Pauline på Gästgivaregården

Vi blev kallade till ett möte hela gruppen i all hast.
De som inte jobbar i Stockholm fick order att ringa upp och vara med på telefon.
Neddragning av personalen talades det om, där försvann allt logiskt tänkande.
Huvudet kändes som fullt av bomull - jag kunde inte tänka klart.
Statistiskt räknade vi ut att var 5:e skulle få gå på gruppen.

Ångesten bultade inom mig och kollegan bredvid, som har andra arbetsuppgifter.
Inom varje befattningsgrupp skulle antalet ses över.
Vi gick och fikade efter mötet - fulla av domedagskänslor.
Chefen kontaktade alla grupper utanför Stockholm för möten på dessa orter de
närmaste dagarna. Sen blev vi i Stockholm inkallade gruppvis efter vad vi gör.
Jag och en manlig kollega i min egen ålder blev inkallade samtidigt.
Jag kunde nästan inte andas och hann nästan inte sätta mig innan chefen sa att
bland oss tre (en kollega sitter i en stad i Västernorrland) finns ingen övertalighet.
Vi tittade på varandra och gick leende ut.

Sen fick kollegan bredvid gå in - även hon kom ut med ett leende.
Jag är glad för min egen skull men mår dåligt med tanke på dem som inte får stanna.
De som får gå hamnar i en omställningsgrupp där de har tre år på sig att hitta ett nytt
jobb internt, externt, utbilda sig eller starta någon egen verksamhet.
En kollega som är lite äldre har fått ett sånt alternativ han kommer nog att få pension
inom dessa tre år hoppas jag så har det gått förut vid tidigare neddragningar.

Fast ångesten borde ha släppt nu känner jag ändå att jag har huvudvärk och magvärk.
Jag ska ju på tjejmiddag ikväll men skulle bara vilja gå hem och sova.