Det blir brasa hos oss i alla fall

Man sa att det var för torrt ute - ändå växte högen.
Man sa att det blåste för mycket - men då lugnade det sig.
Nyss var männen i uniform där och inspekterade-
Brandkåren så ja - så det blir brasa i år igen.

Harlek och stavgång

Just nu håller jag mest på med min hemtenta i Medeltida texter.
Det ska åstadkommas 8 sidor om den medeltida skriftkulturens utveckling.
När jag läste uppgiften tänkte jag strunta i att lämna in något.
Det som eventuellt kan rädda mig är att det är tillåtet att använda textexempel
från kurslitteraturen och även bilder.
Jag har många bilder som kanske kan rädda mig.
inlämningsdag 8 maj men bara tre dagar senare ska ett utkast till mitt projektarbete
lämnas in.

Det enda som jag tänker på är dock att få ihop mina minst 10000 steg om dagen.
Fast just nu går jag stavgång om morgnarna och en kortare prommis på lunchen.
Det ger mellan 13000 och 14000 steg om dagen.

När jag går där på morgonen sjunger fåglarna vackert och hararna leker på rad.
När jag har korsat den stora vägen kommer jag in bland alla katter som smyger
bakom häckar och bilar. Då korsar jag vägen igen och kommer ner mot sjön.
Där springer räven och rådjuren alldeles intill min tomt.

Man kan inte tro att det tar 20 minuter till Stureplan.

Ett gudbarn har gift sig

Igår fick jag höra att ett av mina gudbarn (ungarnas kusin) hade gift sig.
Som jag förstod det var det en överraskning som skett borgerligt i deras hem igår.
Gästerna trodde de skulle på födelsedagskalas.

Så kära A och M lycka till i framtiden.

Av mina tre gudbarn är två numera gifta och har barn - mitt äldsta gudbarn M har
nog inte riktigt haft tid för sånt, fast tjej har han.

Så intensivt

Den lilla prinsessan kom hem för några veckor sedan med en gruvlig hosta som gjorde
att det var svårt att sjunga de höga toner som ofta förekommer i klassisk sång.
Hon fick bl a ställa in ett antagningsprov till en skola.

Hon blev kvar flera dagar extra hemma innan det bar av tillbaka till Arvika för repetition med
bandet hon spelar i. Fyra dagar senare var hon tillbaka här hemma med bandet.
Hennes rum fylldes med sängar på alla ledder.

Kvällen efter skulle de spela på Underbara Bar på Södermalm i Stockholm.
Natten till första april sov de fyra personer i hennes rum. Hur de andra tre sov vet jag inte 
för jag hörde henne hosta flera gånger på natten.
Den första april skulle hon ha provat in till Musikkonservatoriet i Falun men den tiden hade
hon bokat om för att spela och sjunga med bandet på Östra Real.

Den andra april reste hon till Falun för att bo på vandrarhem och prova in dagen efter.
Vårt hem tömdes på ungdomar men fylldes med medelålders damer den kvällen eftersom
jag hade "tjejträff" med det gäng som har träffats 6-8 gånger om året i 30 år.

Mitt uppe i allt detta har den äldsta prinsessan varit inblandad i Naturvetarspexet på
Stockholms universitet. Den 3 april hade de genrep och både före och efter den dagen har
vi inte sett mycket av henne. det har varit föreställning varje dag t o m onsdag 8/4.
Sen hade de städning hela torsdagen och spexfest på fredagen.
När vi så såg fram emot att få se henne igår åkte hon iväg till kyrkan för att arbeta med årets
konfirmander. Det är tur hon har haft det lite lugnare på studiefronten just nu.

Tillbaka till den yngsta som kom tillbaka från Falun 3 april och på söndagen 5 hade vi åter
huset fullt med ungdomar.
De skulle spela på Vendela Hebbe-gymnasiet på måndagsförmiddagen. På tisdagen åkte
den sista av dem hem.
Förra helgen hade vi varit på spexet maken på lördagen och jag på söndagen, vi var tvungna
att dela upp oss eftersom jag hade annat på lördagen och han på söndagen.
Före föreställningen hade jag hämtat min mamma och syster, för att sen skjutsa hem dem
efteråt.
I onsdags var hela familjen på den sista spexföreställningen - då när de inblandade får busa
medvarandra. Som de busade... Föreställningen skulle vara ca tre timmar men höll på i över
fyra timmar den dagen. Jag skrattade så att jag hade kramp i så väl mage som ansikte.

