Pauline på Gästgivaregården

Jag har förberett bilen väl!

De dubbfria vinterdäcken är på sedan förra veckan.
Motorvärmarkabeln sitter i timern i uttaget på väggen.
Kupevärmaren är inkopplad.
Sopborsten finns på plats.
Isskrapan är framtagen.
Extrakabeln till uttaget på jobbet är provad redan idag.

Nu är bilen redo för kung Bore - frågan är om jag är det?

Så vacker hon var lilla J när hon gifte sig i den stora tegelkyrkan.
Som en riktig prinsessa såg hon ut med släp där bak på klänningen.
Fast nog är hon en riktig prinsessa när allt kommer omkring, en 
vallonprinsessa förstås.

Jag som faktiskt är hennes gudmor var nästan lika stolt som hennes mor.

I kyrkan sjöng min yngsta tre sånger för brudparet.
När hon sjöng "Av längtan till dig" - immade glasögonen igen på mig så då de åkte av.
Jag visste ju vad som stod i programmet så jag behövde inte läsa.
Lite snörvlade jag väl också så vackert var det, med sången till det vackra brudparet.
Som stod där framme i kyrkan och såg så lyckliga ut.

När det hela var klart och ris skulle kastas var det inte bara ris i luften utan även pyttesmå
snöflingor som var som vassa glasflisor.
Den vackra bruden frös om sina bara axlar och rygg. Dessutom hade hon ju en djup ringning.
Stackars barn som hon frös, det syns på ett foto hur hon hackar tänder.
Vi skulle fira på Kårhuset och de flesta av gästerna kröp ihop tillsammans och förflyttade
sig som ett lämmeltåg från kyrkan till lokalen.
Vinden drev dem framför sig och de kurade under de vassa snöflingorna som mest kändes.
Jag som åkte bil för att en anhörig hade svårt att gå såg tåget med bröllopsgäster som flöt
fram genom stadens gator.

Middagen vad god och talen fina - speciellt talen de nygifta höll till varandra.
När de dansade brudvalsen smattrade gästernas kameror.

Ja det var en fantastisk tillställning!!

Jag och 34000 andra skulle skriva högskoleprovet idag, enligt vad tidningarna meddelat.
Efter en ganska stressig vecka så kände jag inte för att gå iväg tidigt på en lördag och sitta
i en skolsal för att skriva.
Vi var tre i familjen som hade anmält oss och redan där hemma kom det första manfallet
när den yngsta dottern föll ifrån på grund av att hon måste räkna matte inför ett skolprov.
 Äldsta dottern och jag åkte iväg till ett gymnasium i Stockholms innerstad.

Hela dagen har jag haft huvudvärk och ångrat mig - men jag är en som fullföljer.
Det visade sig att det prov som jag ansåg hade gått sämst varit ett försöksprov.
NOG-provet skulle alltså göras om igen. Gissa hur detta med logiskt tänkande
gick som sista prov på en eftermiddag när man redan gjort fyra prov förut?

Jo ännu sämre förstås, tror jag. Dottern var lika missnöjd hon.

Väl hemma så kopplade jag upp mig på datorn för att kolla resultaten.
Jodå, inte så pjåkigt, bättre än förra gången.
Dottern misströstade, för detta hennes tredje prov, gick sämre än de två första.

Jag har nu bestämt att jag aldrig mer ska göra provet för jag kommer inte att
orka och inte heller kommer jag att göra det bättre.
Fast det grämer mig att jag var nära 2,0 poäng....

Jag hade alla rätt på betydelsen av de 40 svenska orden precis som förra gången.
Det provet är nog enklare för oss som är lite äldre tror jag.

Jag vet inte vad jag ska ha provresultatet till men om jag skulle bli tvungen att sadla
om på äldre dagar så gäller det ju i 5 år.

I morgon ska jag ut och flyga - nej jag tar inte kvasten - men väl SAS.

Jag ska nästan till Nina, men lär inte hinna till henne för schemat är för snålt tilltaget.
Det är en massa möten med folk som jag har att göra med på jobbet.
Jag sover en bit utanför på hotell och sen fortsätter det på samma sätt på torsdagen.
På eftermiddagen flyger vi tillbaka.

Det konstiga är att jag ska tillbaka till samma ort på bröllop veckan efter.
Då ska hela familjen bo på hotell - två nätter.
Vi kommer dit nästan mitt-i-natten och ska förbereda oss inför bröllopet då lilla
dottern ska sjunga. Sen är det bröllop med fest och efter en natt till på hotell åker
vi hem. Den gången flyger vi inte - det blir för dyrt.
Hotell är inte gratis heller men det ligger runt hörnet från kyrkan och i samma kvarter
som festlokalen så då sparar vi in resor lokalt.

Kul att få röra på sig lite och se andra delar av Sverige...

Idag är jag extra stolt över mina barn.

Den lilla hade bejublad föreställning med sin orkester. Hon var duktig som vanligt
och hoppade in på ett annat instrument än det hon normalt spelar. Det var visserligen
bara på en låt som hon hoppade in på klaviaturinstrument men det gick bra även där.

