Pauline på Gästgivaregården

Imorse 8.15 ringde jag vårdcentralen som jag lärt mig att man ska göra.
Min läkare svarade efter 15 minuters väntan men hade ingen
akutmottagning idag. Han skulle boka upp mig hos en kollega för att titta
på vänster axel som han var mer orolig för än foten.
Eftersom jag mådde illa och frös var han orolig att jag hade en fraktur.

Kollegan skulle ta emot mig 10.10 men var sen så jag kom in 10.26.
Axel var en klämd sena trodde han och jag ska öva upp min rörlighet den
närmaste tiden. Min fot var den fulaste han sett på länge och skulle absolut
röntgas. Dessutom var den bara svullen INTE blå som den borde vara.
På grund av vårdstrejken uteslöt han det närmaste alternativet för röntgen.
Det fick bli en elektronisk remiss till Dalens sjukhus.
Om det var en fraktur skulle de säga till mig att åka vidare till Södersjukhuset.
99 av 100 skador är bara stukningar sa han också så det var lite för mycket att
ta SÖS direkt en dag som denna.
Jag hade ju tagit bilen till vårdcentralen så jag tog den vidare till Dalen.
Där fick jag vänta, röntgas och sen hade läkaren som skulle granska
plåtarna gått på lunch. Ytterligare 40 minuters väntan innan beskedet kom:
Mot Sherwoodskogen!! Eller snarare mot SÖS!!

Den oroliga sköterskan undrade hur jag skulle ta mig dit? Köra bil, sa jag.
Efter koll med röntgenläkaren fick jag ett tveksamt ja att köra vidare.
Till SÖS kom jag 13.05 för att hamna på lättakuten trots att jag hade en diagnos.
Något om en fraktur i malleolus lateralis (yttre fotknölen tror jag). 
Kl.14.00 fick jag tala med sjuksköterskan för inskrivning, därmed började tiden
ticka som räknade hur länge jag väntat.
Trots att jag redan suttit där i 55 minuter med kölapp.
14.50 kom lillprinsessan och hämtade bilen ifall jag inte skulle kunna köra hem.
15.30 var det min tur att träffa läkaren.
Jo den frakturen på en benspets vid fotknölen gjorde ont och skapade svullnad men
inget går att göra annat än att linda foten och gå på kryckor.
Foten lindades och sjukgymnasten kom. Hon talade träning av foten OCH axeln när
hon fick veta att det inte kändes bra med kryckorna.

En blå plastossa om foten eftersom skon inte gick på och sen var det träning med
sjukgymnasten som hårdför kommendant.
Jag hann få iväg ett samtal hem så svärmor dök upp med bilen lagom till jag kom ut.
Då var klockan 16.20! Om jag åkt direkt till SÖS hade det inte bara blivit billigare utan
även gått fortare. Så var det för alla andra med liknande åkommor.
Man förlorar tid och pengar på att göra som de som bestämmer säger.

Någonstans under dagen borde jag ha ätit lunch dessutom står stegräknaren bara
på 1248 steg idag. En skruttdag har det varit.

Fast läkarkollegan hade ringt när jag satt på SÖS och talat in ett snällt och trevligt
mobilsvar om att jag borde ta mig till sjukhuset om jag inte redan var där.

Jag fick strul när jag skulle publicera min blogg igår.
Därför har den dagens datum och klockslag.

Imorse steg jag upp tidigt och gjorde mig ordning för en morgonpromenad med kameran.
Det blåste lite svalare än igårkväll men morgonen var ljuvlig.
Tills jag kom gående på Gräsgatan...
Nyfiken som jag är tittade jag inte var jag satte fötterna utan uppåt mot taken.
Helt plötsligt for jag huvudstupa framåt efter att ha missat en något lägre trottoarkant med
knölig gatsten.
Där låg jag med kameran i handen - den var hel. Kameran alltså.
Händerna var skrapade, vänster knä och armbåge genom träningsoverallen.
Vänster axel hade fått sig en smäll upptäckte jag senare men värst var höger vrist med
ytterknölen som jag kände var lite för öm för att ta sig upp på.

Jag satt på trottoaren och tittade mig omkring.
Ingen hade sett mig - tack och lov.
Sen kröp jag iväg för att ta stöd när jag reste mig upp.
Det gick ju bra så jag fortsatte min vandring lite haltande.