Nu har den yngsta påsklov och blir hemma en vecka till, sen dröjer det några veckor innan vi ser
henne igen. Någon av helgerna ska hon till Vadstena folkhögskola och bo hos en kompis i
samband med att hon provar in där på klassisk sång.

På varje ledig stund försöker jag träna (stegtävling på jobbet igen), läsa och skriva om Småland
(mitt projektarbete i kursen i Nordiska språk) göra läxan i Fornsvenska och ta ett varv i trädgården.

I förbigående har jag noterat blommande tussilago (3/4) blåsippor (4/4) och vitsippor (8/4),  
liksom vissa flyttfåglars ankomst - stare (6/4), bofink (9 /4) och sädesärla (10/4).

Jag inser också att jag har glömt att gratulera min favoritsyssling Nina på födelsedagen,
liksom min gullefaster Nicoline.

Någonstans mitt uppe i allt detta arbetar jag ju faktiskt heltid med klart uppsatta mål som vi har
fixat. Så den 1 april bjöd chefen på tårta - en sorts bonus för uppnådda mål.
Undrar vad alla miljonbonuschefer skulle tycka om de fick tårta istället för pengar ;-)
Vi var dock nöjda för det var fyra olika tårtor att välja på och om man tar en pytte-pytte-bit
kan man smaka på alla.

En gammal sliten handduk

Jag stod och manglade nyss. En av mina gamla handdukar var så
nött att den normalt skulle slängas. Det var mer hål än handduk.
Då insåg jag att den inte kan slängas den gamla handduken.
På den sitter två initialer broderade i röda korsstygn.

                                    H F

Hur länge sedan de broderades vet jag inte men den som har
broderat dem är min mormors mor. Hon dog för över 60 år sedan
så jag har aldrig träffat henne.
Jag ska klippa ut tyget runt bokstäverna och fästa det på en bit
bomullstyg och göra en tavla av det.
Det tycker jag blir en fantastisk sak att ha som minne efter henne.

Det var hon som läste Fantomen på gamla dagar, fast han hette väl
inte Fantomen på 1940-talet.
Hennes dotter köpte en tidning till henne varje eller varannan vecka.

Fem poäng till

Under gårdagen fick jag reda på att jag hade fått godkänt på Namndelen av kursen i
Vikingatida och Medeltida texter.
Jag får vänta till på tisdag för att se vad läraren har gjort för bedömning på själva texterna,
men när jag har varit inne och kikat på
www.studera.nu, kan jag se att jag har fått betyget C.
C är ju det bästa godkända betyget medan A och B ger VG.

Kanske skulle jag kunnat få ett VG men det räcker med godkänt för mig med tanke på att jag
inte har så stora mål med kursen. Jag ska ju dessutom jobba samtidigt.
Jag vill ju helst lära mig tolka texter och lära mig mer om bakgrunden till de texter som finns.
Just namnmomentet som det senaste tentaresultatet gällde var väldigt roligt och trevligt.
Jag har ju alltid fascinerats av olika konstiga ortsnamn som jag har sett när jag har färdats
efter vägarna.

De senaste tisdagarna har vi fått översätta de texter vi har haft i läxa att läsa utöver de vi haft
i läxa att översätta skriftligt. Texterna vi har jobbat med är ju inom momentet Medeltida texter
eller Forntidssvenska som kursen heter för de nya kurskamraterna som bara vill ha 10 poäng.

Läraren har lätt kunnat konstatera att delar gruppen varit lite dåligt förberedda dvs vi har bara
läxt texterna lite extensivt. Att sitta framför gruppen och översätta igen i stunden har givetvis inte
känts bra för dem som tvingats göra det.
Därför hade hela gruppen förberett sig noga till i tisdags och alla hade gjort skriftliga översättningar
även på det som inte skulle lämnas in.

