Vallonprinsessor och prinsar
Det är vad jag hittat så här långt.
Från en av döttrarna härstammar vi alla prinsar och prinsessor som jag haft kontakt med
de senaste 18 månaderna. Det var ju för så länge sen som Nicoline och jag hittade våra
vallonanor.
De andra tre systrarna då?
Jo jag har sökt ättlingar till systern som hette Christina och som fick sju barn.
Av de tre som nådde vuxen ålder tycks två döttrar ha fått barn.
Dessa två döttrar har jag följt framåt från det att de föddes 1792 och 1797.
Hon som föddes 1792 har en sonsons dotter som dog 1956.
Tyvärr är det så att hon gifter sig till ett så vanligt efternamn att jag inte vet hur jag
ska söka efter eventuella barn.
Troligen måste jag söka på Riksarkivet för att se om hon och maken fick barn.
De bodde ju troligtvis i samma socken hela livet.
Efter dottern som föddes 1797 har jag hittat fyra barnbarns barnbarn där en levde
ända till 1983. Undrar om någon av dessa fick barn?
Det kanske finns fler vallonprinsessor och prinsar som bara väntar på att jag ska
hitta den. De kanske heter Andersson, Jansson eller Pettersson så därför är det
så svårt att hitta dem.
Kanske ska jag söka på ställen där släktforskare möts på nätet, för om man heter
vanliga sonnamn kanske man inte letar bland vallonerna först.
Dessutom har jag först idag förstått vem vallonprinsen Rockertrollet är.
Så dum jag är som inte förstått det förut.
Nu har jag tänt ett ljus igen
Den 10 oktober skrev jag om min ilska över att två underbara
kvinnor jag känner drabbats av C-sjukdomen.
Lilla H som nu kämpat sig igenom en hemsk behandling där vi
kan hoppas på att det är nog nu och att hennes trötthet ska ge
vika så att hon kan orka bli frisk igen.
Jag nämnde också M som så gärna ville leva till sommaren så att hon
kunde vara med när några av hennes fd skolelever skulle ta examen.
Så blev det inte, för M är borta nu och därför brinner ett ljus i mitt fönster.
Jag visste inte att hon var borta men idag såg jag annonsen i tidningen.
Tack M för att vi fått lära känna dig under en tid av 15-20 år.
Vi var inte släkt men det kändes nästan så för vi har träffats ett par gånger
om året hemma hos din brors familj i samband med födelsedagar.
Du har betytt mycket för dina syskons barn och även för flera andra barn
som du stöttat i ditt arbete i skolan.
Det kändes nästan som om det var sista gången vi sågs på nyårsafton
och nu vet jag att det var så.
Mina tankar går idag till M:s föräldrar och syskon.
Lite historia
som man kunde söka till fast terminen hade börjat.
Då hittade jag en 5-poängskurs i historia "Stockholmshistoria", som skulle gå
på kvällstid. Eftersom ämnet tangerar min släktforskning så funderade jag lite
och försökte anmäla mig.
Det fungerade inte.
Då mailade jag institutionen och fick ett trevligt svar.
Så i måndags tog jag lite ledigt mitt på dagen och for iväg för att registrera mig.
Jag åkte mest hiss kändes det som men till sist blev jag registrerad i såväl
betygssystemet, som på kursen, i kåren och så fick jag studentkonto.
När jag kollade litteraturlistan upptäckte jag att en bok jag köpt på släktforskar-
dagarna i höstas fanns med - konstigt sammanträffande.
Den kom ju ut 1984 och var bättre begagnad när jag köpte den.
Jag har bara börjat läsa den lte, för den är inte så lättläst. Det är nämligen en
avhandling om familjebildning och partnerval 1850-1890.
De andra böckerna har jag beställt på Bokus - nu följer jag deras väg på Internet.
De har just sorterats och är på väg till poststället.
Imorgon har jag den.
Torsdagen 1 mars börjar kursen.
Delar av ett brev troligen från 1917
Början på detta brev saknas och den första sidan jag har är märkt 2.
Det var kl 7 på morgonen och tyskarna sköt på oss när vi satte ut lifbåtarna men vi blef alla räddade af en engelsk Steambåt den 6. Så det var rätt lång tid att sitta i en båt det var rätt fint väder till sista dagen då vart det litet besvärligt men vi kom i land i Irland. Sen blefv vi sända till Liverpool där var jag i 7 veckor och sedan gick jag på en engelsk båt till New York där rymde jag. Så nu är jag i Amerika som ni ser, jag har ett bra arbete här. Jag är eldare på en pappersfabrik det är mycket stilla här och sprit.
Så det är ej som jag är van vid men jag hoppas jag kan trivas här som jag tror för att resa från den ena platsen till den andra det är icke bra det har jag erfarit, så det är bäst att försöka sköta sej.
Det här går ej i längden det kan jag inse, jag har hälsan och mår mycket bra.
Jag har 3 daler i skiftet 8 tim så det är ej så fett som många tror att det är i Amerika.
Mår bra det gör jag utmärkt så det går bra men det skulle vara mycket roligt att komma hem ett slag.
Jag har träffat några svenskar som just kom från Sverige dom är här också.