Efter en stund vände jag för walkingskon skavde på knölen som raskt svullnade upp.
Haltande tog jag mig upp till rummet och bytte om för frukost.
Sen var det bara att ta bilen till mötet med släkt-med-släkten-mannen jag skulle träffa.
Det var ju dit jag provgått igår.

Vi tog hans bil och tittade på Omberg, Alvastra kloster, Alvastra klosterruin.
Fågelsjön Tåkern på håll och en massa annat spännande.
En långfika (två timmar) på en vägkrog i Ödeshög där vi jämförde släktled och pratade.
Mycket kretsade kring en bouppteckning efter min morfars moster som dött barnlös och
testamenterat allt till hans morfar. Helt rätt var det tycker jag.
Tillbaka till Vadstena där han lämnade av mig vid bilen efter mer än fyra timmars släktprat.
Jag plockade upp lilla dottern som sjungit klart och vi begav oss hemåt.

På vägen måste bara Ljungs kyrka besökas.
Där ligger ju min favoritperson i historien Axel von Fersen begravd.
Kyrkan var stängd och min fot värkte så att jag hade svårt att bromsa (gasa gick bra).

Dottern fick ta över ratten när vi kommit tillbaka till E4:an. Sen körde hon hem.
När vi kommit hem skrattade hon åt min svullna fot. Med strumpan på såg det ut som
om den var lindad fast den inte var det. Nu är den lindad i alla fall och ännu tjockare.
Vänsterarmen får jag inte upp för axeln tar emot och värker.

Hur det gick för dottern på sångprovet får vi veta först 15 maj men hon kände sig nöjd
med sin sånginsats. Pianot gick lite sämre.
Hennes ord när vi lämnade Vadstena var att hon ville stanna och jag som tänkt att jag ville
bo där efter pensionen.

Efter en hel dags arbete (med dryga 40 minuters stavgång imorse)
kom vi iväg mot Vadstena.
Den lilla prinsessan körde 2/3 av resan till efter Norrköping.
Den sista tredjedelen körde jag.
Det var så grönt och vackert på vägen.
Framme vid Vätterns strand i en miljö full med historia låg folkhögskolan.
Vi hittade våra nycklar på avtalat ställe och hittade vårt rum.
Dottern pluggade historia (Kalla kriget) medan jag gjorde stan.

En underbar magnolia blommade över ett plank på ett sätt som påminde om
tant Brun, tant Grön och tant Gredelin.
Småbutiker att fönstershoppa i.
En kvällsöppen Coop-butik där ProViva och annat inhandlades till morgondagen.
Lite till en kvällmacka behövde vi också.
Nu sussar dottern medan jag rapporterar in dagens resultat på stegmätaren.
Det blev över 15.000 vilket är bra med tanke på tre timmars bilresa som kunnat
användas till annat.
Nu ska jag sova för det är nästan 18 timmar sen jag gick upp.

Imorgon ska jag ju möta den mannen som är släkt-med-släkten - vid rådhustrappan.
Inte på för den är för liten, jag har kollat idag.

Jag ska vara ledig på tisdag och vara i Vadstena. Vi åker på måndag dottern och jag.

På natten sover vi på en folkhögskola innan hon ska göra prov för att gå en musikutbildning där.
Själv hade jag tänkt gå på Landsarkivet men det dök upp något mer intressant i form av
en äldre herre som jag är lite avlägset släkt med och som jag haft kontakt med i ett par år.
Vi har inte vetat hur mycket gemensamma personer vi har i vår forskning förrän ganska nyligen.

Han ville då att vi skulle ses där han bor en bit ifrån Vadstena. Jag erbjöd mig att komma och hälsa
på honom på tisdag. För att spara tid kommer han till Vadstena istället.
Vi ska träffas på en plats centralt i den gamla staden.

Det blir en massa foton och släktutdrag att titta på gissar jag.
Det är faktiskt lite spännande att besöka Vadstena också för jag har aldrig varit där.
Det finns ju ett Birgittakloster där och samtidigt är den äldsta dottern i Italien och bor på ett annat
Birgittakloster.

