En klump i halsen - jag har sett dem på tunnelbanan
För en stund sen såg jag Tom Alandhs "Vi som överlevde Rågsved".
Maken hade spelat in det och vi tittade tillsammans.
När jag var barn fick mina föräldrar ett erbjudande om en lägenhet i Rågsved
men eftersom tunnelbanan inte gick hela vägen och min far hade oregelbundna
arbetstider så blev det att vi flyttade till Hökarängen istället.
Som vuxen kom jag att bo i Hagsätra ungefär när en av filmerna spelats in.
Jag såg ofta folk som satt i backen i Rågsved när jag passerade med tåget till
eller från ändstationen. Jag minns att jag ofta tänkte på Ulf Lundells bok Jack
när jag såg dem som satt där i backen. Jag kände igen flera av dem jag såg på
filmen. Visst hade jag sett dem på tunnelbanan - flera gånger.
Nu vill jag inte påstå att jag kunde ha varit en av dem även om flera av mina
barndomskamrater gick ned sig i knarkträsket. Några av dem i min klass provade
på hasch i högstadiet och var sedan bland de första uppe i Hassela.
Jag hade andra intressen och ett annat umgänge och med en mamma som sa
nej till att låta oss barn gå på ungdomsgården som efter vad jag senare hört var
där det langades knark värst. Ändå känns det som de vi såg på filmen kunde ha
varit vi - med mera otur och andra förutsättningar.
Så därför känns det som om klumpen i halsen inte vill ge med sig.
Jag kom också att tänka på en kille jag lärde känna sommaren 1969 när vi hyrde
hus en vecka i Stockholms skärgård. Han och hans mamma hyrde huset intill och
på hösten efteråt träffades vi i stan några gånger - vid Plattan.
Den sommaren provade han och två andra tjejer på strypleken som det stått om
i tidningarna nyligen. Deras familjer hyrde också hus där på ön.
Jag var så feg att jag inte vågade vara med i strypleken men jag var med i det
fallfärdiga huset när de andra gjorde det på varandra och jag skvallrade inte för
de vuxna.
Idag vet jag att jag inte var feg utan klok som inte var med - jag vågade också säga
att jag inte vågade vara med. Trots att de tjatade på mig.
Min mamma fick nästan en chock när jag berättade för henne så här nästan 40 år
senare vad vi gjort i huset, vi fyra som var de äldsta tonåringarna där på ön.
Missriktad lojalitet med de andra gjorde att jag inget sa och jag kände mig skyldig
som inte gick när de andra började sin dumma lek.
Killen var lite äldre och berättade när vi träffades på hösten att han hade rökt hasch
jag visste inte vad det var men röka skulle jag inte göra för det hade jag och min
bästis U kommit överens om.
Undrar hur det gick för den killen sen efter att våra vägar skiljts?
Allt jag minns är att han bodde i Hässelby, hette H och rökte hasch hösten 1969.
Tjejerna har jag hittat på http://www.birthday.se men jag minns inte hans efternamn.
Maken hade spelat in det och vi tittade tillsammans.
När jag var barn fick mina föräldrar ett erbjudande om en lägenhet i Rågsved
men eftersom tunnelbanan inte gick hela vägen och min far hade oregelbundna
arbetstider så blev det att vi flyttade till Hökarängen istället.
Som vuxen kom jag att bo i Hagsätra ungefär när en av filmerna spelats in.
Jag såg ofta folk som satt i backen i Rågsved när jag passerade med tåget till
eller från ändstationen. Jag minns att jag ofta tänkte på Ulf Lundells bok Jack
när jag såg dem som satt där i backen. Jag kände igen flera av dem jag såg på
filmen. Visst hade jag sett dem på tunnelbanan - flera gånger.
Nu vill jag inte påstå att jag kunde ha varit en av dem även om flera av mina
barndomskamrater gick ned sig i knarkträsket. Några av dem i min klass provade
på hasch i högstadiet och var sedan bland de första uppe i Hassela.
Jag hade andra intressen och ett annat umgänge och med en mamma som sa
nej till att låta oss barn gå på ungdomsgården som efter vad jag senare hört var
där det langades knark värst. Ändå känns det som de vi såg på filmen kunde ha
varit vi - med mera otur och andra förutsättningar.
Så därför känns det som om klumpen i halsen inte vill ge med sig.
Jag kom också att tänka på en kille jag lärde känna sommaren 1969 när vi hyrde
hus en vecka i Stockholms skärgård. Han och hans mamma hyrde huset intill och
på hösten efteråt träffades vi i stan några gånger - vid Plattan.
Den sommaren provade han och två andra tjejer på strypleken som det stått om
i tidningarna nyligen. Deras familjer hyrde också hus där på ön.
Jag var så feg att jag inte vågade vara med i strypleken men jag var med i det
fallfärdiga huset när de andra gjorde det på varandra och jag skvallrade inte för
de vuxna.
Idag vet jag att jag inte var feg utan klok som inte var med - jag vågade också säga
att jag inte vågade vara med. Trots att de tjatade på mig.
Min mamma fick nästan en chock när jag berättade för henne så här nästan 40 år
senare vad vi gjort i huset, vi fyra som var de äldsta tonåringarna där på ön.
Missriktad lojalitet med de andra gjorde att jag inget sa och jag kände mig skyldig
som inte gick när de andra började sin dumma lek.
Killen var lite äldre och berättade när vi träffades på hösten att han hade rökt hasch
jag visste inte vad det var men röka skulle jag inte göra för det hade jag och min
bästis U kommit överens om.
Undrar hur det gick för den killen sen efter att våra vägar skiljts?
Allt jag minns är att han bodde i Hässelby, hette H och rökte hasch hösten 1969.
Tjejerna har jag hittat på http://www.birthday.se men jag minns inte hans efternamn.
Kommentarer
Postat av: Ex Animo
Här kommer en facit från en helt vanlig mamma.
Postat av: Teodorolea
Nice site, keep up the good work!
Trackback