fort jag sticker ut näsan så börjar hostan.
Inne igen så hostar jag likaväl, fast jag vräker i mig Vick och honungsvatten.
Jag hostar så att det bränner till i vissa muskelfästen både i bröstet och
på ryggen.
Om det ändå vore måndag så att jag kunde ringa läkaren.
Jag vet ju vad som behövs - lite Cocillana så att jag får lugn och blir bättre.