Ja inte vi själva, men vi ska vara bärhjälp och körhjälp hos en av mina systrar.
De ska flytta från 1 1/2 trappa i ett hus utan hiss till gatuplanet i ett annat en bit ifrån.
Syrran har lite problem att bära eftersom läkaren klantade sig ordentligt vid en
operation förra året. Hon får inte med sig ena armen.
Min svåger har också lite svårt att bära eftersom han har problem med en axel.
Min lilla gubbe har ont i höften (något ischiasartat sa läkaren).
Så det är alltså ett medelålders gäng lätt handikappade som ska få till det ;-)
Min egen onda högerfot är ju inget att tala om i detta sammanhang.
Kanske kan den lilla prinsessan vara behjälplig eller om hon ska ta hand om sin
fyraåriga kusin.
Nu skulle vi ha behövt den stora prinsessan som är både stark och vältränad men
hon är ju i Italien med sina konfirmander.
En annan av syrrorna jobbar idag men hon var med och packade tavlor igår.
Så hon har ju varit så hjälpsam ändå.

Att det blir lite stressigt så här i sista stund beror på den de ska byta lägenhet med.
Hon har hattat fram och tillbaka med hur hon ska göra och bestämde helt plötsligt
att hon inte skulle flytta under eftermiddagen som de haft klart med i flera veckor.
Nu skulle hennes flytthjälp bara kunna mellan 10 och 12 och då måste vi vara på plats
redan 08.45. Vi ska snart göra oss klara med andra ord.

Igår kväll hade yngsta dotterns klass redovisning av sina projektarbeten.
Vi fick veta det dagen innan men dottern ville inte att vi skulle komma.
Det skulle ju inga andra föräldrar göra - så vi ställde in oss på en lugn
fredagskväll hemma.
Jag som varit uppe tidigt för att skjutsa äldsta dottern och en kompis till
Arlanda kände mig nöjd med det.
Eftersom min morgonpromenad uteblivit pga Arlandaresan så tog jag den
på tidiga kvällen efter jobbet.
Då ringde den yngsta prinsessan och sa att flera andra föräldrar skulle
komma och att vi visst fick komma.
Huvudstupa in i duschen för att med bil förflytta sig till hennes skola.
Vi hann med tre minuter till godo - men middag hann vi inte med.
På väg hem så strax innan 22.00 kände vi väldig hunger maken och jag.
Sen middag och en inspelad "Så ska det låta" var det sista jag mindes innan
John Blund strödde sand i mina ögon.
Jag vet att jag borstade tänderna och tog på mig nattlinnet när jag vakande
till vid 01.25 och förflyttade mig till sängen.

Så här på lördagsmorgonen minns jag inget av "Så ska det låta" men mer om
de 15 projektabetena som redovisades av de duktiga eleverna i dotterns klass.
Det handlade om olika aspekter på musik av Bach, Beethoven, Mozart, Monteverdi,
Shostakovich och Tan Dun men även proggmusik, politisk kampmusik och analys
av Lohengrins musikaliska språk.
Det var också ämnen som
Galenskap och genialitet i musiken - vägen till framgång
 Tidstrogna barocktolkningar - en barock idé?
Jakten på sfärernas musik
Får jag lov?
Komposition under känslornas svall
Music is the mirror of our souls

Tänk så mycket vi fick lära oss och även upptäcka på nytt.
Tack till den lärare som lät oss vara med på denna redovisning, vilket var ett kul grepp.

Ibland de papper som sparats i ett par generationer på min mans sida
finns tidningen Arbetarbladet från 23 april 1951.
Den är i dagarna 57 år gammal och vi har läst den fram och tillbaka för
att försöka finna en ledtråd till varför den sparats.
Vi hittar ingenting som berör makens släkt men vi hittar annat kul.

I Tierp hade man snabbköpspremiär 24 april 1951 då ortens första
snabbköpsbutik öppnade i kvarteret Tigern.
Där står:
Så här går det till...
*Ni tar en korg
*Tar själv vad Ni vill ha
*Betalar i kassan när Ni går

Dessutom en ruta med texten:
Ni kan med förtroende sända Edra barn och handla.
Vår personal finns alltid till hands att hjälpa dem.

I samma hus ska enligt en annan annons Sigges Sportdepå ligga.
De annonserar att de har fyrverkerier för sista april.
Sen står att de har stor sortering.
Är det på fyrverkerierna eller för övrigt?

Där ser man vad kul det är att läsa gamla tidningar som någon
vänlig själ från förr sparat. Det blir inte lika kul för framtidens läsare
att 2065 sitta och kolla på nätet vad dagens tidning innehöll.

Det är ju inte en ovanlig fågel men den ser ju lite konstig ut där den står och
gömmer sig i vassen vid den ganska stora sjön som ligger rätt nära oss.
Hägern såg jag inte i den närmaste viken utan en som ligger närmare stan.
Synd att jag inte hade kameran med mig...