Läraren hade alltså räknat att vi skulle hålla på i över två lektioner men de väl förberedda eleverna
klarade av det hela på drygt en lektion. Det blev lite extra tid i och med att vi gärna ville diskutera detta.
Eftersom datorn strulade för läraren så var vi färdiga efter mindre än två lektioner istället för tre.
Nu har ju jag varit förberedd på detta vis redan förut men det känns extra bra när hela gänget är på
detta vis.

Vad jag ska skriva om på projektarbetet är jag inte riktigt säker på ännu men kanske gör jag något
om de "små landen" - Värend, Finnveden och Njudunge som har givit namn åt landskapet Småland.
De små landen bestod av tio lagmansdömen som jag också vill skriva om.

Problemen är bara att jag inte vet hur jag ska begränsa mig, det får inte bli för stort.

En man i rosa morgonrock och foppatofflor

Imorse var det sophämtning och jag hade ställt ut soptunnan redan igår kväll.
Morgonen ägnades därför åt att åstadkomma lite extrapåsar för att fylla upp det
sista i tunnan.

När maken gick vid strax före sju så tog han de påsar som blivit med ut.
Själv fortsatte jag att fylla de sista påsarna innan jag skulle gå 7.20.

Då hör jag en dov motor på gatan och inser att sopbilen som bruka komma
framåt eftermiddagen redan är på väg. Jag hoppar i gummistövlarna innanför
dörren och kastar mig ut - och ser att sopbilens arm just håller på att greppa
vår soptunna.

SOPTUNNAN -faller omkull och jag reser den upp, pular i de sista påsarna och
ser till att armen får ett bra grepp om tunnan. Mannen i bilen som slapp gå ur
förarsätet och resa upp den fallna tunnan tackar och kör vidare efter att tömningen
är gjord.

På andra sidan gatan kommer en orakad man med håret på ända halkande 
med rosa foppatofflor på fötterna och en mörkare nyans på morgonrocken.
Han sliter desperat med sig en tyngre och större soptunna och tittar långt efter
sopbilen.
Var lugn, säger jag, han tog den här sidan av gatan nu, han tar eran tunna på
vägen tillbaka. Med en djup suck tackar grannen för upplysningen och går in igen.

Tänk att kanske vara halvvaken och höra sopbilen utanför på gatan och inse att
man inte har kört ut soptunnan. Att i ren desperation ta hustruns morgonrock och
foppatofflor - för att de är närmast och rusa ut på gatan.
Tänk att dessutom stöta på grannen som står färdigklädd på väg till jobbet.

När något inte känts på topp idag har jag tänkt på den syn jag såg imorse och fnissat
lite för mig själv. Vips har jag känt mig på bättre humör.

Ett litet klipp i ryggen

Sedan några månader tillbaka har det kliat på ett visst ställe bak i ryggen.
Eftersom jag trots alla möjliga akrobatiska konster inte kom åt att titta vad
det var lät jag det bero. När det ändå hade gått en tid och ingen skillnad
uppträtt var jag tvungen att fråga maken.

- Hur ser det ut där sa jag och pekade.
- Du är alldeles röd, jag tror du har kliat dig för hårt.

Några dagar senare bad jag honom titta igen, för jag kände ju en svag nivåskillnad.

- Ja du har väl en ljus leverfläck kanske.

En vecka till att samla mod innan jag ringde vårdcentralen och min husläkare.
Väl i telefon försökte jag minimera min oro och bad nästan om ursäkt att jag ringde.
Jag till och med sa att jag kunde gå till en sköterska istället för att ta upp hans tid.

Du får komma om nio dagar för jag har ingen tidigare tid, sa han - jag sätter upp en
tid för operation..
Ju närmare dagen jag kom och det fortsatte att klia - desto nervösare blev jag.

Idag var det så dags...
Jag kom i tid och fick komma in, en läkarkandidat var närvarande och min husläkare
frågade om det var OK. Han tittade på ryggen och pekade för kandidaten.

Ofarlig fläck som ändå skulle bort... men skära slapp jag. Det räckte att klippa sa han.
Först en bedövning som ju brukar vara det värsta. Sen knackade han på det bedövade
stället. Inget kändes och efter tvättning skulle han klippa bort den.

