Pauline på Gästgivaregården

Den 10 oktober skrev jag om min ilska över att två underbara
kvinnor jag känner drabbats av C-sjukdomen.
Lilla H som nu kämpat sig igenom en hemsk behandling där vi
kan hoppas på att det är nog nu och att hennes trötthet ska ge
vika så att hon kan orka bli frisk igen.

Jag nämnde också M som så gärna ville leva till sommaren så att hon
kunde vara med när några av hennes fd skolelever skulle ta examen.
Så blev det inte, för M är borta nu och därför brinner ett ljus i mitt fönster.
Jag visste inte att hon var borta men idag såg jag annonsen i tidningen.

Tack M för att vi fått lära känna dig under en tid av 15-20 år.
Vi var inte släkt men det kändes nästan så för vi har träffats ett par gånger
om året hemma hos din brors familj i samband med födelsedagar.
Du har betytt mycket för dina syskons barn och även för flera andra barn
som du stöttat i ditt arbete i skolan.

Det kändes nästan som om det var sista gången vi sågs på nyårsafton
och nu vet jag att det var så.

Mina tankar går idag till M:s föräldrar och syskon.