Nästa promenad i Vadstena blev mindre lyckad

Jag fick strul när jag skulle publicera min blogg igår.
Därför har den dagens datum och klockslag.

Imorse steg jag upp tidigt och gjorde mig ordning för en morgonpromenad med kameran.
Det blåste lite svalare än igårkväll men morgonen var ljuvlig.
Tills jag kom gående på Gräsgatan...
Nyfiken som jag är tittade jag inte var jag satte fötterna utan uppåt mot taken.
Helt plötsligt for jag huvudstupa framåt efter att ha missat en något lägre trottoarkant med
knölig gatsten.
Där låg jag med kameran i handen - den var hel. Kameran alltså.
Händerna var skrapade, vänster knä och armbåge genom träningsoverallen.
Vänster axel hade fått sig en smäll upptäckte jag senare men värst var höger vrist med
ytterknölen som jag kände var lite för öm för att ta sig upp på.

Jag satt på trottoaren och tittade mig omkring.
Ingen hade sett mig - tack och lov.
Sen kröp jag iväg för att ta stöd när jag reste mig upp.
Det gick ju bra så jag fortsatte min vandring lite haltande.

Efter en stund vände jag för walkingskon skavde på knölen som raskt svullnade upp.
Haltande tog jag mig upp till rummet och bytte om för frukost.
Sen var det bara att ta bilen till mötet med släkt-med-släkten-mannen jag skulle träffa.
Det var ju dit jag provgått igår.

Vi tog hans bil och tittade på Omberg, Alvastra kloster, Alvastra klosterruin.
Fågelsjön Tåkern på håll och en massa annat spännande.
En långfika (två timmar) på en vägkrog i Ödeshög där vi jämförde släktled och pratade.
Mycket kretsade kring en bouppteckning efter min morfars moster som dött barnlös och
testamenterat allt till hans morfar. Helt rätt var det tycker jag.
Tillbaka till Vadstena där han lämnade av mig vid bilen efter mer än fyra timmars släktprat.
Jag plockade upp lilla dottern som sjungit klart och vi begav oss hemåt.

På vägen måste bara Ljungs kyrka besökas.
Där ligger ju min favoritperson i historien Axel von Fersen begravd.
Kyrkan var stängd och min fot värkte så att jag hade svårt att bromsa (gasa gick bra).

Dottern fick ta över ratten när vi kommit tillbaka till E4:an. Sen körde hon hem.
När vi kommit hem skrattade hon åt min svullna fot. Med strumpan på såg det ut som
om den var lindad fast den inte var det. Nu är den lindad i alla fall och ännu tjockare.
Vänsterarmen får jag inte upp för axeln tar emot och värker.

Hur det gick för dottern på sångprovet får vi veta först 15 maj men hon kände sig nöjd
med sin sånginsats. Pianot gick lite sämre.
Hennes ord när vi lämnade Vadstena var att hon ville stanna och jag som tänkt att jag ville
bo där efter pensionen.

Kommentarer
Postat av: Nina på Johangården

Ajajaj... tänkte du göra som jag och justera dig lite här och var. Tur att du inte bröt av armar och ben i alla fall.

Ser fram mot lite bilder!

Postat av: Nicoline på Fädernegården

Du borde ha haft dina stavar med dig så hade du inte snubblat. Eller kanske mig, så hade du fått hålla mig under armen. Jag hoppas att du inte skadat dig alltför mycket.

Kramar från Nicoline

2008-04-30 @ 07:24:05
URL: http://nicolinefadernegarden.blogg.se

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback