Pauline på Gästgivaregården

I ett nyhetsinslag på radion hörde jag helt plötsligt en kollega från förr. Vi jobbade på ett ställe som senare blev en egen myndighet. Där jobbar han fortfarande och som vikarierande chef uttalade han sig.
Tänk jag hade hört inslaget redan förut men hörde inte att det var han eller att hans namn nämndes.

Jag slutade där för mer än 15 år sen och har inte hört av mig mer än en gång.
Fy vad jag skäms nu!
Det blir att skicka ett mail på måndag, för det är nog lätt att hitta mailadressen.

Tänk det var ju han som min mamma gått ut med när han var barn. Det upptäckte vi ju när jag nämnde att en kollegas mor gått bort. Min mamma brukade aldrig fråga vad folk hette men det gjorde hon den gången. När jag sade hans namn frågade hon om jag visste vad hans mammas namn var och det stämde. Det var den damen som mina föräldrar träffats hos när det var för trångt att ses hemma hos varandra. De tog hennes hund och son med på sina promenader.

30 år senare blev vi arbetskamrater sonen och jag och nyss hörde jag alltså honom på radion.

Jag missade de övriga nyheterna för jag blev så häpen att höra honom. Han lät precis som han brukade göra i våra diskussioner om hur vissa saker skulle göras på jobbet.
Bestämd och litegrann som en lärare som ska få eleven att tänka själv.