Pauline på Gästgivaregården

Idag gick den bästa av mina arbetskamrater i pension.
Vi hade förstås samlat ihop och köpt något åt henne.

Från mig fick hon något jag lagt lite tid på.

Hon fick en liten tavla med en kopia på blanketten när två
av hennes förfäder tog ut lysning 1834.
På denna blankett hade de satt sina bomärken som kvittens
på att det var OK att deras barn ville gifta sig med varandra.
Det var åtta år innan Folkskoleförordningen som stadgade
att alla skulle gå i skola och bl a lära sig skriva.

1834 kunde hennes förfäder inte skriva utan hade satt sina
bomärken på pappret. Detta papper har scannats och lagts
ut på nätet. jag har skrivit ut det på fotopapper och ramat in det.

Vid fikat på eftermiddagen fick hon en antavla med sex generationer
och en utskriven dokumentation om hela släkten så långt jag hittat.

Jag har velat skriva om vad jag har hållit på med i flera veckors tid
men inte vågat - eftersom hon ev har kunnat läsa min blogg.

Nu är det klart och ev är vi kanske släkt hon och jag.
Det finns folk med liknande namn i samma byar på 1750-talet
nämligen. Tyvärr kan vi just nu inte komma längre bakåt - så vi kan
ju gissa att vi är släkt.

Hon tangerar andra arbetskamraters släkters orter också - så vi är
säkert släkt allihopa som en kollega så bestämt säger.

Det sätt på vilket jag hade lurat henne var att jag bett om ett foto av
henne och skyllde på en annan kollega som behövde det.
Säkert trodde hon att det skulle vara för kortet från kollegorna men
bilden satt både på tavlan med anorna och på förstasidan av den
utskrivna dokumentationen.

När hon såg fotot där insåg hon att jag lurat av henne fotot för detta
ändamål. Hon skrattade och sa - lång näsa.