Dom tala om för mig om de där bröd korterna så det är väl ej så gott där hemma tänker jag men det är ju gott om arbete så har jag hört och det är en god sak så länge man får hafva hälsan så går det fellan an. Jag hoppas ni alla mår mycket bra efter omständigheterna hur är det med mamma? Kry hoppas jag.
Mina syskon är fellen snart gifta tänker jag heller hur, är det ej så farsan?
Jag skulle gå hem när jag kom up till Europa (trasigt papper) gick den andra vägen hur det var vet jag ej?
Men det gick den oriktiga vägen från hemmet men det är en annan sak som jag ej likar exercisen om jag kan slippa den så ser jag helst.
Jag har skullat sända eder penningar men det har jag ej gjort så kära Far – Mor förlåt mig för min kort-tänkthet jag hade 1200 kr i England och vad fick jag för den !!!!
Men skrif ett svar om dessa rader träffar eder tecknar eder son E
E kom aldrig hem hans båt torpederades utanför Gibraltar i mars 1918
En hälsning från 1899
Bästa C o H!
Jag får tacka för brevet det fick jag i går.
Det har dröjt så länge att jag ej har skrivit men orsaken är den att jag ej har varit hemma sen påsk.
Jag är vid Dalkarlshyttan o sköter en dynamomaskin o bor i en klen kammar o mor är ibland hemma o der emellanåt.
Vi har hälsan gudi lov o mår gott mor har satt potatis hemma, nu är hon här en tid ty det är bäst att vara på ett ställe där mår vi bra.
Olof Olssons Pär vid Snuggan är död intet mer för denna gång blott en kär hälsning tecknar
Johannes Andersson
När detta brev skrevs var mormors morfar 78 år och den potatissättande hustrun 74 år.
Visst är det rörande i all sin enkelhet.
En bunt brev med med nött sidenband
hennes moster så hade hon hittat en bunt brev med grönt sidenband om.
En släkting som samlat frimärken hade olyckligtvis tagit kuverten och sen
hade gammelmoster knutit grönt sidenband om breven och lagt undan dem.
Av sidenbandet var nu endast tunna trådar kvar.
Kära gammelmoster, stort tack för att du sparade breven.
Jag har nu fått låna dem för att skriva av dem innan de går sönder.
Där finns ett brev från min mormors morfar från 1899 till den yngsta dottern med
familj och flera från mormors bror till sina föräldrar och syskon alltså samma familj.
Sonen dog 1918 när skeppet han gick på torpederades.
Min mormors morfar dog 1912.
Jag känner en stor ära att få ta i dessa brev och läsa.
När jag tolkat vad som står i breven ska jag lägga ut valda delar här på min blogg.
Först ska jag skriva av dem så att innehållet är sparat.
En gåva från faster
Fast de saker hon letar fram är inte ting utan människor av kött och blod.
Nu har hon hittat en kusin till mig - en alldeles ny kusin som fanns där och hon känt till lite grann.
Den kusinen har hon letat upp nu. Jag fick namnet på min nya släkting och fick även se en bild.
Tack kära faster Nicoline för ditt envisa sökande efter de okända släktingarna.
Jag är ju själv en av dem du letat upp.
Jag hade vuxit upp med väldigt få kusiner, faktiskt den enda i klassen som hade färre en fem.
Fram till hösten 2005 hade jag bara tre kusiner. Bara mostrar och morbröder hade jag haft.
Då kom faster Nicoline in i mitt liv via Stayfriends, där hon hittat mig.
Hon gav mig inte bara 3 fastrar och 3 farbröder utan även en hel massa kusiner.
Jag har fått hela 16 nya kusiner genom henne och 65 tremänningar.
Hur många fyrmänningar jag fått är jag inte riktigt säker på men många är det.
Dessutom gav hon mig en massar anor bakåt i tiden som gjort att jag känner mig rik.
Jag är rik på människor vars öden och historia jag kan söka i.
Igår fick jag alltså fakta om min 16:e kusin på min fars sida - av min faster.
Jag blev rörd av det korta mailet från faster och började nästan gråta.
Det är känslan av rikedom med en stor släkt som jag bär med mig idag med.
Fasters senaste gåva gör mig alltså ännu rikare.
Ett ljud i mörkret
Jag går försiktigt nedför trappan, det kan vara halt och jag har ingen ledig hand att hålla
mig med. Oknäppta kängor som ändå är så pass höga att snön inte kommer åt mina
bara fötter. Jag ställer ifrån mig komposthinken på trappans nedersta trappsteg, det var
den jag bar med vänstra handen.
I den högra bär jag en liten tillbringare med fågelfröblandning.
Med försiktiga steg går jag mot fågelfröautomaten och fyller på.
Tillbaka mot trappan för att hämta komposthinken som jag därefter tömmer raskt i
kompostbehållaren några meter bort.
Ut mot brevlådan som ju var det egentliga målet (fast man kan ju samordna det mesta).
Med tidningen i handen återvänder jag uppför trappan.
DÅ hör jag det, jag tvärstannar och funderar på vilket radioprogram som hade den signalen.
Där var ljudet igen.
Jo det är ljudet av en kattuggla som når mig där på översta trappsteget i villaområdet.
Jag blir så lycklig och känner mig så rik, det är inte så farligt att klockan inte ens är 05.30.