Det kändes ju inget men han var ju tvungen att berätta för kandidaten vad han gjorde.
När han var färdig och sköterskan skulle komma och fixa ett tätt plåster så att jag skulle
kunna duscha sa han åt mig att sätta mig upp. Då hade det låga blodtrycket slagit till.

Den lilla kandidaten fick passa mig så att jag inte tuppade av medan han gick in och gjorde
rapporter i journalen. Jag fick ligga medan sköterskan fixade med plåster.
Sen reste jag mig försiktigt och gick ut.
När jag kom ut i solen var jag fortfarande lite snurrig men det försvann efter några minuter.

Det är då för eländigt att man ska vara en sån pjoskmaja.
När det kommer till sprutor och skära så känns det att jag inte är herre över situationen längre
och då blir jag sex år igen och är i de hemska sköterskornas våld på Epidemisjukhuset.

Det var våren 1963 och när de skulle sticka mig kröp jag in under sängen i hopp om att inte synas.
Jag jagades fram med ett kvastskaft och fyra personer höll fast mig medan den femte stack mig
i armen. Detta upprepades ganska regelbundet - med sprutor och sänkor.
Min gulliga lillasyster
Augusta blev inte stucken men hon visste på råd, eftersom vi var ganska
jämnstora eller små och sköterskorna inte höll reda på vem som var vem, steg hon fram nästa gång.

Den hemska sköterskan kom med ett sadistisk leende och undrade var Pauline var, då steg Augusta
fram och man tog sänkan på henne. Hon befanns vara frisk och Pauline skickades hem.
För att snart komma tillbaka igen då hon inte var frisk.
Under våren 1963 åkte vi ut och in mellan Epidemisjukhuset och den förort där vi bodde.
Det var vi två och en syster till.

Fast den yngsta systern gick in på toaletterna på sjukhuset och låste dörren - sen kröp hon ut under
dörren för det var högt mellanrum mellan dörr och golv.
När hon låst alla toadörrar blev det kris för alla behövde gå på toa och det lyste rött överallt. 
Vaktmästaren fick tillkallas. En trevlig man bland alla sadister till sköterskor som fanns på
avdelningen, så den lilla tösen på tre och ett halvt år gjorde detta varje dag utan att någon såg henne.
Man trodde att toalåsen helt plötsligt hade börjat gå i baklås. Medan vaktmästaren fixade låsen stod
hon och pratade med honom. Jag undrade om han misstänkte hur det gick till.

Först till midsommar var vi friska allihopa då hade det gått ett halvår sedan jag sjuknade vid Lucia.

Så var det att ha scarlakansfeber på den tiden - sjukdomen lydde under epidemilagen och man fick
inte vara hemma. Till sjukhuset åkte man i en sorts gråa ambulanser som plockade upp flera barn
på vägen till sjukhuset.
Mamma fick man prata med genom ett stängt fönster. Hon hade ordnat barnvakt åt den pyttelilla
systern och eventuellt andra för tillfället friskförklarade barn för att åka upp och hälsa på de av oss
som eventuellt låg inne just då. Om något barn fick en godipåse delades det ut till alla barn. Dvs det
räckte inte långt. Jag fick nästan alltid en sönderklippt skumsockerbit.
En gång bad vi att få se på TV. Javisst när ni har plockat upp era bokstäver sa den elaka häxan och
hällde ut alla våra bokstäver på golvet och sparkade in dem under sängen.
När bokstäverna i plast var upplockade fick vi igenom hela den långa korridoren till TV-rummet.
När vi kom fram var barnprogrammet slut - vi frågade aldrig mer om att få se på TV.

Det var samma häxa till sköterska som sa att bara mamma bad till Gud så skulle vi bli friska.
Då undrade mamma om de inte skulle göra oss friska på sjukhuset, det var ju därför vi var där.
Det kanske var därför den lea apan var elak mot oss.

