Pauline på Gästgivaregården

Det finns absolut stunder när jag undrar varför jag tar hem så mycket prylar till huset.
Jag sätter också en ära i att se till att soptunnan är välfylld var fjortonde dag.
Är det inte tillräckligt med soppåsar så kan man ta en tur i garaget och titta.
Det finns alltid något jag ställt där för att ha och fylla soptunnan med.
Vi har ju den minsta typen av soptunna och komposterar allt vårt organiska avfall.

Nu är det ju så att jag är en typisk ekorre och har lite svårt att skiljas från en del prylar
från min skoltid. Att slänga en bok är ett helgerån så bokhyllorna blir bara fler och fler.

I tisdags var jag i alla fall med SSGF och besökte ett hem där jag hade min överman.
Eller kvinna är väl riktigare att säga.
Vi var på Hallwylska muséet och fick guidning.
Wilhelmina von Hallwyl samlade på det mesta och såg dessutom till att få sina saker
katalogiserade i massor med volymer.
Minns inte hur många men tror det var över 70 volymer med förteckningen över hennes
prylar i hemmet. Fast om man bor på över 2000 kvm så får det plats grejer.
Uppåt väggarna var det samlat också.
Nu var det ju så att Wilhelmina ärvt en massa pengar och dessutom gift sig förmöget
men vilka shoppingrundor hon gjorde på Bukowskis.
Pengarna kom ju från verksamheter fadern samlat inom skogsindustrin och även Ljusne
kätting. Det som fascinerar när det gäller sån här rikedom är ju samtidigt vilken nytta
pengarna kunde gjort för de familjer som slet hårt inom dessa fabriker.

Hemmet på Hamngatan 4 skapades ju under 1893-98 och är väl ett ganska tidtypiskt
högreståndshus. Det innehöll helt fantastiska detaljer av lyx då och även om man skulle
ha det nu. Carrera-marmor i badrummet, inga vita porslinsströmbrytare utan väl matchande
till resp rum för det var el i hela huset, äkta mattor i rökrummet, egen kägelbana, matchande
gardiner och överkast samt elkablar till lamporna i gästrummen. Utöver kakel i kökstaket,
kylskåp redan 1929-30, intarsia och vackra trädetaljer över allt dessutom en fantastisk innergård.
Ändå var huset beläget på gränsen till vad som var Träsket på den tiden.
Den fantastiska uppvärmningstekniken fungerade inget vidare då luften som kom in var full av
sot från alla båtar som låg och bolmade vid Nybrokajen.

Jag har ännu inte smält allt jag såg under den dryga timmen vi gick runt i huset.

Det som ändå gav mig mest med att få se denna samling var att samtidigt kunna trösta
mig med att jag är absolut inte värst.