Monument över livet

I torsdags så tackade vi av en man som jobbat hos samma arbetsgivare i 43 år.
Han hade fått ett erbjudande att gå i förtid med en ersättning på ca 78-80% av en månadslön de här sista åren innan ålderpensionen. Han antog erbjudandet och gick hem vid 60+.
 
Visserligen har han jobbat med olika saker men det är ändå 43 år på samma ställe och sen sa han bara tack och adjö och gick hem.

Då tänkte jag - var det bara så? Vem minns allt just han gjort?

Det är som i livet om man inte gör några stora insatser utan lever ett stillsamt liv så är det ingen som målar ens porträtt och sätter upp på väggen för andra att minnas. Ingen reser några monument över en.

Därför tycker jag att det känns det viktigt att forska efter mina förfäder för det finns inga monument resta över dem heller men jag kan i alla fall läsa om dem och efter bästa förmåga beskriva deras liv.
Jag reser monument i skrift om dem och minns deras enkla liv.

Undrar om mitt enkla liv blir ihågkommet av någon annan om 100 år eller längre framåt?

Kommentarer
Postat av: Anonym

I morgon den 2 oktober reser jag mitt hjärtas monument över den för mig, viktigaste personen i släktsagan. Han skulle fyllt 102 år. Så länge någon minns och talar om en person, så länge lever han.

Nicolin

2006-10-01 @ 22:31:33

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback