Pauline på Gästgivaregården

På söndag fyller min lillasyster I 50 år.
Usch så gammalt det låter att ha en lillasyster som är SÅ gammal.
Min småsystrar som inte alltid fungerar tillsammans har jag lyckats
knyta ihop i en gemensam present till I. Fan att det ska vara lite
trösklar mellan systrarna och att alla inte kan strunta i stoltheten...
Nu ska jag inte säga något själv för jag är inte den bästa i detta
sammanhang. Jag har haft duster med mina systrar som har gnagt
länge men jag är för mycket av en "skit-i-stoltheten" för att inte hålla
kontakten.
Djupt inom mig finns dock "jag-glömmer-inte-vissa-elaka-ord" så
därför kan jag säga att mellan min gullelillasyster I och mig har det
aldrig funnits några hard feelings.
Jag har varit arg på mamma, maken, de andra småsystrarna, till och
med på jobbarkompisar MEN aldrig på I.
Den enda person i världen som jag alltid varit sams med är min lillasyster I.

Ja må hon leva!!!!

Jag fick tentan i posten i tisdags men fick muntligt besked redan i måndags.
GODKÄNT!!!!
Det fanns bara Underkänt eller Godkänt denna gång och alla som lämnat
in tentor fick faktiskt godkänt.
Nu gäller det bara den tematiska delen som jag lämnat in svar på.
Sist kommer det en tenta som vi får om någon vecka.

När det gäller distanskursen i Släktforskning så har vi fått slutuppgiften.
Min idé om hur jag ska lägga upp den har fått godkänt av läraren så nu är
det bara att forska på.
Imorgon ska vi träffas alla som går kursen och som forskar i Stockholmsområdet.
Det är faktiskt kul att träffa sina kurskompisar.

I januari är det en träff på Mittuniversitetet i Härnösand och då ska jag åka buss upp.
När jag ändå är där uppe tänkte jag hälsa på en släkting som bor relativt nära, om
hon vill träffa mig... kanske läge att ta någon extra dag ledigt. Vi har ju bara träffats
några timmar IRL förut. Kanske jag kan få se delar av hennes familj också.

Ska det verkligen vara stor bokstav?
Jovisst ska det vara så, för karln jag syftar på heter ju Karl.
Jag har just slängt ifrån mig boken om Karl Knutsson Bonde.
Den som Dick Harrison skrivit.
Dick tycker inte om Karl, det skriver han på slutet och boken bygger ju förstås
på Dicks känsla för Karl. Givetvis påverkar Dicks beskrivning läsaren dvs mig.

Karl Knutsson Bonde var i tre omgångar kung i Sverige på 1400-talet.
Vilket bara det är en bedrift.
Han är en maktgalen människa som verkligen kan gå över lik för att hålla sig
kvar vid makten. Jag känner att jag tycker mer och mer illa om karln men samtidigt
tyckte jag synd om honom när han var fördriven från Sverige. Då när han lånar ut
pengar som han inte får igen, ville han köpa sig makt därnere i Polen?

Jag har inte läst så noga om Karl Knutsson Bonde förut, det var bara ett namn
som virvlade förbi när man läste historia på 1960-talet. På den tiden var man inte
så noga med att lära sig om gubbarna från förr.
Dessutom hade inte Dick Harrison skrivit boken om Karl heller.
fast jag inte kan påverka historien så höll jag ändå på Jöns Bengtsson Oxenstierna
och hans bröder, dvs sönerna till förra veckans historiska figur på kursen.
Jöns Bengtsson var nog en cool figur i alla fall, ärkebiskopen som var med om att
kasta ut två kungar. Hans bror Kristiern som bl a var anfader till Axel Oxenstierna, var
också en trevlig historisk bekantskap.

Nu ska jag bara fundera på vad det är vår lärare menar med sina frågor om Karl
och hans tid.

Jag är godkänd på inlämningsuppgiften på min släktforskarkurs.
Det finns alltså anledning att fira till fikat...

Idag har jag varit på "Vandring med väsen på Tyresö slott".
Min stora prinsessa ville att vi skulle gå. Som de eviga kulturbärarna
i familjen så drog vi två iväg och köpte biljetter till 16.30-turen.
Hela gruppen som var uppåt 60 stycken skulle följa en dam med lykta
efter en mörk stig som bara var upplyst med marschaller.
Det snubblades i mörkret och barnen som var med blev tystare och
tystare. På ett ställe satt en gumma som berättade om näcken och
om spelemannen som lärde sig spela av näcken.
Han som spelade näckens polska så att folk inte kunde sluta dansa.
Han kunde inte sluta spela heller... och hur förtrollningen bröts.
Hon varnade oss för att låta oss lockas av näckens fiol.
När vi vandrade vidare i mörkret hördes förstås en fiol spela på håll.

På nästa plats fanns flickan som berättade om lyktgubben och som
varnade oss för att låta oss lockas in i skogen av honom - men han
kunde också hjälpa den som gått vilse hem igen om man betalade.
I mörkret såg vi då någon med lykta vandra... var det månne lyktgubben?

Sen bar det av uppåt mot slottet och ytterligare en kvinna dök upp.
Hon varnade oss för älvorna som dansade i dimmorna.
Då blev det plötsligt dimma (med en rökmaskin) och där dansade
två älvor som försökte locka oss med. Vi fick lära oss hur man jagade
iväg dem och efter tre försök försvann de.

Se fick vi komma in i slottet och möttes av en betjänt som kanske var
en gengångare för han var alldeles vit i ansiktet och på händerna.
Han berättade om en avlägsen släkting till en kvinna som bott på slottet.
Den så kallade Pinntorpafrun men även om fru Barbro på Brokind.
Det var inga snälla kvinnor dessa två, undra på att de inte kom till himlen.
Vem var det som hämtade Pinntorpafrun med svart kärra och med vem
dansade egentligen fru Barbro varje natt trots att hon var död och begravd?

Visningen avslutades i gästrum nr 7 - det med fläcken av blod som
kommer tillbaka trots att den skurats bort så många gånger.
Tur att man inte är barn för då skulle jag nog ha lite svårt att sova efter
denna vandring. Det hela var absolut värt de 60 kr som man som vuxen
fick betala och då ingick även kaffe eller te på slottstrappan.

Det bästa var i alla fall den barnaröst som i mörkret på väg mot slottet nöjt
konstaterade att hon sett både älvor och lyktgubben och faktiskt också
hört näcken spela ikväll.
Det var inte bara barn som sett och hört näcken, lyktgubben och älvorna
utan det hade vi alla - frågan är bara om de var på riktigt eller ej.

Imorse snöade det - jag kikade ut vid fyratiden och kände
hur det knöt sig i magen - jag vill inte ha snö - kände jag.
Sen lade jag mig och sov och drömde om Gustav III och
Hedvig Elisabeth Charlotta. Dessa tillhör inte medeltiden
men är ändå den läxa jag har i momentet Metodövningar.

Jag hade grunnat och grunnat under kvällen igår för att få till
min lilla skriftliga läxa som ska vara inne på måndag.
Två timmar senare gick jag upp och åt frukost - utan tidning.
Jag blir inte människa utan morgontidning.

Jag fixade läxan och läste vidare om Bengt Jönsson Oxenstierna.
Det är veckans bok som jag måste läsa och jag hade bara 40
sidor kvar att läsa imorse.

