Åldersnoja
Jag vet att det inte är så men så känns det och jag vill inte fira heller för det är så jobbigt.
När jag var 20 år så var det flera på mitt dåvarande jobb som fyllde 50 år och det firades stort med arbetskamrater som kom hem och åt mat som frun lagat i timmar.
Ja det var karlar som fyllde 50 år, för det var en mansdominerad arbetsplats.
De kvinnor som fyllde år fick fixa allt själva så det blev oftast rostbiff och potatissallad.
Jag tänkte redan då att det förväntades att man uppträdde med ett visst mått av värdighet och vuxenhet när man blev så vuxen. det är därför jag inte kan fira, för inne i mig finns en retsam sjuttonåring som aldrig vill bli stor.
Eller STUR heter det ju enligt Pippi Långstrump.
Är det kanske en dödsångest innerst inne som gör att jag tycker det är så hemskt att fylla 50?
Jag vet att jag inte ser ut som 50 utan kanske bara 45 men nog ser jag allt det gråa håret själv och känner svagheten i armar och ben även om andra säger snälla saker.
När det känns som eländigast och så brukar jag titta på bilden av min mormors mor Hilda med man och döttrar.
Kortet är taget när Hilda fyllde 50 år 1918 och när det togs hade äldsta sonen dött för att båten torpederats utanför Gibraltar och son nummer två var väl inkallad. Därför är det bara döttrarna med på bilden.
Hilda ser gammal ut tycker jag, betydligt äldre än sina 50 år. Hon levde i mer än 28 år till för övrigt.
När jag tittar på kortet skäms jag över min åldersnoja och att jag ens har tid att fundera över sånt.
Hilda som haft det så slitigt i sina dagar, jag undrar vad hon tyckt om mitt kverulerande.
Min mormor är flickan i mitten på bakersta raden och henne tror jag att jag är lik.
När hon fyllde 50 år var Hilda borta sedan ett och ett halvt år.
Jag tror jag struntar i att bekymra mig och firar att på min födelsedag det är på dagen 87 år och 9 månader sedan Hilda fyllde 50 år.
Det blir något att fira det.
Jag vet vilken dag det är! Grattis i förskott. För ett år sen kände vi inte ens varandra. vi får göra det allra bästa av de följande 50 åren.
Kram från Nicolin
Stor blir man aldrig!
Det är bara utsidan som luras lite med omgivningen och en själv. Inuti sitter en trotsig sjuttonåring och fnissar och larvar sig.
Och föresten... hur ska man veta vad som är stor och hur ska man bete sig? Jag har pratat med de på 80 år och de var inte stora de heller. Inuti dem fanns en mycket yngre människa, det var den skrynkliga utsidan som dolde den unga människan bara.
Jag har en utmaning till dig i min blogg!
Jag är 40 och det känns som om mitt liv är en enda lång upprepning . en sexfilig motorväg - destination döden som en kompis till mig sa en gång - på skoj, men med en gnutta allvar i det...
Roomservice, det är en upprepning men du måste försöka undvika att köra i potthålen. Det är det svåra för annars repar du underredet.