Alldeles intill höll ett skäggdoppingpar på att göra ett bo.

När jag går ser jag dem ligga där - alldeles platta.
Tänk hur de i sin kärleksönskan riskerar livet.

Jag ser flera av dem varje morgon när jag går där med mina stavar.
Det finns inget att göra för de är döda.
Jag har sett hundratals redan denna vår.
Det gör allt lite ont att se dem där.

I Västerås har man stängt av en gata för att freda dem. På andra platser
så lär det finnas tunnlar så att de kan passera utan att bli påkörda av bilar,

Groderna och paddorna menar jag.

Idag tog lillprinsessan körkort. Hennes bilskolelärare var lite orolig när han såg
vilken inspektör hon fick. Det var en av de hårdaste.
Nu är vi tre som slåss om min bil - maken har ju sin tjänstebil.

I alla fall så är det värt att fira att hon fixade det.
Vi har betalat körkortet även till henne eftersom även hon har varit tobaks- och
alkoholfri tills 18-årsdagen.
Det var så kontraktet såg ut som vi avtalade om när döttrarna var 8 och 10 år.

På vår lilla gata som ju är en återvändsgränd vet man vilka som hör 
hit och vilka som bara är besökare på restaurangen.
Man håller lite koll på grannarna och pratar med dem under den
varmare årstiden. När vi träffas över våra krattor och räfsor.

För några månader sen dog en gammal man som bott lite närmare
slutet på gatan. Hans hustru har bott kvar men tycks ha flyttat nu för
en container stod på plats i torsdags.
När jag passerade den vid lunchtid var den full och huset i stort sett tomt.

Några timmar senare mötte jag mäklaren som sålde vårt hus för 15 år sen.
Han kom bortifrån det tomma huset.  
Så nu gissar jag att det snart blir husvisning på gatan igen, som det varit
flera gånger under de senaste åren.
Det är verkligen generationsskifte på gång på gatan och ändå har vi flera
grannar i spannet 75-80 år.

Igår när jag pratade med min mamma undrade hon om jag hört några fiskmåsar.
Ni vet den där känslan man får inombords när hör dem högt i skyn och känner
inombords att nu är det vår.
Nej några fiskmåsar hade jag inte hört eller sett - igår.

Fast idag har jag sett dem på ängen här utanför.
Då måste fönstret upp några centimeter så att jag kan höra den.
Nu känns det riktigt bra.

I övrigt så har jag sett blommande vitsippor, just utslagna vårlökar och en massa
trädgårdsblommor under mina promenader.
Skatorna bygger bo i vår vildapel och nu väntar jag bara på sädesärlan.

Idag ska jag tömma komposten och sen är väl vårbruket igång.

Om det finns någon som undrar varför min blogg blivit
tystare finns det två orsaker.

Nummer ett är kursen i Akademiskt skrivande som fått
mig att till och med ta ledigt från jobbet igår för att få tid
att skriva den sista uppgiften.
Efter det är det bara version 2 som ska fixas till.
Fast bara på de två sista uppgifterna, de två första är
redan klara sen någon vecka tillbaka.

Nummer två i orsaker till bloggfrånvaro är mitt nya liv.
Jag måste få fart på stegmätaren.
Minst 10500 steg om dagen är mitt mål.
Först idag har jag fått upp snittet till 10564 steg för hela
perioden som sträcker sig mer än tre veckor tillbaka.

Jag är så galen att jag började denna dag med 20 min
på motionscykeln i en hastighet som var mer än 20km/h.
Belastningen var inte den värsta men lite hård ändå.
På jobbet förflyttade jag mig bara 5000 steg om jag dessutom
räknade alla steg hemma imorse.

Väl hemma bytte jag om och tog en promenad på 90 min.
Nästan halvvägs mötte jag maken som gick omvänt kortare
varv med stavar.
Han vill inte gå med mig för då får han hjärtinfarkt säger han.
Jag går inte fort men raskare än han i alla fall. Med mer än
11000 steg på 90 min.
Nu sitter jag här med närmare 19000 steg på en dag.

Att maken tränar beror på mig och att yngsta dottern tar i
hon med. Hon har snott alla mina träningsredskap...
Där ser man vad en liten utmaning om att gå mellan Malmö
och Amsterdam gör.
Själv har jag passerat Rödby och mitt lag har hunnit mycket längre.
Jag och en annan kollega ligger sist i vår grupp men någon måste
ju ligga under medel om det ska bli något medel.