Därför är jag rädd för sprutor och har svårt att gå till doktorn.

och så var det kalas igen

För tre veckor sedan firades min systerson och dagen innan min svåger (makens bror).
För två veckor sedan var det dop - min guddotters son.
Förra veckan firades min systerdotter och samma dag fyllde hennes mamma (syrran) år.
Idag har vi firat en tredje systers son och hans kusin fyllde år igår.
Han som fyllde igår är storebror till gullungen som fyllde för tre veckor sedan.
I veckan som gick fyllde min gudson (som ska döpa sin son på söndag) år.
Min guddotters man fyllde dagen efter dvs samma dag som min syster och systerdotter.
Igår fyllde också makens systerdotters ena son år och idag fyller den andra.
Mamman till dessa bägge fyller jämna år på söndag och hon ska firas på lördagen.
På söndagen döps alltså hennes brorson.

En fd svägerska fyller i februari och min salig svärfar var också ett februaribarn.
En kompis i Skåne fick en blomkvast på sin 50-årsdag i början på månaden.
Och en ung dam vi känt sedan hon var fem dagar fyller på torsdag (hennes föräldrar
är gudföräldrar åt våran äldsta).

På jobbet firade vi i fredags det var en som fyllde 50 år på alla hjärtans dag.
En riktigt ung kollega fyllde i onsdags och en annan på lördag.

Hur kan en månad som är så kort rymma så många födelsedagar?

I herrens år 1370

Nej jag har inte blivit tidsvill, men nästa helg ska jag åka söderut så därför har jag kämpat
med nästa veckas läxa redan denna helg.

Texten i sig ser inte mycket ut för världen:

Allum þem mannum þætta bref høra ok se helsa Bændicter ij Nybøle medh varum Herra /
Thætta skal allum viterlik vara swa þem æpte koma swasum þe nu æru at iak hafþe Niclissa
Gæddo ok Joans hans broþors pænninga handa mællum mæþan þe owermagha varo /
ok þa þe maghanda mæn vorþo þa toko þe sina pæninga fra mik / ok þera pænninga orkaþi
iak eygh þem swa fulkomlica swasum þe inkomo / For þæn sama skuld /
taker iak mina quærn ij Kambstaþum liggyande / ok afhænde iak mik ok minom arwmn /
medh allo þy hænni til høre /
ok fulla jak medh hænni þet førra brast i pænningumin ok þem førnæmpda Niclisse ok
Joanne ok þera arwm til æwærþelica ægho /
Scriptum sub sigillo Petri Virska proloqutoris Vestrahereth Nywþungie /
et domini Swenonis curati in Vrixtaþum sub anno Domini M / ccc / septuagesimo /
sabbato proximo post Quasi modo genitj /

Merparten av texten är på fornsvenska medan de sista raderna är på latin.
De på latin behövde vi inte översätta vi som inte har läst latin.
Nu tillhör jag den delen av mänskligheten som gärna försöker smöra lite så jag tog även latinet.
Fast jag inte har läst latin så tror jag mig om att klara det något sådär.
Just den biten tror jag ska vara:
Beseglas av Peter Virske, häradshövding i Västra Härad, Njudung och herr Sven, kyrkoherde i
Vrigstad, i herrens år 1370 lördagen närmast efter första söndagen efter påsk.
Den övriga texten handlar om en förmyndare som inte kunnat återställa alla penningar som han
hade förvaltat åt ett brödrapar Nils och Johan Gädda. Så förmyndaren Bengt i Nöbbele får skänka
dem sin kvarn i Komstad istället för de pengar han inte kunnat förvalta.
Kvarnen ska de få för all framtid.

Lustigt att just Njudung dök upp för jag har tänkt att välja att skriva om de små landen som min
projektuppgift. De små landen var där smålänningarna bodde.
Njudung, Värend och Finnveden hette de små landen som inalles hade 10 härader och bygden
hette därför Tiohärads lagdöme. Jag ska ta reda på mer om ortnamnen tänkte jag.
Dessutom tillhörde inte Möre de små landen och Mörebygden tillhör i högsta grad Småland idag.
Det är till Mörebygden jag ska åka på dop nästa vecka.

Min projektuppgift ska vara klar i maj men om en månad ska ett PM vara klart och jag vet inte riktigt
hur jag ska få till det. Det är mycket att läsa och inte bara självvald litteratur.

