Pauline på Gästgivaregården

Imorse var det sophämtning och jag hade ställt ut soptunnan redan igår kväll.
Morgonen ägnades därför åt att åstadkomma lite extrapåsar för att fylla upp det
sista i tunnan.

När maken gick vid strax före sju så tog han de påsar som blivit med ut.
Själv fortsatte jag att fylla de sista påsarna innan jag skulle gå 7.20.

Då hör jag en dov motor på gatan och inser att sopbilen som bruka komma
framåt eftermiddagen redan är på väg. Jag hoppar i gummistövlarna innanför
dörren och kastar mig ut - och ser att sopbilens arm just håller på att greppa
vår soptunna.

SOPTUNNAN -faller omkull och jag reser den upp, pular i de sista påsarna och
ser till att armen får ett bra grepp om tunnan. Mannen i bilen som slapp gå ur
förarsätet och resa upp den fallna tunnan tackar och kör vidare efter att tömningen
är gjord.

På andra sidan gatan kommer en orakad man med håret på ända halkande 
med rosa foppatofflor på fötterna och en mörkare nyans på morgonrocken.
Han sliter desperat med sig en tyngre och större soptunna och tittar långt efter
sopbilen.
Var lugn, säger jag, han tog den här sidan av gatan nu, han tar eran tunna på
vägen tillbaka. Med en djup suck tackar grannen för upplysningen och går in igen.

Tänk att kanske vara halvvaken och höra sopbilen utanför på gatan och inse att
man inte har kört ut soptunnan. Att i ren desperation ta hustruns morgonrock och
foppatofflor - för att de är närmast och rusa ut på gatan.
Tänk att dessutom stöta på grannen som står färdigklädd på väg till jobbet.

När något inte känts på topp idag har jag tänkt på den syn jag såg imorse och fnissat
lite för mig själv. Vips har jag känt mig på bättre humör.