Pauline på Gästgivaregården

Fastän jag bor så nära storstaden så händer det ju att jag ser djur som gör mig lycklig.
I ett villaområde finns det ju alltid rådjur som kalasar på det villaägarna odlar.
Jag har ju haft en hel del buskar och tulpaner som fått slinka ned i magarna på såväl rådjur som harar.

I morse så tassade jag upp och satte mig att spana ut genom fönstret vid datorn.
Ute på ängen såg jag grannens röda katt - trodde jag.
Fast den rörde sig lite konstigt tyckte jag och det var inte bara en.
När jag tog av mig läsglasögonen såg jag att det var två rävar som lekte - nej tre var de helt plötsligt.
Där sprang de ömsom på vägen och ömsom på ängen och de jagade i diket.
De var halvstora ungar som verkligen lekte och bara jag såg dem. Alla andra sov ju.

Som barn var jag ju rädd för rävar eller snarare deras ljud som skrämde mig.
Att räven nästan alltid utmålas som listig och elak förstärkte säkert min skräck.

Nu blev jag bara lycklig att se dem med stora svansar som inte tycktes vara skabbangripna.

Tankarna gick iväg till alla rävar jag stött på genom åren och jag mindes tre rävungar som lekte med vårt hopprep på landet för länge sen. De drog det med sig långt från huset in i skogen men det såg min mamma som var vaken så tidigt så vi hittade det ganska snabbt.

Är det månne ett släktdrag att sitta uppe tidigt på morgonen och spana på lekande rävar?