Pauline på Gästgivaregården

Efter besöket i Dingtuna for vi vidare till Kolbäck där vi också vandrade
runt på kyrkogården - utan att komma in i kyrkan.
Vi passerade i alla fall de små byar där svågerns anor sett världens ljus.

Sista stoppet innan vi vände hemåt var Skultuna där vi missade infarten
till kyrkan för att jag hade en bil för nära och inte vågade bromsa och svänga
vänster med bara 10 meters marginal.
Vi hamnade alltså i Skultuna samhälle där OKQ8 hade bensin för 13:54/l.
Vi såg en skylt som gjorde reklam för brukshotellets lunchbuffe.
Toppen tänkte vi som inte ville ha vare sig pizza eller hamburgare.
Tyvärr hade de stängt mitt i semestertid.

Öppet hade i alla fall en loppis bredvid och en trädgårdsbod runt hörnet
från loppisen. På loppisen hittade jag fina ljusstakar, ett par och två udda.
Tyvärr var ingen där men man kunde betala i trädgårdsboden.
Där hittade jag underbara rosor i en ovanlig färg som jag köpte två krukor
till mig själv. Där inne hittade jag små gjutjärnskrukor - det blev två stycken.

På vägen tillbaka låg ju kyrkan på rätt sida - vi tog alltså ett varv där också.
På kyrkogården alltså för kyrkan var låst.


Tillbaka mot Västerås såg vi bara pizzerior och väl framme vid Rocklunda
svängde jag fel och vips var vi på E18 igen - mot Oslo.
Vi måste vända snarast - vilket blev Vallbymotet - som hade en skylt om ett
friluftsmuseum. Något liknande Skansen, på skylten fanns korslagda bestick.

Väl på plats hittade vi en underbar restaurant med lunchbuffe.
Gaggeska gården hette den och lunchen var perfekt och miljön lugn och fridfull.
Syrran hade lite svårt att välja lunchmat men är det buffe så är det sa jag och
tog både isterband med stuvad potatis och lite pasta carbonara.¨Det fick förstås
ligga var för sig på tallriken. Det var hembakt bröd till som var sååå gott.
Kaffe och kaka ingick men vi visste ju att vi skulle fika hos Nicoline en stund senare 
så det skippade vi.
Jag ringde och och förvarnade Nicoline om att vi lämnade Västerås.

Vi var hos Nicoline ganska snart och där blev vi varmet välkomnade som vanligt.
Det känns som vi alltid har känt varandra trots att det bara är knappt tre år.
Vi fikade och åt tårta - jag fick ett paket som Honungspojken slagit in.
Han hade även dekorerat den hembakta tårtan och plockat en bukett rosor.
Vilken toppenfin kille han är - men hans farmor är ju en toppenmänniska hon med.
Klart han brås på henne men hur mycket hans föräldrar spelat in vet jag inte för
dem har jag inte träffat.
Tänka sig att jag inte har träffat min kusin, Honungspojkens far.
Honungsojken har jag träffat förut.

Vi blev kvar i nästan tre timmar innan den sista etappen på resan startade.