Sen fick jag ett ryck och bestämde mig för att höststäda i trädgården.
Jag tömde en tunna med vatten, grävde ur lite ur komposten, krattade
upp lite löv så att vi kan komma fram till trappan.
På baksidan flyttade jag om det mesta och tömde sju säckar täckbark
runt mina rhododendronbuskar. Skäp bar jag till soptunnan, fast jag
lade det inte i utan bredvid.
På grannens tomt såg jag en ny markering - är det dags för avstyckning
av deras tomt nu? De kan väl inte dela tomten där, hur går det med deras
växthus då?
Jag stängde mitt växthus för vintern och flyttade runt betongklumpen som
varit parasollfäste men som ska bli fågelbordspinneshållare igen.
Vad svag jag har blivit jag orkade knappt få den med mig. Till slut kom jag
på att man kan lägga den på trädgårdspirran (inte skottkärran för det orkar
jag inte). Pirrans små hjul knarrade av tyngden från betongklumpen men
runt kom den och fågelbordet kom på plats.
Jag laddade med lite talgbollar så länge och sen får jag fixa mer.
Lagom till mörkret föll gick jag in med rödblommiga kinder och smutsig
fleecetröja. Tur man tvättar själv och att man inte behöver vara förebild
för någon annan.
Jag blev lite frusen och har haft svårt att återfå värmen så jag kanske kryper
till sängs extra tidigt ikväll.

Igår var vi på kyrkogården och tände ljus för dem som inte är med oss längre.
Först tände vi ljus och lade ett hjärta på graven där makens mormor och morfar ligger.
Vi gick till nästa kyrkogård där min farfar och farbror ligger. När jag stod där och tittade
på gravsten med namnen på de män jag är släkt med men som jag aldrig träffat blev
jag lite blank i ögonen.

Då kom hon gående det lilla yrväder som är min älskade gullefaster Nicoline.
Lika tjusig som hon alltid är med en nästan magisk kappa - som fick mig att känna
att jag ville ha en sån kappa. Finns den i tältstorlek sa jag? Ja, sa hon!!
De vackra ögonen som det liksom gnistrar om. Hon ser ser snäll och bestämd ut
på samma gång. Jag blir så där varm inombords när hon kommer.

Vi pratade när vi gick mot det ställe där vi skulle fika - vi glömde titta efter "käftar".
Stunden vid fikabordet for iväg och vi måste vidare till nästa kyrkogård.

På vägen dit var det kö i mötande körfält och in på kyrkogården från vårt håll men jag
visste en annan väg in så vi slapp köa.
Ett hjärta och ett ljus på graven där mormor, morfar och en morbror ligger.
Vi såg på det ljus som brann där att någon varit där alldeles nyligen.
Säkert en av mina mostrar - undrar vilken.

På vägen tillbaka till bilen mötte jag en cykeltaxi, smart kille för cykeltaxi är det rätta
transportsättet på en kyrkogård.

Idag var vi inne och tände ljus på Sergels torg.
Det var till minne av dem som dött av droger det senaste året.
Den första som talade är en tjej som går i årkurs 2 på Victor
Rydbergs gymnasium eftersom hon börjat skolan ett år för
tidigt är hon bara 16 år. Hon kommer från vår förening.
Hennes tal som hon skrivit själv var så bra.
Hennes framförande var ännu bättre.
Om hon beslutar sig för att tala inför folk kan hon få massorna
med sig på ett fantastiskt sätt.
Jag skulle vilja nämna hennes namn men avstår för att jag inte
frågat henne om lov. Jag vet bara att hon talade så bra.
Sen talade Lena Larsson och sist Mia Törnblom.
Bägge var bra och Mia som var personlig rörde mig djupt men
vår tjej från vår förening var absolut bäst.
Innan hon avvek för att ta båten till Finland hann jag säga till henne
att jag är SÅ STOLT.
Alla dessa underbara ungdomar som växer inom vår förening.
Fantastiskt att få vara med och gödsla dem för det hoppas jag att
jag gör genom att vara en vuxen människa som inte har synpunkter
eller är mamma till just dem.
Mina ungar är också med men de står ut med att mamma är med.

Den vanliga traditionen efteråt inbegriper ett besök på Pocket Shop
och där köper jag en bok var åt ungarna och idag köpte jag också en
bok av Mia Törnblom till kompisen som var med.
Hon som går under beteckningen vårt tredje barn.