Pauline på Gästgivaregården

I morse när jag vaknade så hade det regnat. Väderstationen skvallrade om 5mm mellan 04.00 och 05.00. Då hade jag äntligen somnat efter att ha vridit mig hela natten i den kvava nattluften.

När jag skulle slå på datorn märkte jag att strömkabeln var urdragen.
Dottern som kom upp några timmar senare berättade att hon dragit ur den vid 4-tiden när regnet sköljde ned och åskan mullrade. Klok unge som går upp och drar ur till mammas dator och inte bara sin egen. Hon hade dragit ur TV-antennen och den strömkabeln också.

När det hela togs i repris på förmiddagen med muller, gråsvart himmel och det välsignade regnet kom jag att tänka på alla mina stunder som barn när åskan gått. Eller Oskar som vi sa hemma när jag var liten. Nu är Oskar ute och går. Kanske var det mamma som ville lugna oss barn.

Var jag hemma oroade jag mig för att åskvädret skulle förstöra huset på landet så att det var borta när vi kom dit nästa gång. Var vi på landet var jag orolig att åskan skulle ta huset i stan. Så att alla familjer skulle vara hemlösa. Make till unge med galen fantasi fanns väl inte.

Mitt värsta åskminne var väl på landet framåt hösten när jag var ca 3 år och mina föräldrar efter att syrran och jag somnat tog en promenad till några som hälsat på med båt.
När de stod och tittade på båten bröt ett åskväder ut och det regnade rejält. De beslöt sig för att vänta tills det värsta regnet gått över.

Hemma i huset vaknade jag och hittade inga föräldrar. Jag blev kissnödig och väckte syrran som var nästan 2 år gammal. Vi följdes åt ut och kissade i gräset och sen gick vi in igen.
Åskan small utanför och jag blev rädd. Då tog min lilla underbara syster och kramade mig och sa:
Inte vara rädd Pauline, jag räddar dig. Fast hon kunde inte säga rädd utan hon sa jädd.
Där satt hon och "jäddade" mig som bäst när våra föräldrar kom hem efter att ha varit hemifrån i 35 minuter. Av den tiden kanske vi hade varit vakna i 10 minuter.

Det som i min tillvaro hade känts som en evighet hade alltså inte varat länge men jag minns det än fast det snart är 47 år sen.