Hon fick beröm - inte bara av oss.

Samtidigt var stortösen på audition för en teaterroll hos en lokal teatergrupp.
Hon fick en av de sex större rollerna. Hon hade tränat hela veckan för någon av
dessa roller på engelska.

Hon ringde och var jätteglad...

Varför kommer de alltid på hösten?

De där blomsterflugorna eller är de fruktflugor?
Någon säger att de gärna bor i avloppet.
Jag springer med vårt batteridrivna flugracket och jagar dem i köket.
Ser ut som jag var en deltagare i Stockholm Open - men det blir stora hål i luften.
Fast jag kanske mer ser ut som en klumpig elefant som dansar balett när jag
sträcker armarna över huvudet.
Ibland får jag tag på några av dem men oftast inte.
Nu kommer de igen och irriterar framför skärmen.

Det sägs att man kan lägga snus i blomjorden - men om de inte bor där då...

Sen en dag försvinner de helt plötsligt men ännu så länge finns de.
I affären, på lunchrestaurangen och till och med på pizzerian.

Det sägs att någon forskat på deras livscykel.
Den blir inte långvarig hemma hos mig - för jag har ställt ett glas med saft för dem
att dränka sig i men de kanske föredrar juice.

Hur kan man göra när man är arg som vuxen?
Som barn kan man kasta sig ned på golvet sparkande och skrikande.
Hjälper det, kan man ju undra?

Kanhända hjälper det inte men det ger utlopp för ilskan i alla fall.

Som vuxen har man inget att göra när ilskan och orättvisan blir för mycket.
Jo jag läste om en kvinna som gick ut i skogen där ingen hörde och skrek.
Ska jag göra det då får jag gå långt.
Att gråta hjälper ju inte heller för det skaver så väldigt efter saltet.

Så nu har jag tänt ett ljus och stirrar in i dess klara låga.

Långsamt hoppas jag att ljuset ger mig styrka att att vara som jag bör och inte
börja gråta när jag träffar de två underbara människor som finns relativt nära
mig och som fått veta att de har den förhatliga sjukdomen.

Den hemska C-sjukdomen som vi ibland kan kurera men som ibland inte går.

Min älskade lilla H, du måste orka, du får inte ge upp. Vi är så många som vill
kämpa med dig och som vill hjälpa dig på alla sätt. Du har dina barn som
behöver dig i många år framöver. Du är helt enkelt en viktig person för oss.

Lilla M som hoppas orka till sommaren för att hon är en viktig person för många.
Glad och pigg har hon alltid varit och en underbar bekantskap. Hon som är så
tapper men som blir så trött att hon måste gå och vila sig även på födelsedagskalas.

Ni finns bägge i mina tankar och jag vill gå ut i skogen och skrika ut min ilska
över det jag inte kan påverka men istället tänder jag alltså ett ljus.

I torsdags så tackade vi av en man som jobbat hos samma arbetsgivare i 43 år.
Han hade fått ett erbjudande att gå i förtid med en ersättning på ca 78-80% av en månadslön de här sista åren innan ålderpensionen. Han antog erbjudandet och gick hem vid 60+.
 
Visserligen har han jobbat med olika saker men det är ändå 43 år på samma ställe och sen sa han bara tack och adjö och gick hem.

Då tänkte jag - var det bara så? Vem minns allt just han gjort?

Det är som i livet om man inte gör några stora insatser utan lever ett stillsamt liv så är det ingen som målar ens porträtt och sätter upp på väggen för andra att minnas. Ingen reser några monument över en.

Därför tycker jag att det känns det viktigt att forska efter mina förfäder för det finns inga monument resta över dem heller men jag kan i alla fall läsa om dem och efter bästa förmåga beskriva deras liv.
Jag reser monument i skrift om dem och minns deras enkla liv.

Undrar om mitt enkla liv blir ihågkommet av någon annan om 100 år eller längre framåt?

Det lär ha åskat inatt, säger mina barn. Då sov jag som bäst.
Regnet som föll gav 6,7 mm i regnmätaren.
När morgonen och ljuset kom visade sig solen så småningom.
Termometern visar nästan 18ºC, det är ju som en sommardag fast det är första oktober.
Jag har plockat mina äpplen men når inte högst upp, måste jag skaka ned dem som sitter i toppen?
Mina rhododendron har fått massor med vatten som de ska inför vintern. Undrar när den kommer?
Alla löven sitter kvar på träden så det dröjer innan jag kan börja bädda runt mina buskar.
I växthuset växer ogräset som bara den.

Det är skönt ute men jag vill börja kura inne såsom man gör på hösten. Tända ljus och en brasa i öppna spisen. Det kan man inte göra när solen skiner ute och man borde vara ute och njuta. Komposten skulle jag ju ha grävt ur också.
Det får vänta till hösten kommer på riktigt och fleecetröjan är ett måste när man arbetar ute.

När det är höst ska det ut så här, det gjorde det förra året men nu är det fortfarande grönt.