Just nu går jag och längtar efter en bok av Mikael Parkvall som var en av de bästa föreläsare vi hade
på kursen i Forensisk Lingvistik.


Boken har kommit ut i år och jag tänker beställa den kommande vecka.


Imorgon blir det dop

Vi har huset fullt med släktingar som mellanlandar här ett par nätter.
Imorgon döps min guddotters barn - i dopklänningen som används för 23:e gången.

Den var ny 1922 när svärfar döptes - han som skulle fyllt 87 år om några dagar om
han fått leva längre än han gjorde.
När min äldsta dotter döptes 1988 - höll prästen ett fint tal om den redan då gamla
dopklänningen där alla namn på barnen som döpts i den finns broderade.
Även han som döptes i en annan klänning finns omnämnd på klänningen.
Numera får inte namnen plats utan de broderas på ett band som hör till klänningen.

Om några veckor döps morgondagens huvudpersons kusin i samma klänning.
Då får den blå underklänningen sitta kvar.
När jag räknar hur könsfördelningen bland de som döpts i klänningen är det idag
konstigt nog 11 -11.
Räknar jag de kommande användarna och han vars namn står där utan att han är
döpt i klänningen är det 14 pojkar och 11 flickor.

Det är inte långt att åka för vi ska till Sveriges närmaste stad, men eftersom den ena
dottern ska sjunga måste vi vara där någon timme innan för repetition.
I sanning ett stycke kulturhistoria och ovanligt släktträd.

Ett ljus för Anki

Idag ska maken bila iväg långt för att gå på en ingift släktings begravning.
Anki dog strax innan jul efter flera års kamp mot en eländig sjukdom.
Hon hade en mycket positiv syn på det mesta fast hon sedan länge visste
att hon skulle förlora denna kamp.
Jag har aldrig träffat henne vad jag minns men maken har träffat henne 
några gånger. Det viktiga är ju annars att man kommer på begravningen
för de efterlevandes skull.

Alltså är de några stycken som bilar iväg till denna vackra bygd där hon nu
ska begravas.
Själv ska jag tända ett ljus vid den tidpunkt när begravningen börjar.

Avlusning och fågelmat

Min julros som jag köpte första advent och som ska planteras
ut när vädret tillåter har blivit för torr.
Massor med bladlus hittade jag på den!
Dusch av blomman i handfatet med borttag av alla synliga löss.
Tyvärr inga nässlor som kan användas men imorgon blir det såpadusch.

Sen tog jag en promenad för att mata änder och svanar i den krympande
dammen i parken. Den and som flera gånger blev fråntagen bröd fick eget
bröd nästan ur mina händer.
Usch så blödig jag är - det är ju den starkare som ska överleva i deras värld
men jag ger alltid till dem som är svagare.

Innebär det att jag förlänger deras pina?

Väl hemma igen fyllde jag på vid mina fågelmatsautomater.
Det var solrosfrön, jordnötter och talgbollar. Lite gamla äpplen till koltrastarna också.

På radioprogrammet Naturmorgon igår hörde jag att den fågel som man ser först på
det nya året blir det årets speciella fågel för den personen.

Vilken var din första fågel du såg i år?

För mig blir det - koltrasten, som sen gammalt är en stor favorit.

Jag lade också ut några gamla bananer som blivit liggande, fast jag skalade dem först.
Undrar om någon fågel gillar dem?

Han har ringt igen

Mannen som ringde till min telefonsvarare på nyårsafton har ringt igen.

Vi var inte släkt han och jag - men han var släkt med
Nicoline.
De är tremänningar och han visste var Nicolines familj hade bott när hon var liten.
En ruskigt trevlig man som absolut lät lika trevlig som sin tremänning.
Det är ju på den sidan som jag inte är släkt men själsligt är vi nog ändå släkt.
Min mormor var född i en grannsocken till den där Nicolines mormor var född.

En tävling hos Madicken

Nu har jag pratat om tävlingar flera gånger - men jag har hittat en till.



Hos
Madicken kan man vinna denna läckra tavla.
Det är brådis om du ska ha en chans.


