Pauline på Gästgivaregården

Igår var vi på kyrkogården och tände ljus för dem som inte är med oss längre.
Först tände vi ljus och lade ett hjärta på graven där makens mormor och morfar ligger.
Vi gick till nästa kyrkogård där min farfar och farbror ligger. När jag stod där och tittade
på gravsten med namnen på de män jag är släkt med men som jag aldrig träffat blev
jag lite blank i ögonen.

Då kom hon gående det lilla yrväder som är min älskade gullefaster Nicoline.
Lika tjusig som hon alltid är med en nästan magisk kappa - som fick mig att känna
att jag ville ha en sån kappa. Finns den i tältstorlek sa jag? Ja, sa hon!!
De vackra ögonen som det liksom gnistrar om. Hon ser ser snäll och bestämd ut
på samma gång. Jag blir så där varm inombords när hon kommer.

Vi pratade när vi gick mot det ställe där vi skulle fika - vi glömde titta efter "käftar".
Stunden vid fikabordet for iväg och vi måste vidare till nästa kyrkogård.

På vägen dit var det kö i mötande körfält och in på kyrkogården från vårt håll men jag
visste en annan väg in så vi slapp köa.
Ett hjärta och ett ljus på graven där mormor, morfar och en morbror ligger.
Vi såg på det ljus som brann där att någon varit där alldeles nyligen.
Säkert en av mina mostrar - undrar vilken.

På vägen tillbaka till bilen mötte jag en cykeltaxi, smart kille för cykeltaxi är det rätta
transportsättet på en kyrkogård.