När grannen lägger sig i
Hon vet alltid bäst och har alltid synpunkter på allt. Även sånt hon inte vet något om.
Jag tar alltid åt mig och känner mig illa berörd.
Det gör inte maken, han kan alltid svara så att hon känner att hon gått för långt.
Härom året så sa hon något om att gräset växer och det var visst väldigt långt hos oss.
Jag hade jobbat intensivt och när jag var ledig regnade det, maken är gräsallergiker så han klipper inte gräset.
Två gånger på dryga 13 år som vi bott i huset är väl aldrig.
Maken svarade att vi nog fick asfaltera hela tomten med grön asfalt för att få tyst på grannarna.
Då blev hon tyst och sen bad hon om ursäkt men det var inte meningen bla bla bla.
Alla gånger jag har blivit ledsen har hon aldrig bett om ursäkt.
Idag var fundamentet till växthuset som maken snickrade ihop i helgen på plats och jag hade avvägt det enligt konstens alla regler. När alla var på plats hemma tog vi tag i det gamla aluminiumskelettet och lyfte det på plats på fundamentet. Jag tackade döttrarna och maken för insatsen innan jag sjungande tog trallskruv och skruvade huset på plats.
Dörren som lossat nedtill skulle på plats igen så jag skruvade loss en sorts glid och lyfte tillbaka den.
Då hördes grannens röst från balkongen "men Pauline så du har jobbat". Ska det vara bättre att ha växthuset på den ledden. Jag förstod att hon var besviken att det skulle skymma vår uteplats och hennes utsikt mot vägen nedanför vår tomt.
Jag drog en nödlögn om att jag läst att det inte var bra att ha dörren i norrläge för den innebar att snön gjorde det svårt att öppna på våren. Det lät väldigt övertygande och hon blev tyst.
Så undrade hon om man verkligen kunde sätta i plastskivorna nu när huset stod på fundamentet.
Jag har byggt växthus förr men svarade tålmodigt att det var vitsen att förankra först.
Om jag varit maken hade jag säkert sagt något om att det var bättre att göra på detta vis för att hålla grannarna på avstånd.
Vi har ju flyttat växthuset en aning för att det stod för nära tomtgränsen. Annars skulle vi gått över och bett om skriftligt tillstånd från grannarna för något som förra ägarna gjort så när nu fundamentet skulle bytas så var det lika bra att få det lagligt också.
Uteplatsen har jag fixat till med vindskydd också, liksom borttagande av syrenbuskarna som bredde ut sig mellan uteplatsen och växthuset.
Jag har haft grannen nära nästan hela tiden och kommenterande. Jag blir galen på henne men kan inte säga ifrån. Min mamma sa något klokt när jag klagade. Hon sa att grannen kanske inte får så många intryck om dagarna, utom mina arbetsinsatser. Det kanske är jag som är hennes intryck.
Då kändes det bra, att vara någons intryck varje dag.
Så är det ju antagligen att du/ni är hennes enda intryck under dagen. Hon kanske ser det som sällskap och inte att lägga sig i. Tragiskt på ett sätt...men det kanske lätt blir så?
Förstår att du blir irriterad av alla kommentarer. Själv funderar jag nu på att fråga grannar om de skulle acceptera att jag har några höns i trädgården. Få se vad de säger. Fast bäst att inte fråga? Kan tänka mig frågor, men mina grannar är snälla faktiskt men det kanske är för att vi inte har några gamla utan många barnfamiljer som har fullt upp med sitt eget.
Svårt att säga i från till grannar, ja! Man är ju så nära och ändå inte...
Du får kommendera grannen att komma och hjälpa till... då försvinner hon nog in.
Och du och ditt idoga trädgårdsarbete kanske är det roligaste på hela dagen för kvinnan.