Gott Nytt 2009

Vi ska snart åka iväg och fira en 22-åring.
Sen bär det av hem igen för att vila en stund så att jag orkar med hela kvällen.
Här hemma blir det maken, jag och svärmor som firar.
Den ena dottern ska till en studiekamrat och den andra ska fira en gammal
klasskompis som nyss fyllt 19 år.

Vi står väl som vanligt på balkongen och tittar på andras fyrverkerier.
Smäller egna gör vi inte - både av ekonomiska och miljömässiga skäl.
För egen del är det också principiella skäl.
Jag tycker inte amatörer ska smälla av fyrverkerier - sånt ska proffs ta hand om.

Svärfar som kunde detta med krut och sprängningar lärde sin yngsta son respekt
för allt som kan smälla. Sonen är förstås min man och på de dryga 30 år vi firat
nyår tillsammans har han valt att skjuta raketer två gånger.

Där vi bodde förut fick vi vara de som höll koll på andras skjutande.
Tre gånger fick vi släcka bränder som uppstått till följd av raketer.

Nu får vi hoppas att glädjen inför ett nytt år inte överskuggas av detta med raketer.
Att året blir mycket bättre än slutet på 2008 för såväl Sverige som resten av världen.

Så alla jag känner kram på er och hoppas att 2009 blir ett trevligt år!

Den tionde - om att tävla

Jag har hittat alla tio svaren i DN:s tävling!!!
Först åkte jag in och tittade och nu har jag mailat in de rätta svaren.

Visst känns det viktigt att vinna men äran av att hitta svaren snabbt är nog ännu häftigare.

Det var samma sak med DN:s tävling Illustrade klassiker som har pågått 1-24 december.
Där vore det häftigt att vinna men det var en otroligt känsla att associera rätt varje morgon.

Nu ska jag för all del erkänna att jag var riktigt snett ute ett par gånger men då kunde mina
kollegor S och A de rätta svaren.
Vissa gånger kunde bara jag de rätta svaren alltså inte kollegorna.
Såna tävlingar gillar jag där man får klura lite.
I vissa fall hade ingen av oss läst böckerna som illustrerades men genom lite logiskt tänkande
lyckades vi få till det.

En bild visade ett par ben som stack ut ur ett moln.
Jag tänkte på Susanna Tamaros bok "Med huvudet bland molnen" som jag inte har läst medan
kollegan S föreslog Majakovskijs "Ett moln i byxor". Visst tusan hade benen som stack ut byxor
på sig. Bara att ge sig för en klokare kollega.
Så där har vi hållit på hela december. Vi har SMS:at svar till varandra på helgerna och till och med
på julafton. Fast vi glömde nog att önska varandra God Jul men svaren glömde vi inte.


Tillagt 31december kl.10.16.

Idag kom resultatet av tävlingen Illustrerade klassiker men ingen de jag känner som har tävlat vann.
De hade fått 1700 svar till DN. Jag kan ju alla fal glädja mig åt att jag hade alla svar rätt.


Förresten har jag vunnit fyra gånger på Vaken med P3 och P4 i år. Det har varit ett tandborst-kit,
två sovmasker och en T-shirt. Jag har en sovmask kvar resten har jag givit bort.


På jakt i Gamla Stan

Imorse kom årets jul- och nyårstävling i Dagens Nyheter.

Jag nagelfor alla rim i jakt på något som kunde ge en ledtråd.
Snart kom den yngsta dottern upp och tillsammans lade vi upp
en strategi hur vi skulle hitta alla tio bilderna på riktigt.
Just när vi skulle åka ringde
Augusta som ju går med kryckor och
därför har svårt att gå på Gamla Stans ojämna gator. Hon var därför
back-up på hemmaplan och bollplank telefonledes.

När vi gav oss av hade vi namnen på sex av tio gator klara men bara
en helt säker adress. Vi spikade förstås dessa sex gator.
Tack vare Augusta och fria improvisationer hade vi nio av tio när den
yngsta åkte för att gå på bio med en kompis.
Lite frusen gav jag mig av hemåt.

Den tionde ramsan riktigt retades med mig med texten:

En inte särskilt känd kanske lite himmelsk gränd".

Väl hemma igen talade jag med Augusta igen och vips visste jag vilken
gata det var eller snarare gränd. Där hade jag gått förbi tre gånger men
inte gått in och tittat närmare på portarna.
Nu stod det hur klart som helst att det var den.

En liten titt på hitta.se visade att jag nog har rätt. Fast ett besök i verkligheten
måste till för att säkert fastslå att det är den adressen. Jag kan tyvärr inte be
dottern om hjälp trots att är kvar i stan för hennes mobil har slut på batteriet.

Enda smolken i min glädje är att jag, på en den sista trånga delen av Prästgatan,
fastnade i ett fönsterbleck när jag gick för nära ett fönster. Jag var tvungen att hålla
åt sidan för de två bilarna som stod parkerade mitt på gatan.
Tyvärr rev jag då upp en lucka på högerärmen på min skinnjacka.

Den är nu lite bristfälligt lagad i avvaktan på att jag kan få professionell hjälp.
 

Att reta sig på en dum blondin

Enligt Aftonbladet så säger Blondinbella följande på sin blogg.


"Karl-Bertil Jonsson är dåtidens AFA"


Jag vet att jag inte borde uttala mig eftersom jag vägrar gå in på bimbons blogg. Jag vet därmed inte om det är sant men om så är fallet så bekräftar det ju bilden av en dum blondin. En fruktansvärt bortskämd unge som aldrig har gjort rätt för sig.  Som dessutom dömer andra efter hur väl de passar in i hennes låtsasvärld.

Hon vet uppenbarligen inte hur AFA brukar bete sig och vad Karl-Bertil Jonsson får kredit för. Hon lär ju säga att det är synd om de barn som har stulit julklappar ifrån.

Jovisst är det synd om de barn som eventuellt skulle ha fått en tändstickstavla på Bodens fästning, en sidenslips eller servettringar i päronträ.

Jag vet att jag inte borde reta upp mig men den ungen är definitivt ouppfostrad som bara uttalar sig och bedömer alla andra efter hennes lilla värld i Vasastan och på Stockholms inneställen. Hon borde få pröva på verkligheten men det skulle vara synd om verkligheten om hon dök upp där.

Jag undrar hur hon kommer att klara sig i verkligheten framöver - hon kanske borde bli modell för hon får nog en chock i den riktiga världen. Tänk om hon skulle behöva städa eller arbeta inom äldrevården...

Usch vad fånig jag är som retar upp mig på dumma, omogna tonåringar - kanske det beror på att jag har så rejäla döttrar själv men också på att jag nyligen har träffat mina systrars duktiga barn. Också de är studiebegåvade och har försörjt sig på riktiga jobb när de har studerat. När jag sen tänker mina fantastiska kusiner på min fars sida som är både studiebegåvade, vackra och såna som bär upp det här landet så känns det som den där dumma blondinen är ännu mer på låtsas.


Ståplats i kyrkan

Sedan flera år tillbaka har vi övergett julottan till förmån för midnattsmässan.
Vi kom i god tid - 40 minuter innan det skulle börja och fick därför bra sittplatser.
Kyrkan fylldes mer och mer och extrastolar ställdes fram.
Plötsligt när det var 5 minuter kvar vällde det in folk som inte fick sitta för det var
fullt överallt utan de ställde sig i kyrkgången utmed kyrkbänkarna i den gamla
1600-talskyrkan.
De tog inte av sig ytterkläderna heller och därmed skymde de allt för de sittande
eftersom stora gubbar i dunjackor tar mycket plats.
Om räddningstjänsten kommit hade alla stående fått lämna kyrkan och kanske
också många av de som satt på extrastolar - för det var definitivt för många i kyrkan.

Det värsta var dock inte att jag inget såg utan att två av karlarna som stod en bit
fram från där vi satt envisades med att prata med varandra hela tiden. Sen säger
man att tanter pratar...
Detta var två karlar ca 35-år gamla - kanske finns det tanter av bägge könen. 
De pratade faktiskt mer än de tre tonårstjejerna som satt i bänken framför oss, för 
tjejerna hade åtminstone vett att hålla tyst när folk omkring tittade på dem.

Tidigare inlägg Nyare inlägg